Att inte få sin vilja i genom

Jag har en kompis som precis som Ebba von Sydow snart ska bli sambo.

Min kompis frågade mig vad jag hade för tips för ett bra samboliv (för jag är efter två månader förstås expert på det) och jag sa snabbt att du måste ibland göra saker som han tycker är roligt även om du tycker att det är tråkigt -och NEJ, det här är inget sug-av-mannen-på-morgonen-annars-lämnar-han-dig-tips, utan handlar mer om tv-program och sånt. Ebbas kompis sa "Det ÄR skräckinjagande att inse att man inte får sin vilja i genom, men tro mig, det faller på plats. " och hon har så rätt.

Här har man liksom ägnat ett helt liv åt att vara en sann individualist som bestämmer själv.
Kan själv.
Gör själv.
Plötsligt finns det en underbar person som hur mycket han än älskar en inte tycker att Lipstick Jungle är värt att titta på.
Men eftersom det handlar om kompromisser så kan ju den där kvällen du la på att spela kort också göra att du nästa gång får en Sex and the city-kväll. Eller vad det nu kan vara.
Även om det först förstås kan kännas jävligt irriterande att inte få sin vilja i genom.

Att göra upp med jantelagen

Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?

Det här citatet från Anna Anka i hennes artikel på Newsmill visar en helt annan sida av hemmafruar än det som jag skrev om i går. Annas ideal innefattar verkligen inga fria individer som kan göra egna val.

Hon vill provocera och det gör hon. Men det stör mig att hon gör det på ett dåligt sätt.

Ta det här till exempel Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män. Vad har det med jantelagen att göra? Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Och på många andra sätt är Anna Anka en anti-jante-person (som fullständigt missat less is more-trender) men hennes inlägg osar av att kvinnor ska veta sin plats och män sin plats och det är inget man ska tro sig kunna göra något åt (för då blir man som de svenska männen tragisk i sitt blöjbytande)

Och det mina vänner, det är inte alls att göra upp med jantelagen och att öka friheten.

Och alla hemmafruar är som Anna Anka

Med en riktigt provokativ rubrik-som får nog mer än en person att lyfta på ögonbrynet- så säger min kollega Roland Poirer Martinsson så mycket smarta saker om att göra fria val:

...en ekvation där variablerna skrivs "barn", "karriär", "personlig utveckling" och "relation". Går den att lösa på ett sätt som ger ett gott liv? Kan båda makarna uppfylla kraven man ställer på sig själv som förälder, karriärist, individ och livspartner samtidigt?

Möjligheterna att få allt att gå ihop ökar såklart dramatiskt om man väljer bort det ena eller andra. Somliga bestämmer sig för att inte alls bli förälder. Andra minskar på relationens krav genom att exempelvis inte bo tillsammans. Sedan finns det familjer där en av föräldrarna väljer bort karriären, mer eller mindre permanent. I den senare gruppen händer det såklart att den som väljer bort karriären är kvinnan.

Fyra varianter: inga barn, okonventionell relation, pappan är hemma, mamman är hemma.

Och väljer man det fjärde alternativet, då är man alltså bimbo eller skurmadam?

Sedan måste jag fråga er, säger man inte "jag har en pojkvän/make/fru som... "?
Man använder sig av ordet "har" utan att på något sätt mena något ägande med det. Men på UNTs ledarblogg så är det inte riktigt rumsrent, och att Roland skriver "jag har en hemmafru" tycks vara nog för att avskriva artikeln som tokig.
Det är att direkt falla in i bimbo/skurmadamträsket.

Vet DU hur mycket du betalar?

"Oj, kan de så mycket?" var Anna Ekströms kommentar kring Timbros undersökning kring människors kunskap och förtroende för dagens socialförsäkringssystem. Och då är det mer än hälften av Sveriges löntagare som inte vet hur mycket som betalas in till socialförsäkringarna via arbetsgivaravgifterna på deras löner.
Men hon hade helt rätt. Genom en snabb handuppräckning bland de 30-35 personer i publiken till Jakten på den dolda skatten var det ungefär en (1) person som kunde svara på hur mycket pengar de betalat in till socialförsäkringarna via arbetsgivaravgifterna under 2008.
"Men hur många är det som vet hur mycket de betalar i hemförsäkring då?" kontrade Patrik Hesselius, politiskt sakkunnig till socialförsäkringsministern och menade att ingen ifrågasatte legitimiteten i en hemförsäkring bara för att cirka fem personer i publiken svarade "ja".
"Nej, alla vet inte exakt hur mycket de betalar i hemförsäkring eller hur mycket de skulle få ut om deras hus skulle börja brinna" sa Ludvig Larsson, som skrivit rapporten, "men det finns en avgörande skillnad och det är att hemförsäkringen är valfri. Du kan göra en avvägning när du får räkningen om det är värt det eller inte, och du kan byta bolag. Det kan du inte med en obligatorisk försäkring och därför är det viktigare med legitimiteten för socialföräkringarna".

Det var en riktigt bra diskussion, en ny socialförsäkringsutredning behövs verkligen (som Anna sa var hennes "revolutionära" krav) och ett tänkbart första steg för att öka tilltro och kunskap är förstås att göra redovisning av avgifterna obligatorisk. Enkelt men ack så viktigt.

Se filmen från seminariet här

Distansierad

Apropå studenter.
I helgen så skrev DN om distansstudenter, och problematiserade kvalitetsbrister i distansstudierna. Mer än var fjärde student är distansstuderande, och ändå är det märkligt tyst från dessa personer i studentpolitiken. En inte allt för vild gissning kan vara att många inte definierar sig som student. Under min tid som aktiv i Uppsala Studentkår så diskuterade vi detta, både på lokala studierådsnivån som i den centrala studentkårsstyrelsen. Distansstudenterna finns ju inte på campus och därmed har man ingen kontakt med dem. Försök görs men ofta med klent resultat. Intresset är lågt och svaret på frågan "what's in it for me?" angående kårer etcetera är nog övervägande "inget alls".

Och må så vara. Poängen med föreningsfrihet är ju också att man ska kunna vara fri från föreningar.

Men desto viktigare är ju att fundera kring varför vi har så många distanskurser, och vad detta ger. DN ledaren skriver Inget ont i att människor bildar sig när de får tid över. Men det är knappast så vi får mest ut av de miljarder Sverige satsar på högre utbildning. Kvaliteten på grundutbildningarna vid de fysiska lärosätena lämnar en hel del att önska. Om man drog ner på nätplatserna blev det pengar över för att göra något åt det problemet.

På vissa kurser är antalet platser 999 (för att det är det högsta antalet som går att skriva in?). 999 personer vars tentor ska rättas, vars PM ska diskuteras, vars utbildning ska ge ett bra resultat. Mmmm... jag undrar jag.

Studiemedelshöjning

Studiemedlet höjs. 350 kronor mer i månaden är bra och välbehövligt. Vissa organisationer säger förstås att det inte är tillräckligt- vilket är helt i enlighet med vad deras högsta beslutande organ beslutat, Non-Profit PR tipsar studentorganisationerna om att kräva mindre för att vinna mer. En mild gissning är att det kan vara lite svårt att övertyga t ex SFS fullmäktige om det...

I samma artikel skrivs också att den 1 januari 2011 höjs dessutom fribeloppet för studenter med cirka 30.000 kronor. Regeringens förslag innebär att fribeloppet beräknas höjas från dagens 107.000 kronor till cirka 136.400 kronor per kalenderår för en heltidsstudent. I praktiken betyder det att en student skulle kunna tjäna cirka 23.500 kronor per månad under två sommarmånader och dessutom jobba en del helger med en lön på upp till 8.900 kronor per månad utan att det minskar studiemedlen. Det innebär att de allra flesta studenter med normala extrainkomster täcks in av förändringen.

Det är verkligen på sin plats. Men det är också märkligt att så pass många förordar ett fullständigt slopat fribelopp. Det innebär, som Annie Johansson brukar säga, att sådana som tjänar 54000 kronor i månaden kan plocka ut bidrag. En kraftig höjning av fribeloppet är absolut nödvändig, framförallt då sommarmånaderna räknas in i det systemet trots att du endast får studiemedel i nio månader (och vad jag fick lära mig när jag satt i referensgruppen till den studiesociala utredningen så beror detta på att det är tekniskt knepigt att dela på året) och att det också är bra och vettigt att om man kan jobba extra. Det ska man inte straffas för. Men bidraget ska vara behovsprövat.

Noterar att...

... Politikerbloggen uppmärksammar min nya status. Och att min man föredömligt på helt ok svenska (för att tala bara lite svenska) rättar nationaliteten.

Avgifter för utomeuropeiska studenter

Okej, nu är det dags att komma ut.

