Först kränkt vinner

Efter ett mycket lyckat möte med Amelie von Zweigbergk gick jag tillbaka och slog mig ner med de hittills publicerade artiklarna Först kränkt vinner och Tyst i klassen av Maciej Zaremba. Och min bekymmersrynka växte. Och växte.

Det är verkligen oroväckande om man använder Lagen om likabehandling av studenter vid högskolan på ett sånt sätt som beskrivs i artikeln. Det blir ett helt absurt utbildningssystem som utvecklas där lärare i rädsla av att bli fällda för kränkande behandling godkänner studenter som inte klarar de krav som ställs upp. Det drabbar studenterna själva som med stora studielån inte har kunskaperna för att klara det yrke de utbildat sig till. Det drabbar lärosätena, det drabbar lärarna. Om man inte kan lita på att en examen är en kvalitetsstämpel är det inte konstigt att vi halkar efter i internationella jämförelser.
Om ens 10 % av det som beskrivs stämmer har vi ett stort problem.

Min c-uppsats handlar just om queerpedagogik, efter morgonens samtal om vad man har kunskap om kan jag faktiskt slå mig för bröstet och säga att jag har koll på queerteorierna. Det finns mycket sanning i den här meningen: Det är svårt att förneka att queertänkarna sätter ljuset på en del unket slentriantänkande i kulturen. Ingen kan neka dem rätten att vilja möblera om i våra huvuden. Problemet uppstår först när deras mindre belästa anhängare vill ha polishandräckning för den reformen.