Finest Awards

I går kväll var det Finest Awards på Café Opera. Kul kväll där det framkom att jag och en känd svensk sångare hade gemensamma bekanta (hans lillebror var tydligen samma person som min barndomskompis stora crush), där Jonas och Fredrick var lika härliga att umgås med som alltid, och där Alex var stilig som få i sin smoking.
Vi fick riktigt bra goodie bags med oss hem också, praktiskt att Eiran inte är lika intresserad av nagellack, mascara, body lotion, hårprodukter med mera som jag är.

Den nya lyan

Lisa och Kristoffer har nyss flyttat till Stockholm, vilket gör att Lisa bloggar en massa inredning. Riktigt inspirerande, och jag vill också visa hur vi har det i vår nya lya.

Köksluckorna är på målning just nu, så allt är till visning.

Hallfatet, fyndat på Stockholms Stadsmission för något år sedan, rymmer nycklar och mobil.

Vardagsrummet, där några slags gardiner ska upp så småningom. Dessutom med en alldeles för liten fönsterbräda, så eventuellt måste vi hitta ett växtbord av något slag. Den vita krukan har för övrigt min kusin designat för IKEA.

Den nya soffan och soffbordet (köpt av vår tidigare hyresvärd)! Den rosa högen är en filt och döljer Eiran som ligger på divanen som hör till soffan.

Köket igen. Ja, vi gillar det färgglada.

Förutom detta förevigade finns det ett än så länge oanvänt hörn där vi ska få upp en stor bokhylla, samt sovrummet som absolut inte gick att få på bild utan att enbart fokusera på klädpåsar. Och ett badrum som ser fullständigt normalt ut.

Morgondagens gala

I morgon ska jag på Finest.se gala på Café Opera. Det gav mig den perfekta ursäkten att köpa den här clutchen som jag hittade på lunchen. Kommer pigga upp vilken blåsa som helst!

How I fell in love

Jag levde verkligen ett slags Stockholmsbaserat Sex and the city-liv. Ni vet, mingel, lanseringsfester, utekvällar, var och varannan kväll. Kärlek mest en flyktig konstruktion. Mitt liv var dock på inget sätt ytligt, precis som i serien så var det fullt med djupare mening än uteliv. Möten med så mycket inspirerande människor runt om i världen, vänskap, spännande seminarier och givande konferenser gav stimulans. Nej, ingenting saknades. För jag trodde inte riktigt på att någon eller något kunde ge mig något mer.

Så var jag just på en konferens i Strausburg. Först tyckte jag att den där skottska killen var lite av en besserwisser. Men andra dagen började jag plötsligt ändra inställning. Jag vet inte, kanske var det när han frågade mig vad som var meningen med en övning, och jag svarade "42" och han skrattade igenkännande, som jag började se honom som något annat. Han läste ju uppenbarligen böcker i alla fall, och förstod popkulturella nördreferenser. Han var i en annan arbetsgrupp än mig, och under deras presentation så tittade han plötsligt på mig under lite lugg och log snett. Han hade hemska t-shirtar på sig med Che Guevaratryck, och jag minns inte vad det var han hade sagt men jag hade fått för mig att han var typ kommunist. Det var ju helt galet! Vad var det som gjorde att jag blev alldeles pirrig i magen av det där leendet? Helt obegripligt.

Men så var det. På kvällen var det cultural evening som alla som varit engagerad i någon typ av ungdomsorganisation vet innebär att alla deltagare tar med sig dryck eller mat från sitt hemland. Efter det var det fest, vi dansade hellre hos Young romans som också hade konferens på European Youth Centre i Strausburg. Vi dansade, skrattade och åh vad han var rolig att umgås med! En av de unga romerna frågade hur länge vi hade känt varandra egentligen. "Tja, sedan i går kväll" skrattade vi och plötsligt... så höll vi varandra i handen. Det tog någon timme från handhållandet till den första kyssen. På en parkbänk utanför konferenscentret.

Veckan gick. Vi var i det närmaste oskiljaktiga även om vi försökte för alla de andra att vara diskreta. Jag var tvungen att åka hem innan konferensen var slut pga ett möte i Sverige. Jag lämnade honom med tunga steg. Känslan var dock att något förändras. Om jag aldrig mer skulle träffa honom - för face it, hur stor skulle chansen vara?- så var jag ändå lycklig över att jag hade upplevt något jag inte gjort på år. Något som jag till och med glömt bort att man kunde känna.

Jag kom hem till Sverige. Till vardagen, men levde fortfarande på den där berusande känslan. Så började vi prata på MSN. Och som vi pratade. Plötsligt så var det där med sömn kraftigt nedprioriterat, och så fort jag kom hem från kontoret bänkade jag mig framför datorn och för en sådär 9-10 timmars chattande. Jag skulle åka till Wien några dagar senare. Natten innan jag åkte bestämde vi, och bokade, en resa till Dublin helgen därpå. Jag vaknade upp och kände mig fortfarande översvallande övertygad om att det var det bästa beslutet jag någonsin kunde ta. Att träffa honom igen. Och han var ju inte kommunist, alls. Han hade bara lite svajig klädsmak, och en anarkistisk ungdom bakom sig.

Det blev ett inslag på Nyhetsmorgon i skvallerdelen Hemligstämplat om det hela. Därav bilden ovan. (Försök för övrigt att förklara för din nya kärlek att han har, förklädd till Sean Connery, varit på svensk TV av anledningen att han träffat mig. Och inte Paris Hilton.)
Och the rest is history som man brukar säga. Tio månader senare flyttade han till Sverige. Ett år efter första mötet i Strausburg förlovade vi oss. Den 5 juni gifter vi oss.

Det blir mitt bidrag till Mymlans bloggtema Kärlek det.

Akademikers politiska sympatier

Henrik Jordahl, Lotta Stern och Niclas Berggren har undersökt svenska akademikers politiska sympatier. Det är intressanta resultat, om än inte särskilt överraskande. Det finns högerämnen, mittenämnen med viss vänsterövervikt och vänsterämnen. Bland de första återfinns företagsekonomi, nationalekonomi och juridik, bland mitten ämnena statsvetare och ekonomiska historiker, och bland vänsterämnen socionomer och genusvetare.

Med många år inom akademikernas centralorganisation, Saco, så känner jag igen mönstret hos många studenter. Niclas Berggren problematiserar detta i sin blogg och skriver att det kan finnas nackdelar med att studenter inom "högerämnen" undervisas av lärare med högersympatier, och de inom "vänsterämnen" av vänstersympatisörer om lärarna låter sina personliga åsikter skina igenom, och om studenterna då låter sig påverkas av detta. Frågan kan ju då också ställas om det är fler studenter med högersympatier som söker sig till juridik och företagsekonomi? Vad är hönan och vad är ägget?

Uppdaterad: Äras den som äras bör. Självfallet kom jag denna undersökning på spåren genom dagens ledare signerad Per Gudmundsson.

Byråkrater

Måndag morgon och ett seminarium om en växande andel byråkrater... kan det verkligen vara något? Ja, faktum är att det verkligen var ett bra seminarium i morse där nationalekonomen och Timbroförfattaren Johan Kreicsbergs diskuterade detta med Sveriges kommuner och landstings vd Håkan Sörman och kommunminister Mats Odell.
Det var sting i debatten, men alltid med ett gott humör.