Eller kanske snarare berätta om att jag till slut fick höra det argument som övertygade mig att Sverige inte ska ha avgiftsfri utbildning för internationella studenter. Få lyckades komma med en bra förklaring under väldigt lång tid. Sedan träffade jag Maria Rankka , och hon berättade för mig sin syn på saken, som hon också skrev om i en krönika 2007:

Australien är ett land där tjänster utgör en stor del av ekonomin. Den fjärde största exportnäringen i Australien är utbildning. Inkomsterna kommer dels genom de utländska studenter som söker sig till australiensiska universitet, dels genom att många universitet etablerat filialer i andra länder. Av de fem privata universiteten i Malaysia är tre
australiensiska. 2002 fanns det 1,8 miljoner internationella studenter på universitetsnivå
i världen. 2025 beräknas antalet har stigit till 8 miljoner enligt rapporten ”Education without borders” som Australiens utrikes- och handelsdepartement gav ut 2005.
Svenska universitet är än så länge inte med i det här racet eftersom en regel i högskoleförordningen kräver att all högre utbildning ska vara avgiftsfri i Sverige – och därmed går det inte att tjäna pengar på utländska studenter som söker sig hit. Redan den förra regeringen beställde en utredning om högskoleavgifter och det finns ett färdigt förslag om att tillåta i alla fall vissa avgifter för internationella studenter. Självklart har Australien som engelskspråkigt land ett försprång, men allt fler utbildningar i Sverige bedrivs på engelska och det vore förmodligen bra för utbildningskvaliteten generellt med ett större inslag av internationella studenter.

Samma sak var TCOs ordförande Sture Nordh och Svenskt Näringslivs Urban Bäckström inne på 2007, där den gemensamma skriften om utbildning som export kom ut.
Åter till dagens förslag. Det är smart att använda sig av biståndsbudgeten för att utveckla stipendier för studenter som kommer ifrån utvecklingsländer.

500 miljoner räknar regeringen med att få in på avgifter. Universitetskansler Anders Flodström föreslår att högskolorna ska få behålla ungefär hälften av de pengarna, för ett bra system som lockar de vassaste studenterna. Det verkar som en rimlig avväjning.

Pengarna som blir kvar motsvarar t ex regeringens satsning för 2009 för bättre och värdigare äldreomsorg.

Slutsats.

Vi kan alltså börja exportera utbildning. Marknaden finns där redan.
Vi kan använda biståndspengar på ett smart och genomtänkt sätt.
Vi ska konkurrera om de vassaste studenterna och det med de vassaste utbildningarna. Inte de billigaste.
Och så finns det pengar över som man kan satsa på andra, mer behövande, områden.

Erik Scheller, som jobbar på Utbildningsdepartementet, skriver på Facebook att det verkar vara få reformer som regeringen föreslagit som mottagits med så mycket ros som denna. Nu gäller det bara att se till att den svenska högskolan faktiskt är så pass attraktiv att det kommer att fungera. Vissa saker står emot oss, som att vi ligger långt norrut och har en lång, mörk och ofta kall vinter. Många kan engelska men det är ett samhälle där kraven på att folk ska kunna bra svenska ändå är rätt starka. Utvecklingen kommer helt enkelt bli riktigt intressant att följa.

Jakten på den dolda skatten

Första gången jag träffade Ludvig Larsson kandiderade jag emot honom som ordförande i Saco Studentråd. Ludvig, som var en erfaren politiker från både Folkpartiet och Uppsala Studentkår, vann både posten och min vänskap väldigt fort. Några månader senare blev jag Ludvigs vice ordförande och ytterligare ett tag senare en av hans efterträdare på posten som ordförande.

Sedan han klev av som ordförande har han arbetat på Sveriges Ingenjörer, och för närvarande gör han praktik på LO/TCO/Sacos gemensamma Brysselkontor. Men innan han for dit han han slutföra rapporten Jakten på den dolda skatten, med presentation av en attitydundersökning kring svenskarnas syn och förtroende för socialförsäkringarna, samt förslag på hur försäkringsmässigheten kan bli bättre.
Och den rapporten ger vi på Timbro ut!
Rapporten, med tillhörande seminarium där Sacos ordförande Anna Ekström och statssekreteraren Bettina Kashemi medverkar förutom Ludvig, presenteras på tisdag.

Mindre kvar av lönen

En snabb koll på den utmärkta sajten Jobbskatteavdrag visar att jag - räknat på en genomsnittlig kommun- får behålla 1 965 kr mer varje månad av min lön. Det är en ansenlig summa, framförallt när man ändå har känslan att pengarna inte riktigt räcker*.

Så i dag går Mona Sahlin och Thomas Östros ut och säger att man vill höja skatten för att säkra jobb och välfärd. Nu tror jag inte att de röd-gröna menar att jobbskatteavdraget skulle slopas helt och hållet, för det vore verkligen politiskt självmord. Men
1)utifrån ett rent krasst personligt perspektiv: ta inte mina pengar!
2) att det är klart att svenskar rent generellt stödjer idéen om skatter och välfärd. Men skatterna måste ju användas klokt, och det offentliga uppdraget måste vara tydligt. Det finns många exempel på felprioriteringar i dag. Att man stödjer koppling skatt och välfärd innebär heller inte per autoamtik att man stödjer idéen om höjda skatter. En skattehöjning är dessutom endast en kortsiktig lösning, den finansieringsproblematik som finns inom sjukvården till exempel kan inte lösas enbart genom skattehöjningar.

Förslaget innebär alltså att "de rika" - vilket innebär alla med ett jobb mer eller mindre- ska tjäna mindre och att de som inte har ett jobb ska få mer. Och genom det ska vi få mer jobb? Förvirrat.

Som André Assarsson skriver : Vi har inte råd med skattechocker mitt i en lågkonjunktur.

* För i vårt hushåll är jag den enda som har en inkomst.

Så gick det till när jag fick en fästman

Hälsosamt sparande

Ett lyckat lunchseminarium gick nyss av stapeln. Det var Jakob Arfwedssons rapport Hälsosamt sparande som presenterades, och kommenterades av Lena Unemo från Finansdepartementet och Jens Magnusson från SEB Trygg Liv. Thomas och Jakob hade i dag en debattartikel om de hälsokonton som finns i de amerikanska sjukvårdssystemet som den svenska sjukvården kan inspireras av.

På seminariet gjorde Jens Magnusson en intressant framtidsspaning. Om 10 år kan privata sjukvårdsförsäkringar vara en vanlig del av kollektivavtalen. Arbetsgivare som inte har kollektivavtal signalerar plötsligt att deras anställda inte ska satsas på. En intressant konkurrensfördel - och dessutom något som jag tror gör att människor ser som en direkt poäng med den typen av avtal.

Bloggpoäng

Malin Siwe skrev i helgen om Högskolan i Borås bloggkurs. Diskuterade den där kursen för någon vecka sedan och funderade kring syftet. Ja, man ska självfallet diskutera och problematisera bloggar utifrån t ex demokrati- och kommunikationsperspektiv. Men en renodlad bloggkurs - för att starta en blogg? Tveksamt.

Jag översatte Siwes ledare för Eiran i går och han utbrister "jaha, så man anmäler sig till en hitte-på-kurs och sedan klagar man att den inte är seriös?"

Och jag kunde inte annat än att le.

Uppdaterad: Läs gärna högskolans intervju med den kursansvariga.

Saknad

Nu är det drygt två veckor sedan pappa dog. På fredag- 11 september och allt- är det begravning. Det har varit två väldigt märkliga veckor. Det går inte alls att förutspå hur man ska må när ens förälder försvinner, och vad man mår bra av att göra.

Jag är trött, så mycket tröttare än jag någonsin varit. Häromveckan var jag på ett mingel, som ju lite är ett av mina signum att vara på, och jag blev så trött. "Hej! Hur är det?!" frågar folk slentrianmässigt och man ser på deras glada min att de absolut inte vill höra att "Nej, det är så där. Min pappa har just dött". Så jag säger det inte. Så kommer någon fram som vet och det blir konstigt. Efter en halvtimme fick jag promenera hem och känna mig alldeles utpumpad.

Fick en förfrågan om att vara med i en talarförmedlings stall. Jag blev väldigt glad och smickrad förstås. Och den som jag allra helst ville berätta det för, han finns inte där längre. I min glädje så blev allt så ledsamt ändå. Något som gör att folk nästan ser lite skrajsna ut när man skrattar. Gränsen mellan skratt och gråt har aldrig varit så hårfin. Men jag njuter ändå av stunderna av glädje. Jag njuter av att livet går framåt och inte är nattsvart, även om det finns starka stunder av sorg.

Förra helgen var jag med min syster med flera och gick igenom pappas lägenhet. Jag blev glad över att se att han sparat en massa vykort och teckningar han fått genom åren. Och jag är glad över att jag på dem skrivet "Jag älskar dig pappa!"
Det finns alltid saker som är osagda. Men de mest viktiga att säga har blivit sagt.

