Grattis internet!

Hur ska du fira internets födelsedag? twittrar P3 Kvällspasset. Tja, tänker jag, att jag efter ett möte nära hemmet gick hem och fortsatte arbetet hemifrån soffan var väl ett rätt bra firande? Otänkbart utan internet.

Första gången jag använde internet var sommaren 1995. Det låter ju inte som så särskilt länge sedan direkt. Det var sommaren mellan sjuan och åttan och jag gick en teknikkurs för tjejer där vi fick smakprov på olika mer mansdominerade utbildningar på gymnasiet. Riktigt kul för övrigt, roligast var att starta en lastbil på fordonsprogrammet. Hur som helst, under den här kursen så fick vi också sätta oss framför en uppkopplad dator. Jag minns inte alls vad vi gjorde, vad vi tittade på. Men spännande var det.

Inte så kort därefter kom min styvpappa hem med ett modem. Det fick man använda efter klockan 18.00 eftersom det var för dyrt på dagen. Jag föll handlöst. Man kunde chatta på Aftonbladet, och jag hade det i efterhand förmodligen lätt olämpliga namnet Nätstrumpan- där jag åsyftade NÄTET i någon slags näthumor och inte en sexig attiralj. Vad jag minns det så var det heller aldrig något problem med namnet. Eftersom chatten var helt öppen och alla såg vad som skrevs- lite som att skriva på Facebook eller Twitter i dag- så blev det sällan plumpa förslag heller.

Jag förstod mig inte riktigt på hotmail så där i början, men jag kunde använda mig av en av min styvpappas mailadresser. Därför hade Eva Westerberg den lätt absurda mailadressen kentle@something.something. Däremot förstod jag mig på ICQ och roade mig kungligt där med olika nätbekanta. Genom Aftonbladets chatt kom jag i kontakt med en kille som jag hade någon slags väldigt väldigt oskyldig flirt med. Framförallt var han underhållande i sina idéer kring nätet. Jag som alltid skrivit dagbok roades av hans plan att bygga en sajt där man kunde lägga upp sin dagbok publikt. Han byggde sajten, vars namn jag inte längre minns, och jag mailade inlägg till honom varje dag. Och det funkade! Året var 1997 och jag började att skriva internetdagbok.

I samma veva upptäckte en av killarna i parallelklassen internets möjligheter till att skriva historier, både sanna och osanna. Han startade en vad man idag skulle kalla för en bloggsåpa om den lilla staden och den lilla gymnasieskolan. Och började skriva om alla. Sant som falskt. Efter varje helg kom det nya inlägg om vem som hade hånglat med vem eller varit riktigt full. Varannan sak var sann och varannan sak inte. Jag hade själv precis börjat dejta killens bästa kompis vilket förstås gjorde att jag och mina vänner blev hett villebråd i nätsåpan. Problemet var att lärarna, som också läste den flitigt, inte alltid förstod det här med att källkritik också är viktigt på nätet.

98 och 99 hade jag egna hemsidor, som mer inom programmering bevandrade personer hjälpte mig med. Och jag fortsatte med dagböckerna, som förstås var en viktig detalj. Samtidigt så hade jag börjat förstå möjligheterna för att faktiskt närma sig intressanta objekt genom nätet och 98 hade jag redan lyckats bryta mot den gyllene regeln att inte göra slut över nätet, eller ICQ som det var i det fallet. Inte så snyggt. Men annars var det ofta smidigt. Man kunde söka upp folk genom nämnda ICQ och börja prata och bygga relationer. Genom den metoden träffade jag också min före detta sambo. Under vårt förhållande så startade han tillsammans med några vänner en mindre dagboksportal där man med enkla medel skrev in sin text i ett fönster och tryckte skicka och texten publicerades! Under en kris i vårt förhållande så lärde jag mig dessutom åtminstone grunderna i HTML vilket gjorde att jag kunde bygga mina egna hemsidor där jag kunde ha min dagbok.

