Bröllopsbloggen

Så idag, förutom att inhandlat en baddräkt för de tidiga födelsedagspengarna- en baddräkt med air av femtiotal och Franska rivieran, Sophia Loren och glamour, skrattar jag åt Bröllopsbloggen. Den är skriven av Fredrik Backman, en 28årig skribent som skriver sjukt underhållande om sina förberedelser inför bröllopet med Neda Shafti.

Skratta högt-faktorn är stor på denna beskrivning av frieriet:

Jag friade till Neda i oktober 2008. I Barcelona. Eftersom det är hennes favoritstad på jorden. Det var mer strategi än romantik. Jag beräknade oddsen, och räknade kallt med att det sänker felmarginalen i ett frieri rätt massivt att vara på en plats där hon tycker att varenda förbannade gathörn är romantiskt. Först tänkte jag gömma hennes ring i flygplansmaten, lite skojigt sådär, men av olika anledningar lät jag bli. (Under ”olika anledningar” kan nämnas att min blivande hustru må vara liten, men slår överraskande hårt, nämnas.)
Det var utan tvekan mitt livs viktigaste fråga. (Fram tills dess var det ”tja farsan, jo det är bra, men en snabb fråga bara: du har försäkring på bilen va?”). Jag var alltså nervösare än hiphopkategorin på Grammisgalan precis efter att narkotikapolisen stigit in i lokalen.
Jag hade gjort så gott jag kunnat för förbereda mig. Frågat Nedas pappa om lov, tagit med hennes bästa vän för att välja ut ringar, bokat svindyrt hotellrum i Barcelona, beställt champagne till rummet (två flaskor, jag tänkte att om hon säger ja kommer vi behöva den första och om hon säger nej kommer vi behöva den andra.)

Bara flygresan höll dock på att knäcka Nedas och mitt förhållande. Jag (och Neda, och medpassagerarna, och den uniformerade vakten i säkerhetskontrollen) upptäckte nämligen att ingenting gör en 27-årig svensk man så in i helvete paranoid som att förvara förlovningsringar i innerfickan på jackan. För att förvissa mig om att jag inte tappat dem gick jag nämligen hela tiden och kände efter med handen i innerfickan och kollade mig panikslaget omkring. Jag hade dessutom inte sovit på ungefär två nätter. Följaktligen inleddes flygresan med att jag med handen i någon slags Napoleonparafras, svettblankt ansikte och vilt flackande blick vrålade ”vadå ge dig jackan? Är du GALEN eller?!” åt flygvärdinnan strax efter start. Vilket i terrorismens tidevarv tydligen anses mycket ”olämpligt”.

En stund senare tog dessutom Neda min jacka som täcke och somnade. Medan jag försökte lirka upp ringarna ur innerfickan medan hon sov hade jag alltså gott om tid att fundera på vad som skulle leda till jobbigast diskussion: Att hon vaknade och insåg att jag fiskade upp två förlovningsringar ur fickan, eller att hon vaknade och trodde att jag tafsade på hennes bröst medan hon sov.

Väl i Barcelona spenderade jag hela den första dagen åt att leta efter platsen vi för resten av våra liv skulle minnas som vårt romantiska högkvarter. Min älskade flickvän ägnade den samtidigt åt att leta upp varenda duvinfekterad, turistinvaderad, gatuförsäljardemolerad skitplats i hela den där förbannade skitstaden. Varje gång jag ömt tog hennes hand, för att berätta hur jag inte längre kan minnas hur det var att inte få vakna bredvid henne varje morgon, dök det upp nån jävla jonglerande dåre på styltor eller nåt falsksjungande psycho på fultjack som vrålade den spanska texten till ”Lady in red” i örat på oss.

När vi slutligen stod på toppen av en liten kulle i en liten pittoresk gränd, omgiven av stenhusen och det avlägsna myllret från affärsgatorna som vi skymtade om vi tittade ut över staden, hitom den nedgående solen, tittade vi på varandra och Neda sa ”det här är min lyckligaste plats någonsin”. Jag tog ett djupt andetag, gick ner på knä, och det hade förstås blivit ett bra frieri…

…om det inte varit för åtta halmhattar till ungjävlar i säckbyxor och snedvända kepsar som just då kom studsande runt hörnet som om hela stan var deras förbannade lekplats. Så där satt jag och låtsades att jag knöt skorna. Klädd i flipflops.

Nu blev vårt ögonblick istället slutligt en timme senare, precis lagom berusade på sangria, på ett litet, litet torg, omgärdade av gigantiska, gigantiska bokträd, bakom en liten, liten kyrka precis utanför en mycket, mycket liten sangriabar (ergo: berusningen). I sällskap med endast en äldre kvinna som satt och läste lite längre bort och hennes vita labrador som sprang runt våra fötter. I hörnet av torget stod en ung, uppenbart könsambivalent, ung man och spelade flöjt. (I shit you not!)

Där gick jag ner på knä och förklarade för kvinnan jag älskar att jag inte ville vara hennes pojkvän längre. Hon grät. (Tönt.) Jag grät. (Flöjtfjollan spelade ledmotivet till ”Maffiabröder”, den får mig alltid att bryta ihop.) Och medan jag trädde ringen (för stor, givetvis) på hennes finger frågade jag om hon verkligen var säker på att hon ville dela resten av sitt liv med en man som jag.

Och det var då hon ömt la sin hand på min och för första gången yttrade orden jag alltid ska minnas som vår romantiska höjdpunkt:
”Resten av ditt liv sa vi älskling.”

Han får sedan bland annat en släng av panikångest, utan att förstå varför för egentligen har han aldrig mått bättre. Hemkommen från sjukhuset beskriver han sin vistelse så här:
Nyss hemkommen från sjukhuset. Runtslussad bland fyra olika läkare och ungefär lika många ST-läkare och aspiranter och praoelever och en långhårig snubbe som mest verkade ha det här som statlig sysselsättningsgaranti nu när han förlorat kneget på Saab-fabriken.

... alltså, det har ju hänt att man känt så efter ett sjukhusbesök.