Såg att Bloggvärldsbloggen har just Pappa som tema. Så det här, det här är mitt bidrag.

15år och stjärna

Jag hittade mina gamla dagböcker häromveckan. Den första är skriven 1994, och börjar med att jag börjar högstadiet. Jag har läst dem fram till att jag börjar gymnasiet och det är en resa som består av vänner, killar och lite kläder/musik. Det är enormt intressant att läsa, jag är kaxig och framåt och svänger i känslor och åsikter från den ena dagen till den andra. Men lite genant är det. Ni vet, man beskriver att man tycker att någon är så enormt snygg, eller att någon är så töntig att det är som en karaktär i en amerikansk high-schoolfilm. Jag är glad att jag inte har dem på nätet, det är jag. Men så minns jag också första gången jag var ute på internet. Jag minns när jag inte hade en egen emailadress utan använde min styvpappa och hur livet var när Aftonbladet Chat var höjden av social media-revolution.

Det gör inte dagens femtonåringar och när de är så gamla som mig (så att man på fullaste allvar två dagar i rad har pratat om att det är trendigt med giftermål nuförtiden) så kommer det vara vardagsmat att man kan hitta " I LOVE YOU XXXX" eller vad det nu kan tänkas stå helt publikt. Inga konstigheter. Och blonda tjejer med rosa läppstift har liksom alltid varit populära. What's new?

Almedalsbesökare- här är ditt liv!

Läs mer här.

LO-medlemmarna kan välja själva

Under sommarens medverkan i Tv4s Nyhetspanel träffade jag Ann-Charlott Altstadt, som bland annat skriver ledare i Flamman. Jag var högerspöket och Ann-Charlott vänsterditot och av naturliga skäl så har vi olika syn på mycket här i livet.

Läser nu en krönika i LO-tidningen av Ann-Charlott där jag faktiskt håller med i någon mening om själva förslaget: att LO inte per automatik ska stödja socialdemokraterna. Sedan är det en hel del saker i analysen dit som jag definitivt inte håller med om. Det finns t ex stor anledning att tro att många av LO-medlemmarna inte tycker eller gör vare sig som LO-ledningen vill eller som Ann-Charlott vill. Bland annat visar en undersökning från Folksam att dessa grupper är de som helst skulle teckna en privat äldreomsorgsförsäkring om det var möjligt. De är också fler som har eller som planerar att teckna en privat sjukvårdsförsäkring än bland TCOs medlemmar.

Därför borde inte LO stödja något parti.
Jag tror LOs medlemmar är helt kapabla att välja själva.

Mappies och 80talister

Häromdagen retade jag min oskyldige jämnårige kollega Fredrik för att börja bli till åren på grund av hans nya fabläss för medelålders manliga författare. Någon dag senare och jag sitter som ett tänt ljus på en föreläsning med Amelia Adamo. Skrattar först som skrattar sist?

Nej, det enda det är ett symptom på är att Amelia är en talang utan dess like. Och själv överraskar jag mig själv nästan vid mina ständigt ökande kunskaper om kontexten äldreomsorg. Amelia pratade för övrigt om sin målgrupp mappie:sar (55plussarna) och som hon pratade om det hela så kände jag nästan igen mig från många andra typer av generationsföreläsningar och snack.
80-talisterna.
Amelia sa att mappies är vana att få vad de vill (och gärna betala för det) och få det nu. Är det inte så vi beskrivs också? Fast vi kallas än så länge bortskämda för det?

Vaccin

Som bekant hade jag och min sambo svininfluensan eller A(H1n1) för några veckor sedan. Det är en för jäklig influensa och jag är fortfarande rätt matt. Men vi klarade oss bra i slutändan. Men för varje person som blir smittad smittas i snitt två andra personer, enligt Expressens ledarsida idag. Även om jag, och kanske även du, fixar svininfluensan bra vet man inte hur dem du smittar fixar det. Därför hade ju förstås vaccinet varit att föredra. Jag blir med anledning av detta alldeles perplex hur så många människor faktiskt säger att "vaccinet är farligare" och en del av en komplott (förmodligen finansierad av CIA). Kvällstidningarna har spätt på det hela och bilden av att man blir förlamad av vaccinet sprids flitigt. Bloggen Akademisk frihet skriver om vad den rädslan kommer ifrån.

Expressen skriver det bra, ta svininfluensan på allvar men få inte panik.
Och ta vaccinet när det erbjuds.

Lärare och entreprenörskap

Eget företagande och entreprenörskap inspirar och intresserar mig. Inom barnomsorgs- och utbildningssektorn har antalet eget företagare de senaste tio åren ökat med femtio procent, och utgör nu en fjärdedel av den hela sektorn. Då påminns jag om den framstående företrädaren för många av landets lärarstudenter som för något år sedan sa till mig att det där med entreprenörskap i utbildningen inte var något som var relevant för han och hans medlemmar.

Huvudet på spiken.

Visa stöd

Igår fick jag och min syster ny kunskap, den om hur det går till på en begravningsbyrå. Det går bra till, mycket proffsigt. Och på ett märkligt sätt var det mindre svårt än jag trodde, jag hade ställt in mig på det värsta jag någonsin varit med om.

Bland annat satte vi ihop dödsannonsen, med en passande bild och vers, och den finns förutom tryckt i dagens Söderhamns Kuriren även att se här. Många undrar om det är något de kan göra. Att genom annonsens anvisningar ringa begravningsbyrån och sätta in pengar till Barncancerfonden och därmed också skicka en hälsning och visa sitt stöd är definitivt ett sånt sätt som skulle uppskattas.

Två bra projekt

Jag har varit projektledare för två spännande saker som jag båda har missat själva grande finale av. Men allt har fungerat utmärkt vilket gör att jag glädjs på avstånd.

Till exempel har rapporten Bland världens mest bildade folk nu släppts med ett välbesökt seminarium. DNs ledarsida skriver om den idag. Vidare diskuterades Linda Wahlquist och Mathias Knutssons rapport Vårdval Sverige i dag i Örebro, i ett seminarium med det moderata oppositionsrådet i Örebro läns landsting Kent Persson och Vårdföretagarnas näringspolitiska chef Hans Dahlgren. Kent bloggar om seminariet här.

Det konstigaste.

En av de där sakerna som hör till livet men som man aldrig kan förbereda sig på har hänt nu i helgen. Min pappa finns inte längre med oss, och det är det mest konstiga jag har varit med om. Varje situation får utvärderas, vad känns det bäst att göra? Inga svar är givna.

Kärleken från alla vänner, bekanta, kollegor med flera är betydelsefull. Tack alla fina.

Mer om Mona Sahlin.

Jag skriver i dag på Newsmill lite mer på temat om Mona Sahlin och kvinnorna.

Långt ifrån lagom

För någon vecka sedan släpptes den av Lotta Moberg och Jonas Sigedahl skrivna rapporten Långt ifrån lagom-kommunala satsningar i kristider här på Timbro. Resultatet- att kommuner kan spara utan att dra ned på välfärd- presenterades i en artikel på DN debatt skriven av Thomas Idergard. Och det väckte intresse kan man lugnt säga. Enormt många tidningar skrev om rapporten, enormt många bloggar också. Många var arga, jättearga. Att ifrågasätta hur kommunerna hanterar skattepengar görs inte utan diskussion. Och det är bra, för diskussionen vill vi åt. Vi SKA diskutera hur våra gemensamma medel används.

Det finns några huvudsakliga kritikområden som Thomas nu bemöter på vår hemsida.

Jag tror min personliga favorit, och det är en ständigt återkommande sådan, är att Timbro är kultur-, idrotts-, folkbildnings- och fritidsfientligt. Har på flera håll sätt hur man skrivit saker som t ex Hade detta varit svensk politik under de senaste decennierna hade den svenska idrottsbredden förmodligen aldrig möjliggjort för svenska friidrottsstjärnor som Stefan Holm och Carolina Klüft (jag minns just nu inte var jag hittade detta, jag sparade citatet på Facebook).
Själv trodde jag att idrottsframgångar berodde på individernas talang och ansträngningar och inte på kommunalpolitik allena.
Thomas skriver: Att, som våra kritiker, sätta likhetstecken mellan kommunal utgiftsrullning till kultur- och fritidspolitiska ändamål, å ena sidan, och begreppen ”kultur” och ”fritid”, å den andra, är faktiskt något som gränsar till en totalitär syn – dvs att allt som är, finns till genom stat och kommun. Det ligger långt från vår uppfattning.

Comeback

Hurra, han är tillbaka!
Claes de Faire alltså, och hans blogg på Resumé.

Sverige Sverige älskade land

Får man möjligheten att göra en popkulturell knorr på en seminarieserie, så varför inte ta den? Därför heter höstens mini-serie Sverige Sverige älskade land, efter Kents försök till ny nationalsång. Sitter just nu med den i princip färdiga rapporten Bland världens mest bildade folk, skriven av Daniel Braw, fil dr vid University of London.

