Äventyret

Okej. Kanotturen inleddes med att vi var tvungna att sitta i bilen och vänta på att det häftiga regnvädret skulle gå över. Bra start. Men till slut lugnade det ner sig och iförda regnjackor, flytvästar i grälla färger och myggnätshattar gav jag och Eiran oss ut på vårt äventyr. Det gick bra och fint i 45 minuter, sedan började regnmolnen att hopa sig igen. Snabbt som attan fick vi hitta en ö att lägga till på, typiskt nog var det också en liten ö som hade passat bra runt Dalälven- myggen älskade ön. Och att det dessutom kom fräscht osuget skottskt blod till ön gillade de också. Så första kvällen och natten var liksom mest regnig, myggig och kall. Men jag klagade faktiskt inte alls. Det ska väl vara lite tufft i naturen, eller?

Dag två började med sol, vi paddlade i väg och kom till spännande kanaler. Stannade till för lunch som var tänkt att bli nudlar. Nu blev det inte riktigt så då jag råkade välta kokkärlet med de strax färdiga nudlarna. Illa. På eftermiddagen hittade vi Storön i sjön Björkängen och beslöt oss för att stanna till där. Inte ett hus åt något håll, inte en människa någonstans (sanningen å säga så mötte vi två båtar på 48 timmar) och perfekt för nakendopp och självtork och koka blåbärste och annat bra. Det här med att tälta kändes plötsligt inte alls som så besvärligt.

Tredje dagen och det var lite halvdant väder. Men ok, vi paddlade i väg och allt gick strålande ungefär fram till ungefär sista timmen. Vi följde en utmärkt kanotled, en kanotled som plötsligt ledde oss till en låst sluss. Inte nog med det, framför slussen var det stenar överallt och inte heller någonstans kunde man enkelt och smidigt kliva ur kanoten och lyfta upp den. Eiran hoppade ur båten och vi försökte med att jag skulle paddla fram kanoten till slussen. Det gick bra om man bortser från det faktum att min placering längst bak i kanoten inte gav mig någon sikt överhuvudtaget när det gäller stenar. Plötsligt satt jag fast både fram och bak. Och på tvären. Skriker man högt " Jävla skit, jag vägrar att acceptera att jag ska sitta fast här. Jag ska LOSS" hjälper det dock och jag kom loss. Lyckades komma fram till slussens sida, och klättra ur kanoten (och jag var livrädd). Eiran släpar kanoten över slussen, binder fast den på andra sidan och sedan slänger han i allt bagage igen. Och så sliter sig kanoten. MacGyver-tendenserna hos min sambo är dock starka och förutom att han på ett sjukt imponerande sätt lyckades klättra runt på hala stenar så kastade han sig också helt orädd efter kanoten och fick tag på den. Jag klättrade i, Eiran klättrade i och sedan höll kanoten på att kantra. Så med lite halvdränkt packning, blöta fötter och sämre humör paddlar vi vidare. Det var jag som hade hittat den här kanotrutten, och den lät lockande pga beskrivningen Enkel för nybörjaren. Det var enkelt fram till den där slussen. Sedan blev lugna kanaler vilda forsar (okej, lätt överdrift) där min myggnätshatt flyger av, kanoten vänder sig åt fel håll och vi tappar kontrollen under en bro och far med fart bakkänges in i ena väggen.

Men vi överlevde det också. Och på det stora hela vill jag göra om det. Faktiskt.