För övrigt så har ju Timbros uträkningar också fått stöd från Lärarnas riksförbund, som i sin rapport Från byråkrati till undervisning menar att om man skär ned på kommunernas skolbyråkrati finns det nära fem miljarder kronor som kan läggas på undervisningen. Endast 50,1 procent av grundskolans totalkostnad går till undervisning, jämfört med 63,6 procent för OECD-länderna.

Flytt

Bild från Wikipedia

Då jag någon dag efter studenten flyttat in i min dåvarande pojkväns fars bostadsrätt i Hässelby Gård påbörjade jag också min bostadskarusell. Sedan dess har jag bott i ett slags kollektiv i London, hemma hos min pappa i Gävle, i studentkorridor i Karlstad, i egen hyreslägenhet i Gävle, i delad hyreslägenhet med en kompis, hemma hos min pappa, i delad hyreslägenhet med först två och sedan tre kompisar, i studentkorridor i Uppsala, i egen hyreslägenhet i Sundsvall, i delad studentlägenhet i Uppsala, i andrahandslägenhet med kompis, i rivningslägenhet med kompis i Stockholm, i andrahandslägenhet med kompis, i andrahandslägenhet själv och i andrahandslägenhet med Eiran.

Och nu, i helgen, känns det som om denna för många rätt typiska flyttkarusell kanske har hittat sitt slut för ett bra tag. I morgon flyttar vi till vår egen hyreslägenhet i Hjulsta. Där har de flesta inte varit - och om man inte känner någon där så är anledningarna att åka dit lätträknade. Inget centrum direkt utan en närbutik och pizzeria, mycket naturområden, trevligt folk och en underbar lägenhet. Det är det nya nu helt enkelt.

Över till den givna följdfrågan, hur länge stod vi i kö? I tre år, och det tror jag inte var en nödvändighet för att få lägenheten. Jag har helt enkelt prioriterat att bo dyrt och i andra hand men centralt. Livet har olika faser.

Vem har idéerna för framtiden?

Vem har idéerna för framtiden är temat för dagens lunchseminarium där Magnus Andersson, Niklas Wykman och Kajsa Borgnäs. De är alla fyllda av idéer och tankar, och samtalet ger bra inspiration. Hoppas att Kajsa har rätt i att idéerna kommer få mycket större utrymme!

Se seminariet eller lyssna på poddradio.
SvDs ledarblogg om seminariet

RAF

Dick Harrison har hjälpt Nationalencyklopedin att göra ett test där man tar reda på vilken historisk person man är mest lik.

Av 150 möjliga personer får jag svaret att jag är mest lik...
Ulrike Meinhof! En av grundarna och ledarna för terroristorganisationen RAF alltså.
Vad var det? Var det att jag gillar att gå på museum de tog mig på?

Jag är hursomhelst i chock av detta besked.

Dinosaurier

Självklart. En kvinna får toppost och är dessutom gravid. Då kommer biologister framkrypande som pratar om vad som är naturligt och onaturligt och vad Birgitta Ohlsson borde göra. Hon borde inte ta jobbet som EU-minister i alla fall, det tycks vara klart.

Vi har Eva Sternberg som till och med sträcker sig till att kvinnor inte ska lämna hemmet överhuvudtaget. Ska vi göra något ska vi göra det med hemmet som bas. Kvinna, bliv vid din läst? Men självklart, alltid kan man rota fram någon dinosaurie med de åsikterna.

Mer överraskande är Hanne Kjöller på DNs ledarsida. Även Expressens ledarblogg är överraskade hur liberalen Kjöller skriver om hårdhudade dinosauriekvinnor som åker på nattmanglingar och "Kvinnor, precis som dinosariehonor, fylls av omhändertagandehormoner oavsett hur moderna de är".

Åh, jag blir så trött!

Grattis Birgitta!

Jag har bara minne av att en ungdomsförbundsordförande kom på besök till min gymnasieskola. Det var en färgstark och smart tjej som var riktigt inspirerande. Och i dag utnämndes samma färgstarka smarta person till ny EU-minister. Stort grattis till Birgitta Ohlsson!

Skor

Mitt första heltidsjobb efter studenten var som säljare på Din Sko på Drottninggatan. Det var riktigt kul, jag fick dessutom internutbildning för att vara både dekoratörsansvarig samt Ecco-ansvarig (som det sistnämnda fick jag också åka på kurs i Varberg där jag fick lära mig en massa vettiga saker som jag haft nytta av oavsett vad jag arbetat med därefter. Faktiskt!).

Men nu fick jag precis en uppenbarelse att den där skofetischisten som jag en gång var, hon som köpte 25 par skor på ett år och så, hon finns inte kvar. Jag har ju noll koll. Jag surfar runt på olika skobutiker på nätet och inser att Wedins skor inte finns längre. Det är ju det som är Eurosko.
Nog för att Wedins skor var billiga skor- men låter inte Eurosko lite väl mycket Euroshopper? Typ så långt i från Jimmy Choo och Manolo Blahnik man kan komma? Kanske är det ett sundhetstecken att inte känna till det namnbytet?

Vinterpromenad

Mitt på Söder idag

Högerns I-pod

Högerpolitiker har nästan alltid sämre musiksmak än sina kollegor på vänsterkanten, skrev Fredrik Strage för några dagar sedan. Jonathan Liberman beslutade sig för att undersöka hur "högerns högborg" Timbro och Neo egentligen stod rent musikaliskt. Och resultatet ser ni här:

Vill ni utöka styrelsen utan att kvotera?

Tänkte tipsa er om Paulina Neudings utmärkta artikel på Newsmill, och upptäckte att jag av rent egocentriska skäl också borde göra det. Jag nämns nämligen i en av kommentarerna under rubriken "Vill ni utöka styrelsen utan att kvotera?"

Så, hit me med era förfrågningar nu valberedningar!

Debatt

Förra veckan blev jag i närmare en timme intervjuad av SVT Debatt kring valrörelsen. I slutändan blev det inte av att jag åkte till Göteborg, och när jag tittade på programmet insåg jag att det kanske var lika bra det. Jo, det var mindre stökigt än vanligt och många av deltagarna hann faktiskt till och med prata till punkt, men jag hade nog knappast fixat att hålla mig lugn.

Några favoritcitat (tagna ur minnet):
-Du menar att integrationen är ett problem!
-Nej, jag sa att jag tror att det blir en viktig valfråga
-Du tycker att det är ett problem!

- Vi skulle ha tagit några miljarder och köpt SAAB för skattepengar för då hade det åtminstone varit svenskt fortfarande.

- Varför behöver de som jobbar få mindre i skatt? Var fjärde väljare är över 65 år, och om pensionärerna mobiliserar sig så blir det skillnad.

Den sistnämnda kommentaren kom från en man som varit aktiv i en pensionärsorganisation. Nu är ju alliansen, om än bara strax över 51%, de som har störst stöd hos väljare över 65 år. Mycket riktigt är var fjärde väljare över 65 år, men det borde ju också då betyda att en mobilisering skulle se lite annorlunda ut än vad han hade tänkt sig.

Jag ska också säga att min kontorskollega Johan Ingerö skötte sig mycket bra i programmet.

Välfärdens hjältar

Under hösten har jag intervjuat ett antal väldigt inspirerande människor som alla driver egna företag - antingen ideella eller vinstdrivande - inom välfärden. Det handlar om äldreboenden, förskolor, arbete med hemlösa etcetera. Mina intervjuer, tillsammans med en analys om den viktigaste jämställdhetsreformen på några årtionden och en överblick kring varför det är viktigt med företagande inom välfärden har nu samlats i skriften Välfärdens hjältar som släpps den 18 februari.