Rapporten släpps på tisdag och presenteras av Daniel, och sedan kommer nationsbyggandet att kommenteras av Anders Edwardsson och Stig-Björn Ljunggren. Och jag är övertygad om att det blir alldeles lysande! Anmälan görs här.

Mycket Väl inte riktigt Godkänd

För några år sedan arbetade jag med information- och kommunikation på en elevorganisation och träffade därmed hundratals ungdomar mellan 12-20 år. Många av dem var förstås riktiga mönsterditon med stort engagemang och bra betyg. Men jag reagerade ändå på det där, att det var då väldigt vad precis ALLA hade strålande betyg. Jag försökte avskriva det som att jag började bli gammal och inte kom ihåg hur det var typ fem år tidigare, men trots det gnagde känslan att det faktiskt var lättare att få MVG nu än det var "på min tid".

Och tänka sig. Känslan stämmer. En ny undersökning visar att myndighetsutövningen som betygen utgör är väl generös, andelen som går ut med MVG i alla ämnen har ökat med 28 % sedan 1997. Magnus Henreksson och Jonas Vlachos som gjort studien föreslår tre alternativa vägar för att öka rättsäkerheten: centralt rättade nationella prov, en studentexamen med utomstående examinatorer samt låta varje högskola besluta om sina egna antagningskriterier och därmed skippa den betygsbaserade antagningen till högre utbildning.

Och det här är viktigt, att ge ett MVG till någon som inte förtjänar det är en enorm otjänst. Då kan eleven inte lita på sina egna kunskaper. Vidare riskeras kvaliteten i den högre utbildningen att urholkas ordentligt då man kan förmoda att ribban sänks även där.
Vad ska svensk utbildning egentligen vara värd? Svenskans ledarsida skriver i dag att utan pålitiliga sätt att mäta kunskap så riskeras studentmössan att pumpas med luft. Hela utbildningssystemet, säger jag.

Uppdaterad: Johannes Forssberg skriver om sina egna erfarenheter från rekordgenerationen och kallar det hela för den marknadsliberala flumskolan.
Varför tycks det alltid bli så väldigt svårt att konkurrera med kvalitet?

Men den amerikanska sjukvården har också en del för oss att inspireras av

En ganska klassisk bild förmedlas i dagens DN kring den amerikanska sjukvården, eller kanske snarare om amerikanerna. Kongressledamöter som stödjer Obamas sjukvårdsreform kallas kommunister och "varför ska min skatt gå till din dotter"?

Jag säger inte att det inte är så det har gått till. Och sjukvården i USA behöver absolut vissa reformer. Men allt är inte åt helvete, även om det är den historien vi har fått berättad för oss ett otal gånger. Det finns till och med- hör och häpna!- delar att inspireras av och importera till Sverige. De amerikanska hälsokontona är ett intressant exempel på nytänkande som också har relevans för den svenska sjukvårdens allt tydligare långsiktiga finansieringsproblem. Med individuella hälsokonton kan konsumtionen av vård och dess kostnader spridas över en längre tidsperiod. Den enskildes makt över den egna hälsan, ansvaret för den och för dess utgifter ökar – och många kan få denna makt och möjlighet om bara politiken vill skapa de rätta förutsättningarna.

Intressant, eller hur? Och som tur är kan du lära dig mer. Frilansskribenten Jacob Arfwedssson har skrivit en rapport åt Timbro om just hälsokonton som presenteras på en lunch den 7 september. Kom dit!

Nu kan även ensamstående kvinnor bada

I Söderhamns kommun ska det kommunala badhuset nu införa tider där endast kvinnor får använda badhuset. Tydligen menar kommunalrådet (enligt muntliga uppgifter tagna från Söderhamns Kuriren som inte finns på nätet) att det inte bara handlar om religiösa och kulturella anledningar. Även gruppen ensamstående kvinnor har problem att bada om det finns män i badhallen.

Är det ett upprop jag missat? Efter Bara bröst eller så menar jag? Varför skulle ensamstående kvinnor- som för övrigt är ett trist uttryck- ha något emot män i badhuset? Vill de inte bli raggade på? Blir de raggade på? Vem ser vem som är tillsammans eller ej (förutom om folk är gifta och simmar med ringar förstås)? Vad är det med ensamstående kvinnor och badhus?

State owned gay disco

I Stockholm så firades i veckan Berlinmurens fall genom en technofest, vilket Mattias Svensson skriver om på Neobloggen. Han berättar vidare om att nästa nummer av Magasinet Neo kommer att innehålla en artikel om censuren på dansgolvet i det forna Östberlin.

Jag undrar om artikeln också tar upp att det- på riktigt- i diktaturens Berlin fanns "state owned gay disco". Smaka på det. State owned gay disco.

Jag ställer högre krav än att någon ska vara av ett visst kön

Newsmill har ju som tradition att efterlysa skribenter till mer eller mindre aktuella ämnen. Nu på morgonen eftersöker man någon som vill skriva om Mona Sahlin och kvinnorna, dvs på temat att Sverige för första gången i den svenska demokratins historia har en chans att få en kvinnlig regeingschef. Varför får inte Mona Sahlin större stöd hos kvinnliga väljare?

Men kära Newsmill, finns det så mycket att säga om det? Som kvinnlig väljare- som absolut ser fram emot en kvinnlig statsminister- ställer jag garanterat högre krav på en politiker än att den personen ska vara av ett visst kön. Det jag värdesätter finns i politiken, och det är då rakt inte Mona Sahlins politik. Hur mycket chans det än är att det kan bli en kvinnlig statsminister.

Ingen blåsning

Jag fick en Friend request på Facebook. Jag är faktiskt lite petig med vem jag addar och har som regel att jag ska ha träffat människan först. Men visst, vill en riksdagsledamot jag ej känner bli min Facebookvän så är jag inte den som är den. Men den här gången var det en okänd, snygg, tjej i 20 årsåldern som ville bli min vän. Trots det 50tal gemensamma vänner vi hade tryckte jag på Ignore.

..och nu läser jag att "Hon blåste kändisarna på Facebook" och undrar om det gör mig till en kändis.

Nej, jag vet. Inte mycket bloggat häromdagarna. Det är för att jag och Eiran har haft svininfluensa och mest tittat på dvd. Jag har liksom inte så mycket att tillägga- även om många är himla intresserade av hur det känns att ha svininfluensan, eller den nya influensan.

Som en hejdundrande influensa helt enkelt.

Fräscha kongressbeslut

Jag avslutar semestern med en hejdundrande influensa. Jag har varit sjuk i fyra dagar, Eiran i sex dagar och ännu ingen bättring. Det är riktigt riktigt trist.

Efter tre dagars Lostmaraton (första och andra säsongen) tar jag mig en runda i bloggosfären, och rent generellt kan man konstatera att det fortfarande är semestertider. Men SSU har i alla fall jobbat på och haft kongress där man bland annat återvalt Jytte Guteland (lugnast så kanske, ordförandeval i SSU tenderar att ta så väldigt mycket utrymme i media).
Jag hittar på Jonas Morians blogg en liten samling av beslut som togs av kongressen. SSU kongress 2009- så här fräscha är dem:

Mer oroväckande tycker jag det verkar att man också vill att arbetet med löntagarfonder ska återupptas, ett globalt skatteutjämningssystem liknande Tobinskatten ska införas och skolplikt gälla från tre (!) års ålder. Vidare säger SSU nej till Lissabonfördraget och anser att inga privata aktörer eller ideella organisationer ska kunna utföra välfärdstjänster.

Jag vet inte var jag ska börja. Lontagarfonder är ett jävla skit, är en bra sammanfattning, och principen har så vitt jag vet- och enligt Wikipedia- endast spridits till det italienska kommunistpartieet. Globala skatteutjämningssystem är något som antiglobaliseringsivrare gillar vilket borde ge stora varningssignaler. Skolplikt från tre år??? Obligatoriskt dagis då eller? Och att inga privata aktörer eller ideella organisationer ska kunna utföra välfärdstjänster är så uppåt väggarna tossigt. Jag trodde att vi ändå kommit så långt så att det var för eller emot vinst diskussionen handlade om. Men icke. Nej till friskolor och föräldrakooperativ, nej till drivna entreprenörer och många gånger kvinnligt företagande.

Fräscht, SSU.

Så ser det ut i ett mångkulturellt hem

Den svenska dalahästen och Liverpools symbol Lambanana prydligt på rad.

Det är klart att vi ska drömma!

Jag förstår inte.

Genom Christoffer Järkeborns blogg hittar jag en länk till Gustaf Fridolins debattinlägg, ett inlägg som varnar för drömmar och förebilder och en tro att du kan. Det var det konstigaste jag hört åtminstone den här veckan. Han ställer drömmar om att ha sin framtid i sina egna händer emot utbildnings- och jobbmöjligheter vilket i min mening är absurt.