Nerikes Allehanda var också tidiga med att ha en chatt på sin webbplats, samtidigt som Skunk.se och Lunarstorm lockade, så var det Nerikes som pockade när man på rasterna sprang ner i olika mörka datasalar. Jag fastnade dock aldrig helt och hållet för Lunarstorm, det var för mycket krafs på sidan för att det skulle passa mig.

I dag är det svårt att säga vad internet betyder för mig, för det är ungefär som att säga vad det betyder att kunna skriva, läsa, kunna prata och annat helt nödvändigt för kommunikation med omvärlden. Mitt jobb skulle vara väldigt svårt att utföra, för att inte säga omöjligt, det är verktyget för att prata med vänner, familj, bekanta, göra alla ärenden och så vidare. Det är en sådan otroligt viktig beståndsdel av livet.

Grattis internet!

Det skulle arbetarrörelsens pionjärer undrat över

Anders Jonsson kommenterar Mona Sahlins tal på Makthavare.se och skriver något som jag tycker är himla viktigt att komma ihåg:

För den borgerliga regeringen finns ett tydligt samband mellan hur hög arbetslösheten är inom en bransch och hur hög avgiften till a-kassan ska vara. Tanken är att lönekraven ska hållas nere i yrkesgrupper med hög arbetslöshet, annars blir det ännu dyrare att ta hand om alla arbetslösa. Men något sådan koppling ska inte finnas enligt socialdemokraterna. Det ska inte finnas någon som helst samband mellan arbetslöshet och avgiftsnivå slog Mona Sahlin fast.”Avgifterna i a-kassan ska inte vara avhängig risken för arbetslöshet”, lovade Sahlin.

Det löftet skulle nog arbetarrörelsens pionjärer ha undrat en del över om de varit på plats. A-kassorna startade en gång i tiden som en solidaritetsgärning inom en bransch eller yrkesgrupp. Då fanns en direkt koppling mellan hur hög arbetslösheten var och hur höga avgifterna blev. Då gick det inte an att kräva höga löneökningar som slog ut arbetsplatser. Om nivån på arbetslösheten inte ska ha någon betydelse för kostnaden i en viss a-kassa kan man lika gärna ha en allmän arbetslöshetsförsäkring för alla som vill vara med. Men då försvinner en uppgift som drar medlemmar till fackföreningarna och det vill förstås inte socialdemokraterna.
"Vi står alltid på er sida”, som Mona Sahlin hälsade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin välkommen till kongressen.

Var är de länkarna?

Det här var intressant. Tydligen-enligt Knuff-så är en av de bloggar som ofta länkar hit Tinas Universum, om Second Life.

Hmm?

Modebloggare ber inte om lov

... är rubriken på en text jag har på Newsmill. Det finns nämligen en diskussion där om huruvida modebloggare är de nya feministerna.

Vad säger Ebba von Sydow, Sofi Fahrman, Elin Kling och Isabella Löwengrip själva?

Nya tankar om Norden

Det är alltid kul att leka med nya tankar. Som t ex Gunnar Wetterbergs idé om att de fem nordiska länderna borde gå ihop i en union. Språkmässigt skulle det vara lite knepigt i början men man kommer alltid in i norskan och danskan och t o m isländskan. Reaktionerna i bloggvärlden är väldigt blandade, Kent Persson kallar det för en skott utanför målet och att det är något otidsenligt, medan Fredrik Segerfeldt gillar panskandinavismen och uppskattar idéen.

Fredrik skriver dock vidare något som får mig att dra öronen till mig.
Att vi som britterna skulle ha olika fotbollslag.
Britterna ja.
Alla kommentarer och samtal jag haft med min skottska fästman gör sig påminda och jag inser snabbt att det lätt skulle bli komplikationer. Och när t ex Island inte längre tycker att det är så roligt att allt bestäms någon annanstans så får man inte lämna den Nordiska Unionen. När den svenska nationalsången, där man ju sjunger om Norden, blir den officiella. Och missnöje uppstår. Och folk i omvärlden börjar kalla finnar för danskar - för det är ju samma sak- och svenskar för islänningar- och till slut blir punchlinen i en satirisk film "don't ever call me fucking Norwegian again".