Efter presentationen följer en bredare välfärdspolitik debatt med inga mindre än socialminister Göran Hägglund (KD) och Ylva Johansson, (S), välfärdspolitisk talesperson.

Jag tror att det blir en riktigt bra lunch- och ja, jag är förstår riktigt riktigt partisk.

Utredning om "hobbykurser"

Jag har tidigare bland annat ifrågasatt bloggkurser och studiemedel för civil olydnad. Nu ska åtminstone den första delen, som sker på högskolan, utredas. Regeringen ger nämligen Högskoleverket i uppdrag att gå igenom kursutbuden och se om alla kurser är akademiska till sin karaktär.

Apropå bloggkursen i Borås så ska det sägas att det absolut inte behöver vara en kurs som inte håller måttet enligt Högskoleverket. Som den kursansvarige läraren Monica Lassi säger i en intervju i DIK Forum så är ambitionen att studera bloggar akademiskt. Det skulle jag säga snarare är en nödvändighet för alla som studerar media och information.

Men utredningen är som sagt välkommen. Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz säger:
– Allmänheten ska känna förtroende för verksamheten inom högskolan, de ska veta att pengarna går till akademiska kurser. Och studenterna ska inte lockas att gå kurser som högskolorna påstår är akademiska, men inte är det. Det är att lura studenterna.

Den nya jämställdhetspolitiken

Stina Morian tvittrar om att hon fnissar åt att Schlingmann kommer tvinga Göran Holm att införa genus i förskolan i Vellinge. Det finns ingen hejd på det nya i moderaterna.

Det handlar förstås om Moderaternas nya jämställdhetspolitik.
Allt för länge har metoden att diskutera jämställdhetsfrågor inom stora delar av borgerligheten varit att inte diskutera det alls. Man kan nästan dra liknelser - men åt andra hållet- med den pågående debatten på Aftonbladets kultursidor om Arena Idé där kritiker menar att man ägnar för lite tid åt klasskamp och för mycket tid åt att diskutera sexuell frigörelse. Diskussioner om jämlikhet mellan könen tar utrymme från skattepolitik.

Nu är ju dock skattepolitik i allra högsta grad också en fråga om jämställdhet, där mer pengar i plånboken för t ex vårdbiträden skapar många nya möjligheter. Eller t ex den fria företagsamheten, och de valfrihetsreformer som införts inom välfärdsområdet. En av de största jämställdhetsreformerna på bra länge där många kvinnor som tidigare vantrivts med sina begränsade möjligheter att välja arbetsgivare fått möjligheten att antingen välja till eller välja bort eller skapa sitt eget företag. Dessutom har de som stannat kvar i det offentliga ändå tjänat på det då kvaliteten ökar även där då konkurrensen blir större.

Men nu är det ju då jämställdhetscertifiering av förskolor som är på tapeten i stället. Kvotering i styrelser har man redan sagt att man kommer köra på 2014 om inte andelen kvinnor i styrelser ökar. Att politiker ska tvinga företag att anpassa hur deras ledningar ser ut är riktigt galet. På Newsmill säger Kristdemokraternas gruppledare att de vänder sig bestämt mot kvoteringen. Vad säger Centerpartiet och Folkpartiet?
Uppdaterad: Annie uppmärksammar mig på att Maud Olofsson är förvånad över moderatkravet och tycker att det är ett långt långt steg till kvotering. I artikeln berättas också att Folkpartiet är emot.

Sedan kan man säga som någon klok sa i helgen:
Tja, antingen får vi kvotering, eller så får vi kvotering OCH Lars Ohly. Valet är enkelt.

Byråkratexplosionen

Som jag skrev om strax efter jul släpptes i mellandagarna en ny kommungranskning av Timbro. Det är nationalekonomen Johan Kreicsbergs som studerat vilka personalgrupper som har prioriterats när kommun och landstingssektorn expanderat under 2000-talet. Sveriges kommuner och landsting (SKL) var kritiska och menade att siffrorna från SCB inte stämde med kommunsektorns egna uppgifter.

Så den 8 februari ska saken diskuteras. SKLs vd Håkan Sörman, kommunminister Mats Odell och Johan Kreicsbergs kommer alla på en debattfrukost. Många bloggare har skrivit om rapporten, hoppas att ni också tar chansen att komma och diskutera byråkratexplosionen och om den finns!

Fyra och en halv månad.

Ebba von Sydow har som säkert bekant är lämnat Bonnier till förmån för SVT där hon är innehållsansvarig för satsningen på Victoria och Daniels bröllop. Hon har även börjat blogga på SVT och skriver att det i dag är på dagen fem månader kvar till bröllopet.

OMG.

Det betyder att det är fyra månader och två veckor kvar till mitt och Eirans dito. Det är ju faktiskt ingenting! Jag har ingen innehållsansvarig, men jag har en maid of honour och jag har min rosa anteckningsbok. Det är faktiskt en bra start bara det.

Allianspartisekreterarna

Idéfrukost med alliansens partisekreterare. Just nu diskuteras hur Sverige skulle se ut 2014 om alliansen vinner det kommande valet. Erik Ullenhag vill förstås att vi ska handla med euro. Lennart Sjögren säger att vi kommer se i backspegeln och undra hur vi kunde ha så långa köer inom vården under 2000-talet, 2014 kommer vårdvalet gett ordentligt resultat. Läraryrket ett av de mest attraktiva yrken, säger Ullenhag vidare. Per Schlingmann uppmanar både moderater och övriga Allianspartier att ha en bättre framtidsdiskussion och på det sättet också mer attrahera unga väljare. Anders Flanking är just nu lite försenad från Bromma så hans kommentarer får vi vänta på.

Hela idéfrukosten kan ses på Bambuser.

Hälsoval Västerbotten

Den här veckan har jag fått betala för min Skottlandsresa med en riktig dunderförkylning. Trist, men inte ett hinder för att åka till Umeå och ett seminarium om Hälsoval Västerbotten. Jag inledde och modererade den efterföljande debatten som blev riktigt lyckad. Mycket folk kom det, varav ca en tredjedel var politiker, en tredjedel företagare och resten ansåg sig vara övriga. En vårdcentral hade tom stängt idag så att hela personalen kunde komma!

Positivt att ta bort den så kallade positiva särbehandlingen

Med en lång bakgrund inom studentpolitiken så har jag förstås både en och annan gång diskuterat positiv särbehandling och kvotering. Båda metoderna är fel och leder utan tvivel till att skapa lika mycket orättvisa som det eventuellt botar. För några veckor sedan kom en dom i Svea Hovrätt där SLU dömdes för olaga könsdiskriminering, och i dag meddelar högskole- och forskningsminister Tobias Krantz att positiv särbehandling på högskolan avskaffas.

Äntligen!

Tänka sig vad ett enkelt telefonsamtal kan göra.

För ett år sedan ringde Annie Johansson mig i mellandagarna . Hon ville veta lite hur Twitter fungerade eftersom hon visste att jag sedan någon vecka hade det. Inte visste jag då att Annie skulle vara den första i en lång rad riksdagsledamöter och politiker som anslöt sig till mikrobloggen.
Om det, och om andra politiska analyser kopplat till sociala medier, kan ni läsa i artikeln om runda-bord-samtalet med Annie, Stina Morian och Eric Sundström.