Om inte drömmen om det liv jag vill ha, vad jag vill göra, var jag vill vara, skulle finnas - varför skulle jag då vilja utbilda mig? Nej, man kan inte äta drömmar. Men utan att tro på sig själv och att man kan uträtta stordåd så är det också svårt att hitta matlusten. Förebilder är sjukt viktiga, kanske allra viktigast-precis som Christoffer skriver- just för människor som växer upp i områden med stort utanförskap.

Skomakaren ska inte bliva vid sin läst.

Fattigt

Johan Ingerö skriver så bra om Expressens fattigdomsserie. Ni kanske såg framsidan av tidningen häromveckan. En hip-hopkille med ledsen blick med texten "XXX har bara råd med ett par jeans" eller något liknande. Precis som någon av kommentarerna skriver till Ingerös text är ju frågan om hur många jeans de skulle ha råd med om man inte köpte det dyraste paret.

Levis eller Dieseljeans var helt klart de de coola hade när jag var ung tonåring också. Men det fanns inte på kartan att jag skulle ha pengar till jeans för närmare tusen kronor. När jag var 14 år ärvde jag dock ett par slitna Levis av min kusin och jag har nog aldrig känt mig så cool. Om det nu har blivit så stört mycket svårare att inte vara helt rätt i dag än vad det var för femton år sedan (vilket jag har lite svårt att tro) så är det väl den typen av attityder som behöver motverkas. Att bara ha råd med ett par märkesjeans är inget tecken på fattigdom.

Sommardag på fjäderholmarna

Med sol, bad och bara himla härligt slappande.

Nyhetspanelen i Tv4 om Marianne Samuelsson, Kalle Ankas fildelande samt U2.

De ondskefulla girebukarna inom välfärdssektorn

På något sätt kan jag förstå att det är en lockande retorik, det här med att säga att vinst inom vård och skola är fel. Det går ganska enkelt att bygga upp en story som innehåller allt från blodtörstiga kapitalister som SKOR sig på sjuka äldre och våra små barn. Grejen är ju att det är precis lika mycket saga som det låter som.

Carin Jämtin (S) hade häromdagen en debattartikel som handlade just om ondskefulla girebukar med stora fickor där alla pengar hamnade, i stället för att de satsades på de sjuka eller eleverna. Men i själva verket så visar bland annat Johnny Munkhammars rapport att företag som tillåts drivas av vinst får bättre verksamhet. Vi får bättre välfärd för pengarna. De sjuka äldre får bättre vård. De små barnen får en bättre skola. De blodtörstiga girebukarna är få, däremot borde det ju vara självklart att människor som investerar massor av pengar och tid i att bygga välfärdsverksamheter för det första bryr sig om verksamhetena och för det andra ska kunna få en vinst om verksamheten lyckas.

Som tur är så är det en fråga där socialdemokratin är splittrad, och en rad andra sossar skrev i en annan artikel att det är konstigt att det är acceptabelt att ta ut vinst på att bygga en skola men inte att driva den, eftersom det är samma skattepengar vi snackar om. Man pekar också på hur de riktigt stora förlorarna kan vara föräldrakooperativ etcetera. Bra rutet.

EU-propaganda

Medan jag är ledig och i flera dagar mer eller mindre är i radioskugga jobbar andra på Timbro. Maria Rankka presenterade i veckan tillsammans med utredarna Philip Thomasson-Lerulf och Hannes Kataja en ny studie om hur skattepengar för miljarder används för propaganda för EU. Poängen är att dra en tydlig skiljelinje mellan information och propaganda.

Utmaningen är nog för många att kunna hitta den skiljelinjen. Många instanser, och kanske även många läsare, orkar inte läsa all information utan vill ha den sållad. Vid sållning tas saker bort. Helt plötsligt blir det inte helhetsperspektivet, och kvar har vi något som till slut blir mer eller mindre propagandaliknande. Den är ju helt enkelt skillnad på att informera om EU, att lära sig mera och sätta sig in i beslútsgångar och politik, och att enbart basunera ut "EU är bra, hurra!". Dessutom så är det sistnämnda också ett sätt att fördumma medborgarna.

Äventyret

Okej. Kanotturen inleddes med att vi var tvungna att sitta i bilen och vänta på att det häftiga regnvädret skulle gå över. Bra start. Men till slut lugnade det ner sig och iförda regnjackor, flytvästar i grälla färger och myggnätshattar gav jag och Eiran oss ut på vårt äventyr. Det gick bra och fint i 45 minuter, sedan började regnmolnen att hopa sig igen. Snabbt som attan fick vi hitta en ö att lägga till på, typiskt nog var det också en liten ö som hade passat bra runt Dalälven- myggen älskade ön. Och att det dessutom kom fräscht osuget skottskt blod till ön gillade de också. Så första kvällen och natten var liksom mest regnig, myggig och kall. Men jag klagade faktiskt inte alls. Det ska väl vara lite tufft i naturen, eller?

Dag två började med sol, vi paddlade i väg och kom till spännande kanaler. Stannade till för lunch som var tänkt att bli nudlar. Nu blev det inte riktigt så då jag råkade välta kokkärlet med de strax färdiga nudlarna. Illa. På eftermiddagen hittade vi Storön i sjön Björkängen och beslöt oss för att stanna till där. Inte ett hus åt något håll, inte en människa någonstans (sanningen å säga så mötte vi två båtar på 48 timmar) och perfekt för nakendopp och självtork och koka blåbärste och annat bra. Det här med att tälta kändes plötsligt inte alls som så besvärligt.

Tredje dagen och det var lite halvdant väder. Men ok, vi paddlade i väg och allt gick strålande ungefär fram till ungefär sista timmen. Vi följde en utmärkt kanotled, en kanotled som plötsligt ledde oss till en låst sluss. Inte nog med det, framför slussen var det stenar överallt och inte heller någonstans kunde man enkelt och smidigt kliva ur kanoten och lyfta upp den. Eiran hoppade ur båten och vi försökte med att jag skulle paddla fram kanoten till slussen. Det gick bra om man bortser från det faktum att min placering längst bak i kanoten inte gav mig någon sikt överhuvudtaget när det gäller stenar. Plötsligt satt jag fast både fram och bak. Och på tvären. Skriker man högt " Jävla skit, jag vägrar att acceptera att jag ska sitta fast här. Jag ska LOSS" hjälper det dock och jag kom loss. Lyckades komma fram till slussens sida, och klättra ur kanoten (och jag var livrädd). Eiran släpar kanoten över slussen, binder fast den på andra sidan och sedan slänger han i allt bagage igen. Och så sliter sig kanoten. MacGyver-tendenserna hos min sambo är dock starka och förutom att han på ett sjukt imponerande sätt lyckades klättra runt på hala stenar så kastade han sig också helt orädd efter kanoten och fick tag på den. Jag klättrade i, Eiran klättrade i och sedan höll kanoten på att kantra. Så med lite halvdränkt packning, blöta fötter och sämre humör paddlar vi vidare. Det var jag som hade hittat den här kanotrutten, och den lät lockande pga beskrivningen Enkel för nybörjaren. Det var enkelt fram till den där slussen. Sedan blev lugna kanaler vilda forsar (okej, lätt överdrift) där min myggnätshatt flyger av, kanoten vänder sig åt fel håll och vi tappar kontrollen under en bro och far med fart bakkänges in i ena väggen.

Men vi överlevde det också. Och på det stora hela vill jag göra om det. Faktiskt.

Y-buss mot Stockholm

Jodå, nog överlevde vi kanotturen. Jag hade tom, åtminstone emellanåt,kul! Förutom när jag själv fastnade mellan stenar inför en sluss. Eller förutom när kanoten åkte baklänges under en bro som man var tvungen att mer eller mindre lägga sig ned i kanoten för att komma under med huvudet i behåll. Men mer om det en annan gång. Efter familjeumgänge, grillning i Segersta hos Magnus o Frida och annat skoj är vi nu på väg hemåt. Efter tält och olika våningssängar samt husbil ser jag fram emot vår säng. Och kanske något mer bad?

Snacka om äventyr!

Ni ser hur förväntansfull jag är... Två dagars kanot och tält på det. Spännande!

Semester i Hälsingland

Jag och Eiran är sedan i förrgår i Hälsingland på semestertripp. Och eftersom vi bor i en husbil på mammas tomt känns det verkligen som semester också. I går åkte vi tillsammans med mamma och Kent till vad som får bli dagens sommartips: Axmarbrygga. Som vegetarian vet man med sig att en restaurang kan vara hur prisbelönt som helst utan att vara så himla bra på vegetarisk mat. En prisbelönt fiskrestaurang brukar definitivt vara i riskzonen. Men efter att ha varit i den ljuvliga miljön (som är värd besöket bara den) och ätit middagen kan jag konstatera att deras veg-lasagne förmodligen var den godaste jag ätit någonsin.

