Det här med livslönen

I dagens DN Söndag finns en läsvärd artikel om människor som fått drömjobbet utan att plugga. Den inleds med intervjuer med både Sacos samhällspolitiska chef Gunnar Wetterberg och Sacos ordförande Anna Ekström. Den sistnämnda uttrycker bland annat oro kring utvecklingen kring att ett samhälle där man måste ha en utbildning för att duga. Jag kan inte annat än att instämma i den oron!

Dessutom är det en paradox, "alla" ska läsa vidare, men den akademiska kompetensen primeras inte i den utsträckning jag skulle önska.

Jag pratade ju utbildningspolitik med studenterna i FSA i morse. De läser till att bli arbetsterapeuter. Precis som alla andra studenter har de som studerar färre år att tjäna ihop livslönen på. I en Saco-rapport jämförde statistikern Thomas Ljunglöf utfallet för några akademikeryrken med vad de skulle ha tjänat om de hade börjat arbeta direkt efter gymnasiet och gått i pension vid 65 års ålder. För att komma upp i samma livslön skulle arbetsterapeuterna behöva arbeta till 79 års ålder. Det är den livslöneutvecklingen som är den sämsta bland våra förbund, men de är inte ensamma med att ligga runt 70-75 år. Det motbevisar tesen att Saco-medlemmarna alltid är höginkomsttagare.

Jag gläds för bland annat arbetsterapeuternas skull att den studiesociala utredningen har i sina direktiv i uppdrag att titta på möjligheten att införa en examenspremie. Just dessa långa utbildningar med låga löner skulle gynnas av ett sånt förslag, och argument kring det kan man bland annat läsa i den här krönikan.