En BigMac tack.

Det var i början av 2000-talet, IT-bubblan hade just spruckit och konjunkturen såg verkligen inte bra ut. Jag hade precis kommit hem från London där jag fått benhinneinflammation på min arbetsplats pga att uniformen innehöll klackskor och arbetsplatsen jäkligt hårt golv. Det var inte en lysande kombination.

Jag kom tillbaka till Sverige, fick inom en vecka jobb på ett företag som sålde livsmedel mot livsmedelsbutiker. Det var helt okej arbetsuppgifter men jag hade dåliga vibbar av ledningen. Min magkänsla kan man lita på, och det var inte ett ställe jag ville arbeta på. Jag sa upp mig på dagen, ringde till McDonalds där de sökte folk. Jag bokade in en intervju en vecka fram i tiden och hade det som deadline, jag skulle verkligen hitta ett annat jobb under tiden. Jag har liksom aldrig haft fallenhet för restaurangbranschen- jag har försökt men det ligger inte för mig. Jag är för klumpig. Pressen funkade, och jag fick jobb på Onoff istället, vilket passade mig mycket bättre.

För både mig, företag och kunder på McDonalds var det nog det bästa som kunde hända. Nog för att man kan lära sig det mesta, men vissa saker har man mer talang för. Sanna Rayman skriver massa kloka saker om McDonalds i sin ledare idag. Jag har många gånger tänkt på vad folk lättvindigt skriver av satsningar på ungdomsjobb och minskade arbetsavgifter med orden "det är bara McDonalds som tjänar på det".
Som att de som fått jobb inte tjänat på det?

Sanna skriver McDonald’s har nyligen gjort en jämförelse av medianinkomsten för utlandsfödda och det visar sig att de som har jobbat på McDonald’s tjänar cirka 20000 kronor mer per år jämfört med hela gruppen utlandsfödda. Häromdagen meddelade samma kedja att de räknar med att anställa 3000 personer i år. Flera av dem lär vara ungdomar.

För något år sedan gjorde McDonalds också en undersökning bland personalchefer i andra företag och ställde frågan vad de värdesätte högst : en examen och en extra termin på högskolan, eller en examen och ett halvår på McDonalds. Resultatet visade att det sistnämnda var det som personalcheferna värdesatte högst. Arbetet gav bra erfarenheter från arbetsmarknaden som inte går att förvärva inom akademin, och som gjorde att företagen när de skulle anställa satsade på den personen.

Vägen till diplomattjänsten – eller i Ibrahim Baylans fall till posten som rörelsens partisekreterare – gagnas mindre av jobbsnobberi och mer av en anhalt i hamburgeroset.