Mitt 00-tal

Jag minns 89 och jag minns 99 och jag minns vad mycket det kändes att det var ett nytt decennium, om inte t o m millenium, som började på nyårsdagen. Men jag har inte riktigt den känslan i år. Men faktum är ju att 00-talet är slut och 10-talet är här om 25 timmar. Eller 26 för in del eftersom jag kommer vara i Skottland. Efter att ha läst Lisas sammanfattning kände jag att det började klia i fingrarna. Jo, jag vill också!

Millenieskiftet firades in i min pappas lägenhet i Gävle tillsammans med min dåvarande pojkvän Olle. Vi åt glas, drack the och tittade på tv och fyrverkerier och hade nog en av de lugnaste nyårsfirande man kan ha. På våren senare tog jag studenten från samhäll-mediaprogrammet och flyttade tre dagar senare till Stockholm för att börja arbeta som säljare på Din Sko på Drottninggatan (det som numera är en del av Feet First). Jag flyttade ihop med Olle i en överdimensionerad lägenhet i Hässelby.

Våren 2001 arbetar jag ett tag som säljare på ett förlag, förhållandet tar slut och jag tar mitt pick och pack till London tar jag fortsätter på skosäljarbanan i en butik på Oxford Street. Innan jag sticker skickar jag ansökan till olika högskolor och universitet. Jag kommer hem efter några månader, jobbar på Onoff under sommaren och flyttar sedan till Karlstad för att studera Genusvetenskap A och B. Under tiden i Karlstad drev jag och några vänner ett fanzine, jag var engagerad i studieråd och institutionens styrelse och hade en massa olika järn i elden.

Sommaren 2002 flyttar jag tillbaka till Gävle, en ytterligare sväng på Onoff och sedan studerar jag Kultur- och kommunikationsprogrammet på Högskolan i Gävle. I Gävle ägnar jag mycket tid åt att gå ut och dansa på bardiskar- jag fick snabbt VIP-kort och behövde aldrig betala entré. Smidigt. Samtidigt blir jag medlem i DIK, och hittar 2003 i tidningen DIK Forum en annons om ett studentmöte. Jag åker, och blir efter mötet nominerad till ordförande för det just då ordförandelösa DIK Student. En fantastisk värld av spännande frågor öppnar sig.

Våren 2004 blir jag invald i Saco Studentråds styrelse, och åker till Almedalsveckan för första gången. På hösten, efter avslutat program på HiG (jag tillgodoräknade mig studierna i Karlstad), börjar jag läsa en påbyggnadsutbildning i museologi vid Uppsala universitet. Framförallt ville jag har praktik, anknytningen till arbetsmarknaden hade varit kass hittills under utbildningen. I Uppsala upptas också kontakten ordentligt med Carin (som jag lärde känna i London), Stina(som jag lärde känna när vi var 13 år) och Tess. Jag börjar jobba extra för Uppsala Studentkår en dag efter att jag flyttat dit.. faktiskt. Då som informatör i projektet Kondoma Mera.

Våren 2005 åker vi med utbildningen till Budapest, hur kul som helst. Jag blir också i samma veva vice ordförande i Saco Studentråd, och blir invald i Uppsala studentkårs styrelse. Jobbar under sommaren i receptionen på kåren, och som rådgivare i bostadsjouren som Uppsala Studenkår har. Får ansvaret för internationella frågor inom Saco Studentråd och blir halvt stammis i Bryssel.

Praktik får jag också, på Moderna Museets avdelning för program och pedagogik. Enormt roligt! Jag börjar söka jobb under tiden, och får erbjudande att jobba som ABM-pedagog på Kulturmagasinet i Sundsvall. Det tar jag! Så jag flyttar till Sundsvall, en stad där jag var mycket när jag var liten då min pappa bodde där, men annars inte hade mycket till relation till. Min ambition är att skriva uppsats också under tiden. Men det går sådär.

Efter ett halvår hade jag tröttnat på att bo i en stad där det var snö när jag flyttade dit och efter ett halvår fortfarande var vitt. Flyttade därför 2006 ihop med kårkompisen Sara i Uppsala och börjar pendla till Stockholm där jag jobbar med information och medlemmar hos Sveriges elevråd- SVEA. Under hösten 2006 blir jag lobbad på att kandidera till den heltidsarvoderade posten som ordförande i Saco Studentråd. Jag blir lockad, och ju mer jag tänker på det, desto mer vill jag. Så jag kandiderar. Och jag blir vald.

Våren 2007 flyttar jag och Sara till Stockholm, jag ägnar min tid åt påverkansarbete både nationellt och internationellt och får bokstavligt talat möjlighet att debattera utbildnings- och arbetsmarknadspolitik runt om i hela Europa. Under hösten byter jag sambo till Maria, som också har en bakgrund som studentpolitiker. Jag firar jul i Goa, Indien.

2008 är jag omvald som ordförande, blir rankad som en framtida ledare, börjar i Timbros nätverk för unga liberaler, kommer med i redaktionen för Makthavare.se, åker på konferens i Strausburg och träffar en ljuvlig skottsk herre vid namn Eiran. Två veckor senare åker vi på dejt i Dublin och nu planerar vi bröllop 2010. Jag blir också erbjuden jobb på Timbro och säger förstås ja.

...och sedan blir det ju mer eller mindre 2009. Och det har ni ju läst om här.

Gott nytt år!

Bild från Visit Britain

Ett riktigt gott nytt år önskas alla bloggläsare. Själv åker jag till svärföräldrarna i Skottland i morgon och stannar i tio dagar, vilket misstänkt betyder en vilande blogg.

En halv Eva o en kisande Tora

Så hon växer, den lilla Rehbinder-Rapp.

2009

I januari kategoriserades jag och Magnus Andersson under rubriken Artister, Gömda och Liza Marklund var på allas läppar, jag uppmanade till att våga vara stor och overground, funderade över hemmafruar och kvotering samt tyckte inte att jag hörde till en dum generation.

Februari månad inleddes med Stora bloggpriset, LO tyckte som vanligt att folk tjänade för bra, jag och Mikaela såg Sebastien Tellier, jag lekte med tanken att betala för gymnasieskolan, jag besökte Eiran i Liverpool för första gången, hamnade på Passion for Business Rosa lista, firade sex månader. Ebba von Sydow och Linda Skugge bloggbråkade och jag blev glad för segern för föreningsfriheten.

Genusspecifika toner hos trumpeten inledde mars månad, jag slog alla mina rekord i antal besökare genom det här inlägget om den studiesociala utredningen, jag diskuterade Moderaternas listor där var femte person skulle vara en politisk rookie, skrev om jobb på McDonalds och blev kallad för en 80-talist med makt.

I april gjorde vi Timbro.Tv av min rapport Vad är egentligen lyx?, jag dissade Junilistan, undrade om DN var utsatt för dubbelbestraffning, jag ledde en utfrågning av olika EP-kandidater och Timbro hade frihetsvecka.

Bröst hamnade i fokus på DN i maj, Makthavare.se lanserades, jag och min kollega Fredrik Johansson skrev ett reportage om den europeiska patienten, och så blev jag blondin.

I juni så drog Marita Ulvskog till med att Sverige höll på att bli ett lågskatteland, jag jobbade som röstmottagare, skrev om "dumma dumma dig som röstade", blev av P3 omnämnd som en i Almedalseliten, började min medverkan i Tv4s sommarpanel och åkte till Almedalen förstås.