Kanske stämningen blir bättre med ett nordiskt samarbete UTAN en union ändå.

Ska vi hindra människor från att köpa fler än ett par skor?

I lite tankemässiga förberedelser inför nästa veckas debatt mellan Anders Edwardsson och Stig-Björn Ljunggren (som för övrigt i dag har blivit fullsatt vilket förstås är kanonkul!) hamnar jag på HBT-sossens blogg där Efter ett kvartssekel av nederlag recenseras. Här ställs riktigt intressanta frågor, som har ställts förrut men som verkligen tål att ställas igen. Framförallt är den denna del som fastnar:

S-studenters ordförande, Kajsa Borgnäs, skriver en ödesmättad text om klimatfrågan. Borgnäs tar bland annat upp fattiga människors krav på rätt till jämlika utsläpp. Vad jag kan sakna i hennes debattinlägg är ett svensk klassperspektiv. I och med lågprisflyg som till exempel Ryanair, har fler råd att resa utomlands. Lågpriskedjan Lidl säljer, förutom billiga livsmedel, allt från kläder till teknik, Deichmann är ett annat tyskt företag som numer också säljer billiga skor i Sverige. Listan kan göras lång, men frågan är: ska vi hindra människor, som aldrig sett London, från att resa dit på grund av klimatfrågan? Ska vi hindra människor från att köpa fler än ett par skor på grund av klimatfrågan?

Ja, det är skitviktigt att ha en långsiktig miljöpolitik. Men eftersom flera av de som säger så här inte kombinerar det med till exempel en ekonomisk politik så kan vi väl lägga oss ner och dö på en gång eller? Jag tror benhårt på att alla människor kan göra något för miljön, jag tror på utveckling av klimatvänlig teknik. Men jag tror inte att vi till exempel ska förbjuda flygresor för denna skull, jag tror däremot på snabbare och/eller billigare tåg. Det handlar inte om att begränsa och fördela, det handlar om att effektivisera och utveckla. Det var som någon sa för ett tag sedan "om våra förfäder hade börjat begränsa sig i sin utveckling så hade vi väl tvärdött för länge sedan". Det kan inte heller vara en sådan tydlig ekonomisk fråga huruvida man har råd att vara mer miljövänlig eller inte, eller råd att lära känna och utveckla relationer med människor som bor längre än några mil ifrån ens egna hem. Världen skulle riskera att bli mindre fredlig.

Erik Zsiga skrev förra året i en antologi om kommunikation en riktigt bra text som heter Kroppar som möts:

"Vad spelar det för roll att Gaza blir fritt om det kommer ett hav och dränker alltihop?" frågar sig en klimatångestdrabbad debattör i en DN-artikel hösten 2007. Men man kan lika gärna vända på det. Varför ska inte Gaza bli fritt bara för att det kunde ha kommit ett hav och dränkt alltihop? Det är läge för ett uns besinning. Finns det inte ett bättre sätt att förebygga klimateffekten än att tvinga fram beteendeförändringar hos människor, i detta fall minska rörlighet, som gör världen till en mindre fredlig plats? Det är en särskilt relevant fråga att ställa när man pratar om en region där möten mellan oliktänkande människor är en bristvara och där murar varje dag bokstavligt talat hindrar människor från att möta den andra sidans människor genom arbete och umgänge. För den fattige palestinern i Gaza skulle vardagen så klart inte påverkas om flygresor förbjöds, men omvärldens förmåga att sätta sig in i hennes situation skulle försvinna när våra referensramar återigen blev snävt nationella, och de få gränsytorna blev ännu mindre. Om världsordningen bytte melodi från öppen och extrovert till sluten och introvert, skulle viljan att få fred minska.

Säkert

Med jämna mellanrum kommer någon kompis och säger att de istället för kondom och p-piller kör med säkra perioder. Min reaktion blir alltid densamma, jag stirrar med lätt öppen mun och undrar om de alltså försöker bli gravida? A och O när det kommer till preventivmedel är att det inte finns några säkra perioder. Det finns mer eller mindre chans att bli gravid men inte någon garanterat säker period. Det är alltså inte som att ha kondom eller äta p-piller eller så (som har procent- respektive promillerisk kopplat till sig).
En som nu ställer sig i den raden av kvinnor som gått på det är Katrin Zytomierska.

