"De har fått för sig att man kan individanpassa allting"

Jag pratade med en av arbetsförmedlingens coacher för ett tag sedan. I samtalet så nämner hon problemet med att vissa ungdomar-när de får ett jobb- omedelbart försöker deala bort måndagsmorgonmötet med chefen. "Det är för tidigt"
-Men... så kan man ju inte göra? sa jag häpet
-Nej, förstås inte. Men de har aldrig haft ett jobb och kanske haft det lite svårt i skolan där de då fått en anpassad skolgång av typen "svårt att gå upp på morgonen? Ja, men då lägger vi dina saker på eftermiddagen". De har fått för sig att man kan individanpassa allting.

Om man tar upp den saken av problematik så kommer som ett brev på posten reaktioner om att det inte alls är så utan att unga människor idag är driftiga men utestängda från arbetsmarknaden.
Och de som säger det är definitivt unga driftiga människor själva.

Men... någonstans någon gång - kanske inte ofta men ibland- så händer det uppenbarligen att unga människor beter sig precis så här. Bortskämt och verklighetsfrånvänt.
De ska inte stå som talespersoner för en hel generation.
Men problemet är att vi ALDRIG hör dem.
Vi hör om dem. I typ tredje person.
Men det är ju sällan de som får uttala sig, för det är ju inte företrädare för en grupp - driftiga-ungdomar. Och samtidigt sprider de genom sitt beteende en rädsla hos många arbetsgivare. "Anställer jag en 90-talist så kommer personen inte komma till jobbet om han inte har lust."
Det är ett allvarligt problem. Kanske är lösningen så enkel som att de kommer lära sig, lära sig att gå på måndagsmötet. Men om de fått kicken innan dess då? Och kanske inte får chansen igen?

Hur fixar vi den disillusionerade gruppen unga som faktiskt existerar men som vi inte vill prata 0m?