På kvällen cyklade vi och hälsade på syster med familj. Julia blev eld och lågor när jag kom och ropade högt "du är med på TV, du är med på TV". Eiran blev eld och lågor över min svågers gedigna musikstuido och gitarrsamling.

I eftermiddag börjar årets riktiga äventyr. Kanotturen. Återkommer med rapport om den.

Veckans snackisar i Tv4 Nyhetsmorgon

Berlin i bilder

Förstås väldigt intressant att vara i Berlin 20 år efter att muren föll, den mur som låste in Östtyskland. Det går liksom inte att upphöra att förskräckas över den grymhet och den ofrihet som fanns bara för 20 år sedan i Berlin. Inga fria val, ingen fri media, ingen rätt att välja sina organiationer, ingen rätt att lämna landet och så vidare.

Men det finns vissa roliga rester av Östtiden. T ex Ampelmann som helt klart är finare än de flesta andra Herr-Går-Man.

Världsklockan på Alezanderplatz.


Eiran kan det här med kartor. Det är nästan som att resa med en scout minus kortbyxorna.

Jag är lite bländad på taket till riksdagshuset i Berlin.

En dag tog vi badsemester i Berlin, i en pool i Spree. Riktigt riktigt härligt!


Och så tog vi linje U2 till Olympia-Stadion för att.. ja.. se U2.

Och det var riktigt mäktigt. En alldeles underbar resa!

Och jag framför judiska minnesmonumentet

Eiran tar fotografering på allvar

Promenad längs Berlinmuren

U2

En och annan här

Olympiastadion

Just nu Snow Patrol, sedan U2. Helt otroligt mycket människor, och helt underbart! berlin är verkligen härligt. Och förresten, om någon försöker nå mig på min jobbtelefon så går det inte, den har tyvärr blivit stulen. Men trots det missödet lever livet.

Fynd!

Myrorna kan man alltid hitta fina saker på. T ex en grå kjol med rutig bård nertill.

Dagens mossigaste reklam

Hur tänkte man här? Ja, jag tycker väldigt mycket om rosa men min fiskeutrustning behöver inte vara det för att jag ska komma till skott. I kategorin tjejgrejer-som-bara-visar-på-en-trist-attityd. Och var hade de tänkt att jag skulle lägga läppstiftet? Va?

Semester

Sedan i går har jag semester. Det går ganska så bra faktiskt, långa upptäcka-Stockholm-promenader med sambon har varit huvudfokus hittills. Konstaterar också att sommartorkan har slagit till ordentligt i våra tidningar och andra medier, samt hos till exempel mig.
Men den kan släppa när man minst anar det.

I övermorgon åker vi till Berlin för fem dagar av öl, sol, lite bad förhoppningsvis (det finns badpooler), museum och förstås U2. Ska bli riktigt härligt!

So I might as well begin to put some action in my life*

Göran Hägglunds tal fortsätter att diskuteras. I dag är det Per Gudmundsson som skriver en alldeles fenomenalt klipsk text där hårdrock och konservatismen förenas på ett tjusigt sätt. Ja, jag fick leta en stund i mitt mentala arkiv efter Judas Priest, och nej, jag har inte gått och blivit mer kristdemokratisk nu än förrut. Men jag gillar politisk utveckling, jag gillar musikreferenser och tankeväckande resonemang.

För övrigt är det inte den enda flörten med den "nya kristdemokratin" som görs i dag. Ola Mårtensson avslutar sin text med: De goda förebilderna finns där ute i familjerna, föreningarna, församlingarna och företagen. vilket ju kan ses som en konservativ grund. Och alldeles korrekt också. Visst, för många människor kanske just t ex församlingarna har en underordnat roll i vårt every-day-life men de andra delarna är verkligen närvarande. 51 % av svenskarna är engagerade i olika typer av idellt arbete i föreningar, t ex idrott, kultur eller fackliga organiationer. Jag själv gick med i en dansförening som 4åring och var medlem i 10 år, har varit med i dramaföreningar och andra danskurser, varit aktiv i studentkår, jobbat för sexuell hälsa bland studenter, och är fortfarande förtroendevald som valberedare i den fackliga studentorganisationen Saco Studentråd. Klart som korvspad att det är här jag har träffat många av mina förebilder. Drivkrafter och inspirationskällor finns bland de 350 000 heltidsårsarbeten som utförs på ideell basis varje år (siffror från SvD i dag) och kunskaper och lärdomar i stor grad också. Entreprenörer- företagen- är självfallet också förebilder, människor som skapar jobb både för sig själva och andra och kanske också lyckas förändra lite av världen på vägen.

Och sen familjen. Familjen. Det är ju bara att konstatera att utan min mamma-den underbara matriarken, utan min pappa- den genomsnälle boknörden, min styvpappa- den härligt italienske besserwissern, min syster- den starka lilla storasystern, Julia & Carl- ljusstrålarna i livet, så skulle inte jag för det första finnas till alls, och för det andra inte vara den jag är. Kraft kommer hela tiden från dem alla. Förebilder är de allihopa, var och en för sig.

Och Eiran- den fantastiske mannen som ligger och sover bredvid mig när jag skriver detta- är defintivt en förebild. Hey, killen får med mig ut på en campingtur i sommar! Och vidare, familjen i stort såsom nära vännerna och kusinerna t ex, snacka om att det är av betydelse.

Så, det där FFFF, det är ju att lite grann slå huvudet på spiken.

* Och rubriken är förstås en textrad från Breaking the law med Judas Priest.

Varumärkesintrång

Jag tycker att Sanna Rayman skriver så mycket kloka saker att det kanske ibland skulle vara enklare med att koppla ihop ett RSS-flöde direkt till min blogg där jag kan skriva något om hennes texter.

Nej, det ska jag försöka låta bli. Men det skulle kanske spara tid.

Men precis som jag skrev i den här texten : jag tycker att det är mycket mer tilltalande än alla dessa organisationer som förminskar sig själva till att endast vara ett funktionshinder/en etnicitet/en religion whatever- och med förminskandet menar jag att man inte framhäver kraften i att man har ett annat perspektiv, bakgrund, kan ge nyttig kunskap, utan istället "ojoj det är så synd om våra medlemmar" så tar Sanna i Ledarredaktionens blogg upp problematiken med att Oavsett om man är med i en patientförening, tillhör någon särskild etnisk grupp eller något annat är det lätt hänt att man börjar identifiera sig bara med denna enda egenskap och glömmer bort att man också är en sammansatt individ som - förhoppningsvis - har flera tankar och känslor i knopp och kropp samtidigt.

Detta apropå att Unga synskadade är upprörs över hur punktskriften används utan deras vetskap på Stockholm Prides logga (där ordet Hetero står med regnbågsfärger i punktskrift).
Den stora frågan här är verkligen hur man samtidigt som man jobbar för att punktskriften ska få status som vilket annat skriftspråk också tycker att man har äganderätt på när och hur man språket används?

Nyhetsbrev

Timbro Välfärd- och reformstrategi, som ju jag tillsammans med Thomas Idergard jobbar med, kommer ut med ett nyhetsbrev ungefär en gång per kvartal. Sommarens nyhetsbrev som kom ut i dag finns att läsa här, och genom att klicka på Tipsa om nyhetsbrevet längst ner så kan du också fixa dig en egen prenumeration.

Nyhetspanelen i Tv4 Nyhetsmorgon

Jag, Ann Charlott Altstadt och Ola Lindholm om veckans snackisar.

Citat

Så, min text om Stampen, genererade lite pressklipp genom att citat i både Ystads Allehanda, Eskilstuna Kuriren och Kristianstadsbladet (ej med på webben dock).

Observera att ingen av följande tidningar tillhör ovan nämnda koncern.

Göran Hägglund, Tomas Ledin och normbrytande relationer.

Den här veckan tävlas det i att vara vanligast. Reinfeldt är radhuskillen som är på möte med de stora killarna och tjejen (G8-mötet) och Göran Hägglunds tal i Almedalen var ett försvar för "de som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest".

Jonas Morian kallar det för ett angrepp för alla som i frågasätter normer. Det beror ju på hur man tolkar det - eller hur vi dekonstruerar Göran Hägglunds tal för att vrida på debatten ytterligare något varv. Hägglund sa ju också: Men kanske ska vi också tala om vanligt folks rätt att få vara ifred. Att få vara ifred från popvänsterns mest uttalade dumheter.

Att få vara i fred betyder för mig också möjligheten att få leva som jag vill, med den familj jag vill ha, med ett arbete jag trivs med, med ledighet där jag kan göra saker som förgyller mitt liv och umgås med vänner och prata om kärlek och politik ungefär som folk gör mest. Alla människor är unika- samtidigt som vi är rätt vanliga.