Jag blir överraskad. Hon kan vara en hur gapig person som helst, men jag har ändå intrycket av att hon är smart. Vem har lurat i Katrin att det finns säkra perioder?

Bilden av Sverige

När jag flög hem från Goa för något år sedan så mellanlandade jag i Azerbajdzjan och dess huvudstad Baku. Bilden ovan är tagen från flygplanet. Det lilla jag såg såg ut ungefär så här. Väldigt sovjetiskt.

New York Times toppar just nu med nyheter från Sverige, och reportaget "To cut global warming, Swedes study their plates". Man kryddar den storyn med en bild från Uppsala.

Dean C.K. Cox for The New York Times

Wake up people, you living in a socialist nightmare?

Länge leve kärleken

Foto: Lovelypetal/FlickR

Det är verkligen så fantastiskt glädjande att kyrkomötet i dag sa ett väldigt tydligt ja till vigsel av homosexuella i kyrkan. Kärlek är något underbart, och det betyder så fantastiskt mycket för så många människor att de nu får möjlighet att bekräfta sin kärlek i kyrkan.*

Några gamla vänner och bekanta är intervjuade i Aftonbladet, som den tidigare kollegan Magnus Norgren, som Fredrick Federley och som Fredrik Kempe. Jag hoppas också på lite mer bröllop framöver.

*Personligen är jag inte medlem i Svenska Kyrkan utan planerar istället att gifta mig i stadshuset. Däremot har jag full förståelse för att det för många troende människor är väldigt viktigt att få möjligheten att vigas i kyrkan.

Don't ever call me fucking English again

Häromkvällen inbjöds alla de människor som står på Prime PRs Almedalslista- det vill säga de som faktiskt får en skriftlig inbjudan till rosévinsminglet och inte bara tar sig dit ryktesvägen- att gå på förhandsvisning av In the loop. Jag bjöd med mig Eiran, som nästan fått politisk satir med modersmjölken som den brittiske medborgare han är, och mötte upp Tobias, som fått samma sak genom sitt dubbla medborgarskap, och Maria som liksom mig uppskattar en bra film.
Och som vi skrattade!
En hysteriskt rolig film om politik helt enkelt.

Så här beskrivs filmen på SF:
Den amerikanska presidenten vill tillsammans med den brittiska premiärministern starta ett krig i Mellanöstern. Simon Foster, den brittiske biståndsminstern, gör under en radiointervju av misstag ett uttalande som kan tolkas som att han stödjer ett eventuellt krig. Samtidigt är den brittiska premiärministern pressad att skicka trupper för att stödja USA i Mellanöstern och hans PR-ansvarige, Malcolm Tucker gör Fosters olyckliga uttalande till en stor nyhet i media. Foster blir över en natt en ofrivillig mediapersonlighet och tillsammans med sin PR-ansvarige Judy och den politiskt sakkunniga Toby skickas han till Washington för att träffa amerikanska politiker och militärer. Trots Judys och Tobys hjälp visar Foster upp en oerhörd oförmåga att säga det som han instruerats att säga och han befinner sig snart mitt i mellan krigsivrare som diplomaten Karen Clarke och UD-tjänstemannen Linton Barwick och motståndare som General Miller och aktivisten Liza. Endast om Simon lyckas träffa de rätta personerna i Washington, om hans enmansstab får ligga med aktivisten Liza och om de kan hindra Tucker från att rigga omröstningen i FN, kan kriget stoppas. Om de inte lyckas kan de ju alltid sparka Judy som de ändå aldrig gillat speciellt mycket...

Självfallet kan man på Facebook få reda på vem man är i filmen.
Jag är diplomaten Karen Clarke, en stark individ som är både beräknande och förutseende. En människokännare som ser till att omge sig med bra personer för att få saker gjorda.´Du är modig och inte rädd för att snoka eller lägga dig i andras angelägenheter. Det bor alltså en liten jävel i dig och dina bittra motståndare kommer kunna ägna sina liv åt att försöka bräcka dig. Bästa citat: "They gonna want some tea, give them some tea, tea and a hand job" .