Juli, och Almedalen blev det som sagt, jag kritiserade Stampens beslut om att stoppa träffar genom sökmotorer, verklighetens folk började bli ett begrepp, jag var med lite mer i Tv4 (även här och här), och så åkte jag och Eiran till Berlin och på kanottur.

Augusti slår nog alla rekord i tävlingen sämst månad. Förutom svininfluensa, som jag inte bloggade så mycket om, så gick min pappa bort. Att förlora en nära gör så jäkla ont. Helt enkelt.

September var en månad fylld av både underbara saker som förlovning och jobbiga saker som begravning. Sedan tyckte jag till om sossarnas skattechock och om studiemedelshöjningen. Anna Anka och hemmafrun debatterades vilt. Ja, och så besökte jag Bokmässan för första gången.

I oktober gav jag er lite samlade länkar om hur man får ligga med både manliga och kvinnliga feminister. Thomas Bodström hade en del bravader för sig, jag skrev om ungdomar som tror att allting kan individanpassas, undrade om vi skulle hindra folk från att köpa fler än ett par skor, skrev om modebloggar på Newsmill och firade internets födelsedag.

November började med att vi skulle tro på möjligheten att förändra, jag minglade med Magasinet Neo, fick en ny systerson, jag skrev om arbetslöshet, dök upp som roll-upp-ansikte och diskuterade vårdval både i Västernorrland och Gävleborg. Och så var vi på bröllop (men bilden ligger i december).

I deccember träffar jag en grupp studenter från Moskva, jag användes som exempel på Sacos politiska bredd, var på seminarium om trofébarnen som växer upp, upprördes över försök att döda nya tankar. Samt firade jul förstås!

Kommunbyråkrater och en familj på Söder.

I dag ger jag er två tips. Välj själv vilket som passar dig just nu.

För dig som antingen inte är ledig eller som trots ledighet orkar hänga med i omvärlden utanför julgodis och matiné på TV: dagens DN debatt av Thomas Idergard och Johan Kreicsberg, eller varför inte hela rapporten av Johan? I kort handlar det om att Kreicsberg för Timbros räkning har gått igenom tillgängliga data för åren 2001-2007 för att jämföra olika yrkesgruppers utveckling på svensk arbetsmarknad. Granskningen visar följande:

• Skatteintäkterna och de generella statsbidragen växte med 30 procent i löpande priser – dvs resurserna till den offentliga sektorn växte snabbare än Sveriges tillväxt.
• Sysselsättningstillväxten av de viktigaste yrkesgrupperna inom vård, skola och omsorg var sammantaget 9 procent, men i denna siffra ingår också välfärds- och utbildningspersonal inom privata företag som finansieras med offentliga medel.
• Sysselsättningstillväxten inom kategorin ”administratörer i offentlig förvaltning” var emellertid tre gånger så stor – totalt 29 procents ökning (28,4 procent om man räknar bort de kommunala bolagen) i kommun- och landstingssektorn 2001-2007.
• I samtliga län i Sverige har byråkraternas antal vuxit i snabbare takt än välfärdsarbetarnas men det finns stora regionala skillnader. Det finns t o m län där personalstyrkan inom vård, omsorg och skola har minskat medan antalet administratörer i kommunernas och landstingets förvaltningar har ökat

För dig som fortfarande är ledig och önskar tänka - åtminstone för någon dag till - på något helt annat än på kommunbyråkrater så vill jag tipsa om en blogg som jag hoppas att ni inte missat. Den har ju funnits i någon månad nu. Men om den gått dig förbi, besök Livet på Söder!

Julafton och juldagen i bilder

Julafton:

Eiran och Soffy tar en premiärsparktur.

En riktig ryssmössa håller värmen.

Eiran och David stiftar bekantskap.

Juldagen:

Carl, Snögubben och Eiran.

Jag och en ny kavaljer.

Det har verkligen varit två riktigt fina dagar. Julafton som började med pepparkaka, vörtbröd och the framför granen, lite julklappsöppning och därefter julgröt. Mamma och Kent gick därefter på julkonsert i kyrkan, medan jag och Eiran tog med oss hunden på en lång sparktur ut i byn. Efter snöänglar och pulkåkande blev det dags att byta om inför att syster med familj skulle dyka upp. Kalle Anka, julmat (för oss vegetarianers del soyakorv, stekbullar, bönsallad och ägg), sedan - olyckligt nog precis när Eiran var på övervåningen för att maila sina föräldrar- kom tomten med en massa fina presenter. Systersonen Carl sov sedan över, mittemellan moster Eva och Eiran, så kvällen avslutades med den riktigt roliga filmen Bolt. Juldagen med pulka, snowracer och Snögubbebyggande. Ikväll blir det bio.

Rena höjden av kreativitet!

Carl

Första mötet!

Med systersonen David

Vit jul

Boots made for walking

Kanske lite sent att komma med en julklappsönskning nu, men man kan alltid försöka... Var inte de här skorna riktigt schyssta? Finns här.

Och så dödar vi alla nya tankar, okej?

Lista efter lista presenteras från partierna inför riksdagen. Medlemmarnas röster syns inte alltid av i nomineringskommittéernas förslag. På makthavare.se hittar jag länken till Kristdemokraternas nomineringskommittés ordförande. Jag har ingen gedigen bakgrund inom partipolitiken på något sätt, men jag har en lång bakgrund av engagemang. Och är det något som dräper engagemang och lust så är det uttalanden som detta:

De vet redan bäst och försöker därför inte anpassa sitt tänkande utan försöker vrida partiet och rörelsen i sin riktning. Det gäller därför att se upp med dessa och ha den ideologiska analysen klar för sig – annars kan partiet hamna vilse.

Snacka om att politik skulle vara dödande trist, förlamande långtråkig och sjukligt stillasittande om alla personer anpassar sitt tänkande och inte vågar något nytt. I februari kommer Mufs ordförande Niklas Wykman, Cufs ordförande Magnus Andersson och S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs till Timbro för att disutera idéerna för framtiden.

Jag är fullt övertygad om att de kommer vara sundare i sina åsikter om idéern och politik.

Bra dom i Svea hovrätt

Som de insatta personer ni är så känner ni förstås redan till gårdagens nyhet om att Svea hovrätt fäller Sveriges lantbruksuniversitet för olaga könsdiskriminering sedan män fått förtur till veterinärsutbildningen.

Fallet gäller 44 kvinnor som har stämt SLU i en grupptalan sedan män fått förtur till veterinärutbildningen 2006 och 2007. Genom ett så kallat ”viktat lotteri” gavs män upp till 38 gånger så stor chans som kvinnor med lika bra meriter att få en plats. Samtliga 44 kvinnor hade sökt veterinärutbildningen med högsta betyg från folkhögskola. Men som ett resultat av det viktade lotteriet antogs enbart män i den urvalsgruppen. Bakgrunden är att fler kvinnor än män läser till veterinär, och på senare år har det även slagit igenom i veterinäryrket. Veterinär är traditionellt ett mansdominerat yrke – sedan några år är kvinnorna i majoritet.

