Våga vara stor och overground.

För ett tag sedan läste jag Carlos Ejemyr Rojas text Missförstådd och hatad av alla i förra numret av Magasinet Neo, där han skriver om hur han och de andra i Gringo-gänget blev mötta med fördomar både från höger och vänster.

Jag tänkte på en sak i artikeln. Carlos skriver "... är att det inom den idologiskt knutna påverkanssektorn är det status att vara liten och underground. Blir du stor och overground ska du piskas."

Herregud vad jag känner igen det!

Att glorifiera liten och underground, och gärna göra sig själv till martyr, är något frekvent förekommande inom organisationssfären, och det inte bara i den ideologiskt knutna delen.

Tidigare var jag företrädare för en organisation med 100 000 medlemmar. Det är jäkligt många medlemmar. Det här betydde ju tyvärr inte att det var 100 000 aktiva medlemmar men ändock, riktigt många personer som gjort ett fritt val och blivit medlem i ett Saco-förbund. När jag blev ordförande bestämde jag mig snabbt för några strategier. Om jag visade upp hur stor och grym organisationen var, så blev vi en stor och grym organisation. Jag betedde mig som en ledare för en inflytelserik organisation, vilket ledde till att jag var ledare för en inflytelserik organisation. Jag vägrade vara ett offer, och försöka få folk att tycka synd om mig och mina medlemmar. Istället fokuserade jag på att föra ut potentialen bland medlemmarna, och att om man inte tog tillvara på den så slösade man något enormt.

Jag säger inte att det är så man måste göra, men det var så vi gjorde (för en ordförande är ju inte själv på båten ska jag ju villigt erkänna). Och jag tycker att det är mycket mer tilltalande än alla dessa organisationer som förminskar sig själva till att endast vara ett funktionshinder/en etnicitet/en religion whatever- och med förminskandet menar jag att man inte framhäver kraften i att man har ett annat perspektiv, bakgrund, kan ge nyttig kunskap, utan istället "ojoj det är så synd om våra medlemmar".

Om man spelar rollen som en inflytelserik organisation och därmed blir inflytelserik kräver förstås att man har ett vettigt innehåll, en substans. Det har många organisationer. Men eftersom mångas självbild är att det är synd om dem och att de inte har någon makt eller påverkan så blir det alldeles för lätt en självuppfyllande profetia.

Hur kan jag säga att det funkade då? Typ saker som att 1- vi sågs i LSU-sammanhang i bland som alldeles för stora och etablerade för att få uttala oss i vissa frågor. Vi och de politiska ungdomsförbunden var de otäcka med makt och resurser typ (stor och overground-förbannelsen). 2- jag rankades som en av Sveriges framtida kvinnliga ledare 3- Vi inbjöds till helt nya arenor och skapade nya nätverk visar på att tanken är så stark.

I tunnelbanan just nu gör Internationella Engelska Gymnasiet reklam med en slogan som jag tror mig minnas är den klassiska "Those who dare- win". Det är inte bara eleverna som ska ta till sig av det här. Det finns väldigt många organisationer i folkrörelse-Sverige som skulle behöva sig en slev av detta tänk.