Starbucks

I dag dammar vi av den här sammanställningen för att fira att hädanefter vill jag helst fika på Arlanda.

Jimmie Åkesson inspireras av Geert Wilders

I dag skriver SVT-journalisten Roland Zuiderveld på DN Debatt om hur de svenska mediernas rapportering kring Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna ”befäster bilden av en hårt arbetande partiledare som ensam slåss mot hela det politiska och mediala Sverige”.

”Det är dags att sluta kasta sand i Sverigedemokraternas sandlåda”, menar Zuiderveld, författaren till en kommande bok om Geert Wilders och invandringspolitiken i Nederländerna. Boken utges nästa år här på Timbro och beskrivs så här:
"Det var inte länge sedan holländarna brukade beskrivas som Europas mest toleranta folk som med öppna armar välkomnade invandrare från främmande kulturer. I dag är tonen annorlunda. I alla politiska läger pekas såväl islam som den mångkulturella integrationspolitiken ut som samhällsproblem. Särskilt hård är tonen från den högerpopulistiske politikern Geert Wilders och hans islamfientliga Frihetsparti som sedan starten 2006 snabbt har vuxit i popularitet. I dag tror många att Geert Wilders mycket väl skulle kunna bli landets näste premiärminister. Vad var det egentligen som hände när toleransen sinade och främlingsfientligheten fick fäste in det holländska samhället?”

CMR som röstvärvare till SD

Efter hela den gamla Nogger Black-historien så är det svårt att ta Centrum mot rasism på allvar. Och även med försök att läsa deras artikel om polisanmälan av Aftonbladet med nyktra ögon så är det svårt. För varför, VARFÖR, tar man inte frågorna på allvar? Varför gjorde man inte som Svenska Dagbladet och granskade fakta? Sofia Mirjamsdotter är inne på samma sak och efterfrågar (men mer generellt) mer konkreta motförslag: Men det som oroar mig när jag skummar igenom reaktionerna är att den i stort sett enda samstämmiga kommentaren är just den (som ju också jag använder) att partiet äntligen bekänner färg, SD är dåliga. SD vill vi inte ha med att göra. SD är rasister.

För vad Centrum mot rasisms ordförande skriver som förklaring är:
Artikeln är så öppet rasistisk att någon närmare förklaring till varför jag tänker polisanmäla Aftonbladet inte behövs.

Det är inte att ta diskussionen, det är inte att försöka lösa något. Det är snarare att ge Sverigedemokraterna extraröster.

Uppdaterad: LUFs ordförande Adam Cwejman skriver också om hur CMR (som faktiskt är deras förkorting och inte CMO som i hans artikel) havererar igen.

Talare

Beautiful Business är ett tufft företag som bland annat driver portalen driftig.nu och talarförmedlingen Kvinnligatalare.se. För ett tag sedan blev jag kontaktad av dem och fick den fantastiskt smickrande frågan om jag ville bli en del av deras talarförmedlingsstall.
Och det ville jag!

Skolresa

Jag har verkligen haft en himla bra uppväxt och skolgång. Min låg- och mellanstadieskola var idyllisk med sex stycken klasser a 20 elever i varje klass. Alla kände varandra, det var brännbollsmatcher med föräldrarna där alla dök upp. Det var många barn som kom från de närliggande villaområdena, jag själv var en av de få barnen med skilda föräldrar vars storasyster i bland var den som fick gå på föräldramötet men det var ju bara lite komiskt om någon lärarvikarie skulle tro att det var den superunga mamman. Typ så.