Men diskussionen på kultursidor etc- som kritiserades i Göran Hägglunds tal- är förstås stor. Man bevisar själva påståendet om "kultursidornas idisslande" genom att klanka ner på Tomas Ledin, där Åsa Linderborg låter överraskad över att det inte finns en analys i Ledins texter. Jag häpnar. Det är väl lite av poängen - sommaren är kort, den nästan regnar bort?

Sanna Rayman skrev i går: Han (Göran Hägglund) nämnde inte aborter eller homoäktenskap med en stavelse. Ändå var det just detta hans kritiker läste in i talet. Han kanske sade ”vanligt folk”, men egentligen menade han abortmotstånd, homofobi och krav på ”normalitet”.

Kanske är många av oss - jag själv inkluderad- många gånger så inkörda på det som min ungdomsidol till skribent Kicki Norman bloggade om häromdagen: I en stad som lockar till sig prestationsmänniskor, som ofta är mer otrygga än andra, har folk inte helt sällan svårt att ha riktigt relationer. Det är nästan fult att säga att man vill ha ett förhållande – då är man desperat, veochfasa! Framgång är lika med att vara självständig är lika med att inte bry sig om någon annan är lika med singel. Och så säger folk att de är “kräsna”, som i Stockholm är en fin omskrivning av kärleksfeg.
(För övrigt är även det här rätt likt sånt som Hägglund tog upp i sitt tal, han sa : Den som inte annat än rör sig mellan flyktiga eller ytliga mänskliga kontakter känner sig kanske fri. Och utropas minsann som fri.
Åtminstone av samstämmiga veckotidningar och livsstilsblaskor. Men det är en falsk frihet. Den är den rotlösa friheten.)

Och för en prestationsmänniska så är det enligt detta ett misslyckande att någon säger att en familj är bra att ha (hur den familjen än ser ut!) och villa-volvo-vovve är ett fasansfullt mantra för alla som försöker fixa lite cred. Den credden är ofta inte mycket värd för alla utanför typ Stockholm, Malmö, Göteborgs innerstäder samt några universitetsstäder.

Livet består av andra saker. T ex familjen, få pengarna att räcka till det man vill och att once in a while få chansen att uppleva drömmen om den svenska sommaren, kanske till tonerna av Tomas Ledin.

Dokusåpan Kungen

Nu är Kungen irriterad. Ja, han till och med ryter i från. Anledningen? Dokusåpor som Big Brother och Expedition Robinson och de dåliga förebilder som dessa skapar.

Big Brother senaste säsong gick av stapeln 2006, så helt aktuellt program är det ju inte. Expedition Robinson kanske var ett program för kidsen under 90-talet och tidiga 2000-talet men de nya säsongerna är ju, precis som Johanna Nylander skriver, ett övervintrande familjeprogram. Kungen menar att scoutrörelsen, där finns de bra förebilderna. Det är ju också allmänt känt att kungen själv är scout, och som det står på kungahusets webbplats: Kungen har alltid varit intresserad av scouterna. Han var själv vargunge och scout och kallades då Mowgli. Kungen är ofta med på olika scoutläger och hedersmedlem i scoutförbund.

Men, för att återigen gå tillbaka till Johanna Nylanders text, Carl XVI Gustaf kanske har begränsad känsla för hur det är att vara landsortsblondin eller förortssnubbe. Att drömma om uppmärksamhet och att "få vara någon". Den känslan går kanske att få i scouterna också, men det där ögonblickliga genomslaget när man får en plats på "allas" läppar (oavsett vad de säger) saknas. Kungen beskriver scouterna med att Man leker fram de goda egenskaperna från tidig ålder med det som kan uppfattas som idiotiska, dumma små lekar men som är pedagogiskt väl genomtänkta och där också små problem löses i grupp och där ingen lämnas utanför.

När jag var i unga tonåren och trött på att leva i en stad med 12 000 invånare så var jag - trots att jag varit aktiv i en rad organisationer- inte riktigt sugen på just "idiotiska men pedagogiska lekar". Det var inte utifrån det jag skrev mina framtidslistor i dagboken om. Big Brother var inte heller med på den listan, det ska sägas. Men dokusåporna skapade nya möjligheter och format för tv. Vi kunde känna oss bättre eller sämre än deltagarna, identifiera oss och hitta idoler, bita på naglarna över kärleksdraman och se vänskap växa fram. Eller helt enkelt bara skita i dem.

Och generationen jag tillhör har väl inte blivit fullständigt förtappade, eller?

Vårdturism

I går träffades EUs socialministrar i Jönköping och diskuterade bland annat patientrörlighet. Heja vårdturismen, skriver Expressens ledarsida, och jag kan inte annat än att hålla med. Osäker på vad diskussionen handlar om, med förhandsbesked hit och dit?
Läs mitt och Fredrik Johanssons reportage Den europeiske patienten.

Vore ju synd om någon ville läsa Stampens tidningar

Stampen-koncernen kanske inte alla har koll på. Inte jag heller. Först undrade jag faktiskt varför en förvisso anrik pub i Gamla stan skulle få för sig att stoppa sökmotorer. Men så var det ju förstås inte, utan Stampen har bland annat 23 tidningar över halva landet och 38 gratistidningar i Stockholmsområdet. Den mest kända tidningen är Göteborgs-Posten.

Stampen-koncernen har nu bestämt sig för att stoppa träffar genom sökmotorer. Genom att använda systemet ACAP vill man styra hur det journalistiska materialet används på nätet. Vad man genom det missar är ju att sökmotorerna finns där för att besökarna ska kunna hitta till sajter. Sökmotorerna generarar enorma mängder trafik. Och enorma mängder trafik leder till att det är lättare att få annonsörer. Annonser betyder pengar. Om man ska ha några journalister som ska skriva det journalistiska materialet kan de där pengarna vara bra att ha. Helt enkelt.

Men jag är inte överraskad att man inte riktigt tänker webb. Vid ett tillfälle var det en ledartext i Göteborgs-Posten som byggde på en rapport eller artikel från Timbro. Som brukligt är så lyfter man ju fram medier som skriver om en och lägger upp länk på webben. Ledartexter för, låt oss säga, 4,5,6 och 8 i månaden låg uppe men den sjunde saknades. Jag mailade en webbansvarig och undrade när den texten skulle komma upp. "Nej, den ska inte upp". "Nehej, så synd, för vi skulle vilja lyfta fram den texten just". "Nej, det går inte. Vi lägger inte upp alla texter".

Nej, det vore ju synd om någon ville läsa.

Arbetsplatsmusik

Jag var tvungen att titta en gång extra på datumet för i dag, men nej det var inte 1 april. Det är alltså helt sant att STIM tycker att det är rimligt att kräva ersättning för att du lyssnar på en cd (som du redan betalat för), på Spotify (som du antingen har med reklam eller betalat för) eller webbradio.

Eller nej, förlåt, det spelar ingen roll om du lyssnar eller inte. Om du har ett ljudkort i din dator är det tillräckligt för att STIM ska tycka att det behövs en licens för arbetsplatsmusik. Du behöver inte lyssna alls, och inte kommer du förbi det om du lovar och svär att inte använda något annat än hörlurar så att absolut ingen annan få höra din (redan betalda) musik.

Kraven är ställda till arbetsplatser med mer än 40 anställda och som det står i artikeln innebär det för Länsstyrelsen i Stockholm en kostnad på 40 000 ,-/år. Oavsett om det är musikförbud eller inte. Finns ljudkortet ska det vara en licens.

Så urbota korkat!

En företagsam historia

Under Almedalsveckan delades det ut flyers till bokrelasen Svenskornas företagssamma historia, som är en ny bok av Anita Lignell du Reitz som Timbro släpper i höst. Jag stod på Donners plats och hörde en man gå förbi och säga "herregud, Timbro har ju verkligen spårat ur nuförtiden."

Ja, just det.
Diskutera entreprenörskapets betydelse, utmana statliga monopol och arbeta för individers frihet är ju verkligen inget som Timbro brukar ägna sig åt. Not. Den här gången är individerna kvinnor, en historia som väldigt väldigt sällan lyfts fram. Om det är att vara på fel spår så vill jag inte vara på hans "rätta" spår.

Jag syns, därför finns jag?

Är det inte omåttligt festligt hur jag och Daniel Kolm syns på en gång man startar klippet Syns du inte i Visby finns du inte?

Årets...

Av alla saker man kan bli listad för så har jag blivit Årets blivande sambo på Politikerbloggens lista över Almedalsveckan.

Jag gissar att jag ska känna mig lite nöjd med tanke på andra rubriker som fanns var sånt som årets fylla, årets drygaste, årets fulaste skor och årets noll-koll.
Nu var väl dock ingen av dem riktigt aktuellt i jämförelse med många andra besökare- jag hade helt neutrala skor och brukar ha åtminstone grundläggande koll till exempel- men ändå.