Centrum för Rättvisa, som drivit fallet, skriver i sitt pressmeddelande att det är högst olämpligt att låta kön avgöra vem som får studieplatsen, och det är väl inte annat än att hålla med om det. Kvotering eller särbehandling av något slag drabbar individer till förmån för tankar om att systemet blir bättre (i det här fallet att det blir fler manliga veterinärer). Idéen är att om bara ändamålet är gott nog så helgar det medlen. Och under tiden ser de drabbade, som i 95 % av fallen är kvinnor, sina utbildningsdrömmar försvinna all världens väg. De har betygen, men de var kvinnor. Och sådana fanns det visst för många av.

Dan före dan före dopparedan

Förhoppningsvis blir det tid för lite sparkåkande i Hälsingland.

Första morgonen på julledigheten och självfallet känner jag mig långt mer pigg än de flesta vardagsmorgnar. Men lyxen av att kunna stanna kvar i sängen kan man inte ta miste på. Särskilt med information om att termometern står på minus tretton grader. Jo tack. täcket är rätt mysigt.

I eftermiddag åker jag till Hälsingland, i morgon kommer Eiran dit, och sedan är det julfirande fram till söndag då vi vänder kosan åter. Jobbar den 28/12, därefter åter till semester med besök av kusin Judith på hennes väg från Umeå till Barcelona, lite lägenhetsvisningar och så resa till Skottland för en tio dagars vistelse.

Jag ser fram emot jul även om det förstås känns märkligt med första julen utan pappa. Elin Grelsson skriver så fantastiskt vackert om första julen utan sin morfar.

Men julen är inte extra jobbig för mig. Saknaden finns där varje dag, så fort något spännande händer politiskt så tror jag i några sekunder att det bara är att greppa telefonen och ringa upp pappa. Men så fungerar det inte längre.

Så fort något nytt spännande hände i mitt liv, oavsett om det var en ny uppsats under studierna, ett tal i Bryssel som skulle hållas eller medverkan i TV så var det pappa som jag pratade med, och pappa som var den som kunde säga något mer än "jaha, vad kul!". Han var den som satte sig in i och som ville förstå hur och varför och som ställde smarta frågor. Om jag var orolig och inte trodde att jag kunde, så löste ett samtal med pappa alltid det. Efter att ha diskuterat saken med honom så kunde jag allt.

Jag försöker frammana den känslan när självförtroendet haltar. Försöker komma ihåg hur pappa sa eller frågade.

För ingen annan någonsin kan förstås ta den platsen eller fylla det tomrummet som finns efter pappa.

Far och flyg!

Snygga vykort som kommer att finnas i vykortsställ på skolor, universitet samt kaféer. Marknadsföring för nya boken om resande Far o flyg förstås.

Julfrisyr

Julfest ikväll, Tommy Körberg på Spotify( som ju ska vara med på Stjärnorna på slottet i jul!) och en julfrisyr på det... Jo då, julen är här!

Var tog nu alla feminister vägen?

Jag länkade häromdagen till Mattias Svenssons artikel i Expressen. Tydligen är jag, som kvinna, rätt unik i det.

Mattias skriver på Neobloggen:
Det är så gott som uteslutande män som reagerat mot förslaget om ettbarnspolitik i klimatets namn. När jag tittar på knuff vilka bloggar som kommenterat min replik på Francis i Expressen idag, så är femton av sjutton poster författade av män. Sak samma på Facebook där jag fått respons från dryga tiotalet män, en kvinna. Såvitt jag kunnat utröna finns bara en kvinna bland tiotalet kommentarer på Diane Francis artikel.

Detta förbryllar mig. Varför är renhållningsarbetet mot klimatalarmisternas ytterlighetsförslag och diktaturkramande ett manligt reservat? Varför är det så till och med när förslagen handlar om att släppa lös repressionen och kontrollapparaten mot kvinnors kroppar? Var är ni alla feminister som kan uppröras över hemmafruar eller ojämlikt sammansatta företagsstyrelser, när ett system som innebär massdödande och systematiska övergrepp mot kvinnor propageras? Jag kan bara inte tro att ni är likgiltiga.

Det är faktiskt riktigt märkligt. Läs hans exempel i bloggtexten och fundera ett varv till varför det är så få kvinnor som reagerar på den fruktansvärda enbarnspolitiken som innebär horribla övergrepp mot kvinnor.
Var fan håller ni hus?

De fruktansvärda födslotalen

Häromdagen bloggade Johan Ingerö om Diane Francis, en tvåbarnsförälder till journalist som kräver att världen ska inspireras av Kina och genom lag begränsa barnafödandet till ett barn per kvinna. I dag finns artikeln på Expressens debattsida, där hon beskriver hur vi kan "mota tillbaka dagens fruktansvärda födslotal".

En ekofascism som får mig att må illa. Ett barn och kanske tvångsterilisering sedan? Inget som varit lyckat genom vår historia direkt.

Och som en betraktelse; lite av en motsats till förra veckans artikel om grönt sex utan p-piller och kondom för minimal naturpåverkan?

Uppdatering
Mattias Svensson skriver i dag i Expressen om hur gröna miljövänner blir allt mer bruna.

Mexico !

ikväll är vi på 30-årsfest för rodrigo som är masterstudent på kth. Trettio personer, jag är enda svensken, och självfallet dansas det salsa och bjuds på tacos. Härlig kväll!

Frukost med Nyamko Sabuni

Fullsatt, med mycket frågor. En kvinna har flygit från Umeå enkom för att ställa en fråga! Integration och arbetsmarknad är frågor som engagerar.

Se seminariet på Bambuser, eller lyssna som poddradio här.

Historiens bästa generation?!

Som jag nämnde häromdagen var Ron Alsop befriande i sitt sätt att prata om möjligheterna med the millenials, dvs åttio- och nittotalisterna. Hans fokus var, även om det ofta var med humor och även humor av den mer nattsvarta sorten, att lyfta fram vilka resurser färskingarna på arbetsmarknaden är om de används på rätt sätt.

Svenskt Näringsliv har nu lanserat sin sajt generationen.se som följer vidare i samma spår. Dags att sluta gnälla och i stället fånga kraft och möjligheter. Man har samlat en rad skribenter, kör en entreprenörsblogg där entreprenörerna är superhjältar från just den nämnda generationen, och man önskar sig mycket kommentarer. Är 80- och 90-talisterna historiens bästa generation?
En fråga som onekligen kan väcka känslor hos både en och annan 40-, 50-, 60- eller 70-talist.

I en intervju på generationen.se med tidningen Chefs chefredaktör Catharina Nordlund svarar hon på frågan om det är något annat än utbildningskompetens som krävs för att få ett jobb.

-Mitt intryck från chefsvärlden är att man är förvånad över hur mycket erfarenhet de unga som söker jobb har, vid sidan om att man har mycket mer utbildning än tidigare generationer. Det är så många som har praktiserat utomlands, arbetat ideellt och i olika projekt. De har varit aktiva i studentkåren, engagerat sig i soppkök för hemlösa och liknande vid sidan om. De som kommer in på arbetsmarknaden idag är väldigt drivna.

-60-talister kunde ju komma in direkt och göra karriär, även om studierna kanske var avbrutna eller korta och man inte hade så mycket annan erfarenhet. Idag ser det inte ut så. 80-talister har behövt skaffa sig mer utbildning och erfarenhet.

Jag tror att skiljelinjen i generationen finns att fånga upp just här. Först har vi förstås alla de som inte har mycket till utbildning alls. Men även de som studerar vidare delas upp i grupper där det finns dem som fångar alla chanser de kan till mer erfarenhet, till utveckling och att få utlopp för sitt engagemang. Sedan har vi dem som har sin utbildning. Punkt slut. Som känner sig svikna att att utbildningen inte ger jobb per automatik. Hur ska de utmärka sig på arbetsmarknaden och visa att de är historiens bästa?