På högstadiet hade vi en enormt engagerad lärare. Från första dagen i 7an så började vi samla pengar till skolresan. Men inte alls att våra föräldrar förväntades betala, som det vittnas om i Expressens artikelserie, utan genom att vara företagsamma genom att anordna discon, genom att vara tävlingsinriktade på olika sätt (t ex så vann vi LO Gävleborgs kunskapstävling, vi vann UNF Gävleborgs skattjakt, Lilla Aktuellts frågesport och en fototävling i Tidningen Land), Allt detta sammantaget gjorde att vi i nian hade en rätt saftig summa på klasskontot. Vi hade avsatt ett antal dagar i slutet av april för vår resa och så blev det dags för att bestämma var vi skulle åka.
- London kanske? föreslog jag.
- Eller Gotland? föreslog min kompis Marie.
Nej då, eftersom vi skulle vara borta över sista april om vi reste längre-och det ville inte folk- så valde man istället att vi skulle åka till Stockholm i två dagar. Sure, alla fick shoppingpengar och det var ju kul men... jag förstår fortfarande inte hur mina femtonåriga klasskamrater tänkte.

Hur kan det vara roligare att bli packad på stan i Söderhamn (och glömma kontraktet vi upprättat med UNF) än att åka till London?
Men det var väl också någonstans just där jag bestämde mig för att flytta därifrån. Eftersom jag aldrig förstod just den där grejen.

Fredag

Fredag eftermiddag.
Första veckan där jag inte har en hemmaman utan en arbetande dito (vilket verkligen är skillnad. Jag förstår på ett sätt konceptet med att en hemmafru-oavsett kön- kan vara bättre för familjen). Men han är fasligt stilig när han går till jobbet i sin trenchcoat, vilket uppväger allt.

I helgen är det fullmatat med intervjuer med hugade kandidater till Saco Studentråds styrelse, både till ordförandepost, vice ordförandepost och ledamöter. Det ska bli intressant. Dessutom ska jag föreläsa på en kurs för CUF där jag ska prata om välfärd och solidaritet och vänsterns felslut kring det hela.

Och så ska CUF-topparna Magnus Andersson och Johan Pettersson traditionsenligt firas. Jo, de blev 28 år de också.

Nyhetsbrev

Och så lite reklam.
Prenumerera på vårt ypperliga nyhetsbrev från Timbros välfärd- och reformstrategiprogram. Ett nytt brev kom ut i dag!

Knasig kandidatur

Läs det här och fundera sedan över uttalanden som "de garanterade att jag inte skulle komma in" och "vi var överens om att jag inte skulle ha tid med det pga familjeskäl"

Det är ju väljarna som avgör vem som kommer in, det är kryssen som räknas. Och om man vet med sig att man inte har tid - varför ställa upp? Och absolut, det är lika knasigt att Carl Bildt kandiderade men förmodas tacka nej.

Jag instämmer med tidningen Dagens ledarblogg: Kanske kommer det ändå något gott ut av episoden så att riksdagspartierna äntligen förstår att de inte har i kyrkan att göra. Det vore en nåd att stilla bedja om.

"De har fått för sig att man kan individanpassa allting"

Jag pratade med en av arbetsförmedlingens coacher för ett tag sedan. I samtalet så nämner hon problemet med att vissa ungdomar-när de får ett jobb- omedelbart försöker deala bort måndagsmorgonmötet med chefen. "Det är för tidigt"
-Men... så kan man ju inte göra? sa jag häpet
-Nej, förstås inte. Men de har aldrig haft ett jobb och kanske haft det lite svårt i skolan där de då fått en anpassad skolgång av typen "svårt att gå upp på morgonen? Ja, men då lägger vi dina saker på eftermiddagen". De har fått för sig att man kan individanpassa allting.

Om man tar upp den saken av problematik så kommer som ett brev på posten reaktioner om att det inte alls är så utan att unga människor idag är driftiga men utestängda från arbetsmarknaden.
Och de som säger det är definitivt unga driftiga människor själva.

