Distansierad

Apropå studenter.
I helgen så skrev DN om distansstudenter, och problematiserade kvalitetsbrister i distansstudierna. Mer än var fjärde student är distansstuderande, och ändå är det märkligt tyst från dessa personer i studentpolitiken. En inte allt för vild gissning kan vara att många inte definierar sig som student. Under min tid som aktiv i Uppsala Studentkår så diskuterade vi detta, både på lokala studierådsnivån som i den centrala studentkårsstyrelsen. Distansstudenterna finns ju inte på campus och därmed har man ingen kontakt med dem. Försök görs men ofta med klent resultat. Intresset är lågt och svaret på frågan "what's in it for me?" angående kårer etcetera är nog övervägande "inget alls".

Och må så vara. Poängen med föreningsfrihet är ju också att man ska kunna vara fri från föreningar.

Men desto viktigare är ju att fundera kring varför vi har så många distanskurser, och vad detta ger. DN ledaren skriver Inget ont i att människor bildar sig när de får tid över. Men det är knappast så vi får mest ut av de miljarder Sverige satsar på högre utbildning. Kvaliteten på grundutbildningarna vid de fysiska lärosätena lämnar en hel del att önska. Om man drog ner på nätplatserna blev det pengar över för att göra något åt det problemet.

På vissa kurser är antalet platser 999 (för att det är det högsta antalet som går att skriva in?). 999 personer vars tentor ska rättas, vars PM ska diskuteras, vars utbildning ska ge ett bra resultat. Mmmm... jag undrar jag.