Uppdaterad
Sedan kan man förstås, vilket jag också tror att det till viss del ligger något i, säga som vd:n på Eniro, Jesper Kärrbrink, som i en krönika i just Chef säger:
Förr eller senare blir vi alla 40-talister, oavsett om vi vill det eller inte. Till min egen och mina vänners förvåning var livet inte en enda lång barrunda. Och det kanske inte var så dumt.

Detta är en mycket inflytelserik blogg

För knappt två månader sedan skrev jag om Inflytande.se . Nu har sajten uppdaterats av skaparen Ted Valentin med nya funktioner vilket i mitt fall också gjorde att jag uppenbarligen klättrar. Förra gången var det 8 % av de svenska bloggarna som var mer inflytelserika än den här bloggen, nu ser det ut så här:

Larm om ökade inkomstskillnader

Innan seminariet på Fores i morse satt jag hemma i soffan med datorn med Nyhetsmorgon på samtidigt. Där rullade LO-larmet om att det lönar sig bättre att arbeta än tidigare. För att det var otäcka saker, det rådde det ingen tvekan om i nyhetssändningen. Att rapporten i sig visar att alla har fått det bättre ses förstås inte som en nyhet. Det är alltså ingen som fått mindre pengar. Ingen som tagit från någon annan. Mattias Svensson skriver : Även om de kan köpa mer tak över huvudet och mer korv och kläder till barnen nu än förut har de blivit ”fattigare” eftersom de kan köpa mindre relativt de som arbetar och tjänar bra.

Du tjänar mer på att arbeta och att driva företag i dag än vad du gjorde tidigare. Det beror på politiska beslut, det har LO helt rätt i. Att skylla på ökade inkomstskillnader (vilket jag tycker är bra, en sammanpressad lönebildning är dumheter som vi ägnat åt oss allt för länge i Sverige vilket bland annat gör att det lönar sig alldeles för lite att utbilda sig i Sverige lönemässigt) som boven bakom arbetslöshet och tvingat deltidsarbete är felfokuserat. Det är inte de som arbetar och tjänar pengar som gör fel. Det är arbetslösheten och bristen på lösningar på den som är felet.

Och apropå klyftor. I morgon får jag förhoppningsvis nya perspektiv med mig efter bokreleasen av Stefan Fölster och Fabian Walléns nya bok Sjanghaja de som ligger.

Trofébarnen växer upp

Eller "The Trophy Kids grow up" är namnet på en bok skriven av Ron Alsop, tidigare redaktör på Wall Street Journal. Ron Alsop var i dag på Fores och presenterade sin bok under en förmiddag med tema Vad betyder arbetslinjen för 80- och 90-talisterna. Boken har som fokus på hur arbetsgivarna ska vara beredda och ta till vara på den här generationen, som kallas Millenial, när vi kommer in på arbetsmarknaden. Han hade på så sätt en positiv ingång, alldeles för ofta hamnar diskussionen helt snett och plötsligt är det bara bortskämda kids och hur stävjer vi deras olater som det pratas om.

Nåväl. Hur känner man igen en millenial då?
Alla får troféer - man behöver inte vara bäst på baseball, alla i laget får pris ändå
Stort självförtroende
Tekniska multitaskingsgenier
Prioriterar peronlig utveckling, balans i arbetslivet, meningsfulla jobb
Vill göra skillnad
... och de har curlingföräldrar.

Ron berättade helt hisnande berättelser angående det här med curlingföräldrar. Föräldrar som inte bara ska vara med på anställningsintervjun- vilket ju är helt vansinnigt tycker jag- utan även vill ha ersättning för utlägget för resan till intervjun. En del företag anordnar särskilda föräldradagar där föräldrarna får komma och hälsa på deras barn på jobbet. Det är en utveckling vi så vitt jag vet ännu inte sett i Sverige, och jag hoppas inte att det är nästa steg heller.

Ron Alsop var också väldigt tydlig på punkten kring arbetsmoralen hos millenials. Nej, de är inte lata. I själva verket vill de jobba mycket och gör det också. Men de gör det på ett annat sätt. De vill ha ständig utvärdering, men ser inte jobbet som något man nödvändigtvis går till, det är något man gör.

Men sedan kan man ju alltid ställa sig frågan hur olika generationer EGENTLIGEN är. Som jag hörde på seminariet så var det precis de här sakerna, om rörlighet, ingen längtan efter något fast, krävande osv som sades om den så kallade Generation X också.
... och alla växer vi upp och hamnade i den stora massan till slut eller?

Den här bara måste jag köpa

För 1-2åringen. Den finns också som sparkdräkt. Brittiska Torys hemsida är en guldgruva. För precis som Ebba von Sydow så ser jag det som en mosters jobb att skämma bort sina syskonbarn.

Tacka ja!

Det är förstås på sin plats att kommentera Johan Ingerös intåg på Neo-redaktionen, bra rekryterat! Läste precis kommentatorsfältet på Neo-bloggen om den nya redaktören där chefredaktören Paulina Neuding så snyggt svarar på den förvisso berättigade kommentaren "ni lider verkligen på brist på myndiga manliga bloggare" (för om man är sådan som räknar personer noggrannt så kan kan konstatera att sex av sju Neo-bloggare just hör till gruppen myndiga män):

Det är helt sant, vi har verkligen brist på kvinnliga bloggare (däremot är chefredaktör, AD och creative director kvinnor). Min erfarenhet hittills är att det är betydligt svårare att få kvinnor att ställa upp och skriva. Däremot - Johan är en briljant skribent och jag ville inte låta det ligga honom i fatet att han råkar vara man. Vi jobbar inte riktigt så.

Klockrent! Och så självklart, kompetensen först. Och så kommer vi tjejer ihåg vad jag tror är Beatrice Asks visdomsord : våga säg ja!!! Hur ofta hör man inte uppgivna rekryterare och chefer vittna om att kvinnor tackar nej till ledande poster, spännande uppdrag etcetera.
Vi borde inte jobba så.

Politisk bredd

Jag, Anna Ekström och Gunnar Wetterberg används i dag som ett exempel på vilken schysst politisk bredd Saco har och att det också är en facklig organisation som klarar sig in i framtiden. Detta i en ledare av Anders Rönmark om Transportförbundet och den sparkade KD-aktive.

Fattigdomsfällan slår igen! - insiders och outsiders

Professor Assar Lundbeck skriver på dagens DN debatt om olika metoder för att begränsa arbetslösheten. Bland annat skriver han:
Helt allmänt kan man säga att insider–outsider-problemet skulle minska om det vore möjligt att öka outsiders attraktivitet på arbetsmarknaden. Utbildning och yrkesträning är en okontroversiell metod att uppnå detta. Sänkta ingångslöner för nyanställda, exempelvis yrkesoerfarna ungdomar, är en mer kontroversiell men troligen viktigare metod att öka möjligheterna för outsider att få jobb. Ur välfärdssynpunkt måste det vara bättre att en tidigare arbetslös får ett jobb till en lön som ligger klart under dagens insider-löner än att fortsätta att vara arbetslös till en hypotetisk lön som ligger högre.

Om radikala men viktiga idéer att minska utanförskap skriver Hans Westerberg och Anders Bornhäll om i sin nya rapport Fattigdomsfällan slår igen! som presenteras nästa fredag i ett seminarium där Nyamko Sabuni står som kommentator.

