Ibland undrar man.

Jag vet inte om det beror på sjukdomen eller om jag har ändrat personlighet helt och hållet det senaste dagarna. Vi låter det vara osagt än så länge så får det utvärderas när jag är frisk igen. Men oavsett vad så börjar jag gråta av lycka i går kväll. Visst att jag blivit lite gråtmild typ av något tal eller så någon gång, men knappast nivån åh-herregud-jag-måste-snyta-mig. Men jo då.

Varför?
För att jag insåg att jag för första gången träffat en människa som jag känt att jag vill leva med i resten av mitt liv med. Och det avslutade jag också min och Es MSN-konversation med att berätta. Och hans respons på det var så fin att jag började gråta.

Jösses, snart så fryser väl även helvetet till is, eller hur det nu är man brukar säga när något helt oväntat och tidigare otänkbart händer.