Men... någonstans någon gång - kanske inte ofta men ibland- så händer det uppenbarligen att unga människor beter sig precis så här. Bortskämt och verklighetsfrånvänt.
De ska inte stå som talespersoner för en hel generation.
Men problemet är att vi ALDRIG hör dem.
Vi hör om dem. I typ tredje person.
Men det är ju sällan de som får uttala sig, för det är ju inte företrädare för en grupp - driftiga-ungdomar. Och samtidigt sprider de genom sitt beteende en rädsla hos många arbetsgivare. "Anställer jag en 90-talist så kommer personen inte komma till jobbet om han inte har lust."
Det är ett allvarligt problem. Kanske är lösningen så enkel som att de kommer lära sig, lära sig att gå på måndagsmötet. Men om de fått kicken innan dess då? Och kanske inte får chansen igen?

Hur fixar vi den disillusionerade gruppen unga som faktiskt existerar men som vi inte vill prata 0m?

Könsdiskriminering

Dagens måste-läsa för er som fortfarande får för er att så kallad positiv särbehandling och kvotering är ett bra sätt att hantera antagning till högskolan.

Tre fjärdedelar av högskolorna använder könsdiskriminerande urvalsregler. Totalt handlar det om närmare 5 400 fall bara under det här året. I fler än nio fall av tio (95 procent) är det kvinnor som missgynnas. Bakgrunden är att högskolorna vill ha en jämnare könsfördelning bland studenterna. Andelen kvinnliga studenter är cirka 60 procent, vilket bland annat beror på att kvinnor har bättre gymnasiebetyg än män och att fler kvinnor än män söker till högskolan.

Läs också UNTs Ledarblogg Fortsätt att slappa, killar - Sluta plugga, tjejer
Så länge andelen män var i kompakt majoritet på veterinär-, jurist- med flera utbildningar gillade man läget. Det var liksom "normalt". Men så fort det blev kvinnlig övervikt började kvinnor kvoteras ut, och en "jämn könsfördelning" blev plötsligt högsta prioritet.

Verklighetens folk- testet.

Verklighetens folk - är du en av dem? Facebook ger förstås svaret.

Som jag tidigare berättat så kan jag diskutera genusvetenskap runt köksbordet, vilket förstås också ledde till att jag är:
...bortom allt hopp, antagligen en bögfemenistisk vänsterradikal som lever för att håna och diktera verkliga människors liv. Ditt liv är abstrakt och du har antagligen blivit helt verklighetsfrånvänd under dina många år på dammiga universitet. Du tillhör en elit som bekräftar sig själv genom att lägga andras liv tillrätta och förstöra det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner. USH!

Bodströms bravader

Thomas Bodström. Det är nästan så att man tycker synd om killen.
Tänk att göra så himla mycket fel på en gång.

När det gäller hans video i riksdagen så hoppade jag nästan lite till när jag i måndags såg att den börjat diskuteras igen. Aftonbladet skrev nämligen om det redan i våras, vilket jag länkar till i förra veckans text på makthavare.se Men det behövdes uppenbarligen en till omgång i medierna innan filmen togs bort.

Spork

På Riskbloggen läser jag om hur en spork tydligen kan räknas som ett brott mot en skolas nolltolerans gällande vapen. En spork. Detta är inget nytt verktyg utan något som funnits sedan i slutet av 1800-talet, något som flitigt används av Kentucky Fried Chicken och även av scouter och diverse frilufsiga människor.

Själv har jag två stycken- en röd och en rosa- från det populära svenska märket Light my fire. Och jag skulle fortfarande svara nej på frågan om någon undrade om jag hade vapen hemma.

Smal, smalare och ...ingenting?

På något sätt så tycker jag att det är bättre med en sådan här absurd retuschering som -väl?-ingen tror är riktig, framför många andra också helt orimliga bilder men där huvudet ändå är åtminstone i samma storlek som midjan. Lite som Ebba von Sydow är inne på.

Varför? För det är omöjligt att tänka sig att det är på riktigt. Och för att absurditeten väcker ju reaktion i alla fall. Och för att det får Ralph Lauren att be om ursäkt: Vi har insett att vi är ansvariga för att, genom bristfällig framställning och retuschering, ge en förvriden bild av en kvinnas kropp

Top bin Laden fashion.

I fucked Kleerup var ju lite av en snackisklänning när Ida Pyk använde den på Elle-galan.