Utan mitt schema men med mitt goda minne

När jag satt i taxin på väg till Arlanda i måndags morse slås jag av insikten att jag glömt mitt schema hemma. Mitt fina pedagogiska schema över veckan låg kvar på soffbordet. Nå, det var ju bara att hoppas på att minnet skulle vara med mig.

Och jo, jag kom i håg det allra mesta.

Min vecka bestod av en lunch anordnad av Veckans affärer och Sparbankerna där priset Social Capitalist Award delades ut, en lunch med Victor Fladvad och Magnus Andersson, ett besök i Silon där Journalistförbundet anordnade diskussion om offentlighetsprincipen, lansering av Elisabet Thand Ringqvists kandidatur till riksdagen 2010, ett snabbt besök på Liberala gruppens seminarium, Primes klassiska rosévinsmingel (utan överdrift är det stället där man kan säga "alla är där" om), slutet på Saco Studentråds mingel för Unga makthavare, mingel i Svenskt Näringslivs trädgård och därefter middag på Donners brunn med bl a kollegorna Victor och Fredrik Johansson samt Wiminvests tuffa VD Sofia Falk och vice VD Lovisa Sterner. Lite häng på baren i Donners och sedan en snabb visit på Captus efterfest.

Tisdagen började med frukost och diskussion om framtidens finansiering av välfärden, massa inspirerande anföranden av allt från Anna Ekström, Stefan Fölster, Göran Hägglund och Åsa Moberg. Därefter en lunch om äldrevården i framtiden med lika intressanta talare där, som t ex biskop Lennart Koiskinen med flera. Kom på slutet på en boklanseringslunch. Lyssnade sedan på Stina Hamberg och Klas-Herman Lundgren som hade torgmöte och pratade om studieavgifter, var på Prime igen, vidare till Sveriges Ingenjörers mingel och lyssnade sedan på Maud Olofssons tal. Jag gillade det. En sväng in på Teknikföretagarnas mingel, vidare till den politiska allsången och sedan en jakt efter mat. Maten var slut på många ställen. Till slut sprang jag, Sofia Arkelsten, Daniel Kolm med flera in på en irländsk pub där vi tillsammans med Byggindustrirepresentanter fick oss lite ätbart.

Onsdag, Timbros seminarium om välfärdsvinsten. Trots fadäsen med fel tid i kalendariet så blev det välbesökt och riktigt bra. Var därefter på seminarium om SCB om arbetslöshetsstatistik. Lunch med Johan Olsson från Svenskt Näringsliv, medverkan i Allians för Sveriges seminarium om politisk påverkan, Europamingel med Johnny Munkhammar och Stefan Fölster, sedan Primes mingel innan jag gick och lyssnade på talet som Mona Sahlin höll och därefter åt middag med kollegorna.

Torsdag morgon och dagen började på Teaterskeppet med mobilitetsdiskussionen som Timbro anordnade. Lunch med Stina Hamberg och sedan vidare till TCO och Facket förändras där ungdomsarbetslösheten skulle diskusteras och kommenteras av undertecknad. Tog en öl med kollegan Fredrik med vänner, sedan vidare till Primes mingel, sedan häng på Donners brunn med massa nordiska politiker som var på Gotland för ett summercamp tillsammans. Svenskt Näringsliv bjöd in till middag och musik, tillbaka till Donners brunn (som ju ligger väldigt bra till så där mitt i centrum), till Burmeister för Per Schlingmann och Filippa Reinfeldts spelande. Sedan gick jag och Elextrolux Almedalsprofil Erik Zsiga tillbaka -överraskande nog- till Donners brunn där jag tillbringade resten av kvällen diskuterandes exakt allt man kan diskutera med ungefär alla typer av människor. Vill minnas en stor blöt puss av en känd Miljöpartist också.

Fredagen startade jag med att besöka Hill & Knowltons Årets varumärke i Almedalen-brunch, för att sedan gå vidare till lunch med SFS-presidium. Och sedan var det hemåkningsdags. Almedalsveckan 2009 var slut, finito, över. Och det här var vad jag åtminstone i stora drag gjorde.

Almedalsexpert ?

Makthavare.se har en riktigt spännande redaktion bestående av massa duktiga människor. Det är verkligen en riktig ära att vara i samma gäng med proffs som Cecilia Garme, Per Gudmundsson, Sanna Rayman, Stina & Jonas Morian med flera. I år kunde jag inte microblogga vilket gjorde att jag inte kunde skicka in de där små spaningarna vilket var synd.

Hur som helst. Stina Morian, som är chefsredaktör för sajten, har skrivit en lång och fin avtackning av oss alla i redaktionen för arbetet under veckan. Jag antar att en jämförelse mellan förra årets tack och årets är en studie att även fröken Westerberg blir äldre. Förra året gav jag glitter och glamour till redaktionen och hade inte ett VIP-kort utan jag var ett VIP-kort, i år är jag en Almedalsexpert som blir inbjuden till allt.

Well, skillnanden kanske är hårfin egentligen.
Fast jag tycker att det låter lite vuxnare att vara en Almedalsexpert än ett VIP-kort.

Almedalen 2009

Hemma igen efter en enormt intensiv men lyckad vecka. Våra seminarier har varit välbesökta och bra, mobilitetsseminariet skulle t ex kunna sändas som radioprogram och det skulle vara ett radioprogram av toppklass. Migrationsminister Tobias Billström fick tid att prata personligt och länge, Mikaela Waltersson likaså.

Jag hann med lite möten, jag bloggade på makthavare.se, jag diskuterade politisk påverkan utanför de politiska partierna, jag kommenterade ungdomsförbundens förslag på lösningar på ungdomsarbetslösheten och har i sedvanlig ordning hunnit med väldigt mycket annat på väldigt kort tid.

Förutom att man kan gå på en massa spännande seminarier är möten med nya människor den stora belöningen av Almedalsveckan. Vissa menar att sfären av lobbyister, pr-folk, journalister och politiker är en ankdamm där man t o m hotar demokratin. Andra menar att genom dagens utökade möjligheter till kommunikation har ankdammen blivit mycket mer transparant än förrut. Stina Morian har den bästa förklaringen i P3: jag är intresserad av politik och jag vill hänga med folk som också är intresserad av politik. Jag gillar Almedalen. Det är roligt att få chansen att diskutera musik och kläder med Moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson, det är intressant att slå följe med KDUs ordförande Charlie Weimers, Piratpartiets tredjenamn Mattias Bjärnemalm och Ung Pirats förbundssekreterare Tobias Björkgren. Eller- apropå pirater!-riktigt coole Oscar Swartz.Eller journalisterna, eller näringslivsföreträdarna, eller organisationernan eller...

Den roligaste aktiviteten var helt klart det politiska DJ-battlet, i en överfylld trädgård i underbara Visby. Det rödgröna laget bestod av Luciano Astadillo (S), Zaida Catalan (MP) och Josefin Brink (V), det blåa av Henrik von Sydow (M), Sofia Arkelsten (M) och självaste kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M).

En annan riktigt rolig händelse var Filippa Reinfeldt och Per Schlingmanns spelning på Burmeister. Grymt bra musik och härligt drag. Jag fick dessutom en kram av Filippa, och är lite så där glatt stolt över det.

Dessutom har jag fått höra fina saker som man borde spara i en mental ask för att plocka fram när de behövs. Jag blev kallad en frihetsdröm till exempel, bara en sådan sak!

Mobilitetsseminarium

Med Maria Rankka, Tobias Billström, Mikaela Waltersson och Anders Ydstedt.

Politisk påverkan utanför de politiska partierna

I går var jag med i en paneldiskussion om politisk påverkan utanför de politiska partierna, som Allians för Sverige anordnade. Det var en schysst diskussion, men som förmodligen hade vunnit på om den inletts med att man rätat ut några av publikens (som till 90 % bestod av partipolitiskt aktiva) frågetecken om varför man egentligen skulle diskutera det.

Hur som helst, Dick Erixon som också medverkade i diskussionen, har bloggat om seminariet. Men det har blivit ett missförstånd. Det är förstås INTE ungdomar som själva uppger att skadegörelse etcetera är politisk påverkan är skadegörelse, utan det är Ungdomsstyrelsen som satt upp kriterierna när man mäter politiskt engagemang och påverkan.
Det som jag och Hanna Hallin debatterade om i höstas alltså.

Sköna Europa

Förmingel för att fira att Sverige är ordförandeland, och för att lyssna på Johnny Munkhammar (för andra gången idag) och Stefan Fölster som skrivit boken Sköna Europa.

Alliansens partisekreterare på tur

Seminarium: välfärdsvinsten

Johnny Munkhammar, Eva Nordmark och Ann-chriztine Ericsson