Även Sanna Rayman har skrivit om artikeln, och hon konstaterar att det är med viss melankoli hon läser texten, då oavsett hur rätt han är så ses det som för kontroversiellt att rätta felen. Därför är det viktigt att vi fortsätter diskutera och trycka på, Sanna!

Han var nog ingen säljare ändå

Häromdagen hörde jag den här historien om mannen som föredrog a-kassa framför lön:

Företaget i fråga har en låg grundlön (6000 kronor) men saftiga provisioner för varje sak man säljer. Eftersom man är anställd för att sälja så är det också meningen att man varje månad har en högre månadslön än de sextusen kronorna. Om man inte har det under flera månader i streck så gör man inte sitt jobb och blir inte långvarig. Företaget anställer ju säljare helt enkelt.

En man blev erbjuden ett jobb där, men då chefen pratade med honom så visade han på stor oro över den låga lönen.
"Ja, men det är din grundlön. Du ska inte se det som att du får så lite pengar varje månad, du kommer ju att få mycket mer pengar eftersom du kommer att sälja, det är därför vi erbjuder dig jobbet! Du kommer göra det bra!"
"Ja, men jag har ju varit arbetslös i nio månader nu, min fru är också arbetssökande och hon har inte rätt till a-kassa längre. Jag får ju mer pengar från a-kassan, och jag måste ju betala hyran".
"Men du kommer ju att tjäna mer pengar här! Och det är ett jobb!"
"Nej, jag måste tacka nej. Jag måste betala hyran och maten och så"

Och därmed la han på luren och återgick till sitt arbetslösa liv.

Tänka fritt

Jag träffade en grupp studenter från motsvarande Europaprogrammet på Moskvas Universitet i dag. En kille berättade efter mitt pass att han drömde om att starta en egen tankesmedja i Moskva någon gång i framtiden. En vacker dröm, som jag sannerligen hoppas att han en dag kommer att kunna införliva. Hur det fungerar i dag t ex för journalister i Ryssland kan ni läsa här.

Han berättade vidare att alla de träffat hittills i Sverige, vilket var representanter från landsting, kommun, företag, fack etcetera hade en sådan inställning till att vi kan påverka samhället. Med hans ögon, från ett land med Vladimir Putin som styr det mesta med järnhand och där opposition och kritiska granskare lever farligt, så är det förstås en alldeles underbar känsla vi förmedlade.

Jag poängterade flera gånger hur Timbros arbete med en fri marknad, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle genomsyrar vår verksamhet oavsett vilket programområde vi arbetar med. Den typer av frihet som Ryssland behöver präglas av, för att en dag kunna ha fria tankar i smedjor, oavsett om det är av Arena-typ eller Timbro-typ.

Ullaredskonsumtionen

I går till frukosten läste jag Lars Berges krönika där ord som beklämmande, deprimerande och nedslående används för att visa hur hemskt det är med Ullared. Jag störde mig på krönikan, men under dagen hanterade jag det inte mer än att tipsa mina kollegor om att läsa den. I dag får jag tips om det här blogginlägget som beskriver allt det jag reagerade på, men mer genomtänkt.

För precis som att det är de som har möjlighet och råd att åka med annat än Ryanair som klagar på lågprisbolagen och dess flygplatser och som vill begränsa den typen av resande så tycker gärna samma grupp att Lidl och Gekås står för moralens förfall. För många av de som handlar där är det ställen där man köper schampoo och bakplåtspapper till bra pris, fyndar strumpor och på så sätt får lönen att räcka till mer.
Och därmed också ökar sin frihet att använda sina pengar till andra saker.

Bakslag för patienterna

I våras skrev jag och Fredrik Johansson rapporten Den europeiske patienten - ett vårdval Europa eller all makt till EU.

I diskussionen skriver vi:
Sedan 2004 har svenska medborgare haft rätt att söka vård utomlands och få ersättning i efterhand av Försäkringskassan. Försäkringskassans siffror visar att denna möjlighet främst används av människor som bor i Norrbotten och är födda mellan 1930 och 1950, och som i de flesta fall har åkt till Finland för att få vård. Vänsterpartiets Eva Olofsson sade i en riksdagsdebatt i december 2008:
Förslagen i patientrörlighetsdirektivet riskerar att rubba allas lika rätt till vård och vård efter behov, eftersom yngre, rikare och friskare patienter kan söka sig utomlands. Samtidigt saknar till exempel äldre, personer med kroniska sjukdomar och/eller många diagnoser och personer med svårare psykiatriska sjukdomar i realiteten den möjligheten.

Argument som dessa är byggda på ren spekulation, inte på fakta. De patienter som i dag söker vård utomlands – redan innan Försäkringskassan har informationsplikt – befnner sig oftast i pensionsåldern eller strax därunder. Makten lämnas över till EU-byråkraterna, opponerar sig Åsa Westlund. Socialdemokraterna argumenterar vidare att direktivet innebär att patienten inte får någon trygghet utan förhandsbesked. Socialdemokraterna vill att medlemsstaten ska godkänna vården i förväg för att ersättning ska utgå, något man menar ger en säkerhet för alla patienter oavsett storlek på plånboken.

Vi tror att det är precis tvärtom, att makten tas från landstingspolitiker och lämnas över till patienterna. I dagsläget är informationen om vård i ett annat land snårig och svårtillgänglig. Med de nya reglerna blir de europeiska vårdsystemen mer lättöverskådliga. Tanken är att man i framtiden inte ska behöva vara stark och frisk för att orka vara sjuk. Genom Försäkringskassans informationsplikt stärker patientrörlighetsdirektivet patientens rättigheter. Köerna till vården kan i bästa fall balanseras något över hela Europa, vilket kan sänka trycket på de nationella sjukvårdssystemen. Det tjänar alla på, även de med kroniska sjukdomar som för närvarande har svårt att få vård i andra länder. Och rädslan för sjukvårdsturism och social dumpning är ogrundad, det fnns ju ingen anledning att åka till ett land där köerna är långa.

Patientrörlighetsdirektivet innebär nya möjligheter för de europeiska patienterna att enklare få vård utanför hemlandet. Förhandsbeskedet, som i den socialdemokratiska retoriken verkar vara nyckeln till jämlik vård, innebär att en patient ska ha landstingets godkännande innan han eller hon får vården. Det kommer också att vara medlemslandets ansvar att bestämma när förhandstillståndet ska användas och ges. I dag tar Försäkringskassan till exempel hänsyn till hur långa köer det är för aktuell behandling i Sverige. Ett förhandstillstånd innebär förvisso att du endast behöver betala det aktuella landets patientavgifter, och inte ligga ute med mer pengar, men det kan också innebära stora hinder i rörligheten för patienterna. Dessutom får du tillbaka pengarna för vården i efterhand.

I går var det meningen att socialministermötet i Bryssel skulle ta beslut i frågan, och öka makten för patienterna, skapa mer transperanta system och slå ett slag för rörligheten. Men icke. Sanna Rayman skriver om det här,

Tiderna förändras

Johan Norberg och Sofia Nerbrandt fick i helgen en dotter, stort grattis!
Om det, och om hur tiderna förändras men övervakningen består, skriver Johan om både på sin blogg och i Dagens Industri.

Mingelbild

Bild på mig och Eiran från lördagens bröllop, foto Christian Örnberg.