Har inte märkt av något av henne sedan dess förrän jag idag på Svenskans ledarblogg hittar att det finns nya t-shirts av Pyk på PUB. Du kan få en variant med Sarkosy, Maud Olofsson eller varför inte Usama Bin Laden?

Att ligga med en popstjärna - som just då halva c-kändisligan tycktes ligga med- alternativt åtminstone stoltsera med det som ett tröjtryck må vara en sak. Men att ha en tröja med världens mest eftersökta terrorist på är en helt annan sak.

Och förklaringen till varför man skulle vilja ha det ligger inte i att man tillhör en generation som präglas av självutlevande individualism. Det ligger snarare i att man varken har koll eller smak.

Utbildning med Åsa Linderborg och Göran Greider m fl

Vill du gå Sveriges bästa idéutbildning?
Vill du bli en del av Sveriges mest spännande frihetliga nätverk?
Vill du fördjupa ditt politiska tänkande och din förmåga att skriva, debattera och bilda opinion? Då är det dags att söka till Stureakademin 2010!

Tillhör du inte den direkta målgruppen?
Hjälp oss att hitta talanger genom att sprida informationen vidare.

Programmet varvar egna studier med en exklusiv föreläsningsserie med framstående forskare, författare, journalister, politiker och andra opinionsbildare. Deltagarna träffas fyra långhelger (fre-sön) och ett antal vardagskvällar utspridda under året (februari-november). Programmet avslutas med ett examensarbete och en studieresa till Washington D.C. En gedigen skrivutbildning ingår också.

Bland föreläsarna genom åren märks Johan Norberg, Maria Rankka, Åsa Linderborg, Magnus Betnér, Nigel Ashford, Sofia Nerbrand, Thomas Gür och Göran Greider.

Tidigare deltagare samlas i nätverket Stures alumner och återfinns i dag som journalister, krönikörer, ledarskribenter, politiker, tjänstemän i regeringskansliet, rapportförfattare åt Timbro, doktorander vid universiteten etc.

Utbildningen riktar sig i första hand, men inte uteslutande, till den som är universitetsstudent och 20-25 år gammal.

Sista ansökningsdatum är 17 november.

Se film från verksamheten på www.stureakademin.se. Där finns också information om hur du söker. Frågor besvaras av Håkan Tribell, 08-587 898 00, 0708-922 916 eller stureakademin@timbro.se.

Ansök till programmet »

--------------------------------------------------------------------------------
Att delta i Stureakademin kostar 1 000 kr per termin. Då ingår resor inom Sverige, mat och boende samt studieresan till USA. Det finns möjlighet att söka stipendium för att täcka hela eller en del av kostnaden.

Programmet är uppkallat efter Timbros grundare Sture Eskilsson.

"Utbildningen är som Qigong för den politiskt intresserade, med sitt utbyte av tankar och idéer. Man lär sig skriva bättre, vassare och mer kärnfullt samtidigt som telefonboken fylls av spännande kontakter."
Lydiah Wålsten (2007) – frilansskribent och kommunikationskonsult

"Stureakademin erbjöd en uppfriskande möjlighet att i en prestigelös miljö, utan pekpinnar eller likriktning, diskutera klassiska idéer och åsikter. För mig var det i alla delar väldigt givande - och väldigt roligt!"
Oscar Hållén (2003) – politiskt sakkunnig hos statsminister Fredrik Reinfeldt

Det här är ditt land, det här är mitt land

Uppmanas av Kent Persson att hänga på det här blogguppropet. Och självklart gör jag det!

Det betyder att vårt samhälle är till för alla och att alla har lika värde. Att invandrarfientlig politik är inget jag ställer upp på. Och det tror jag inte heller att Lisa Bergström, Lisa Gemmel, Stina Hamberg, Magnus Andersson, Naturvetarstudenterna, Yosef Tyson, Linus Fremin, Mikaela Staaf, Maria Noleryd, Tobias Holdstock, Annie Johansson eller Christoffer Järkeborn gör.

Allt är möjligt

Både i går kväll och i dag till lunchen hade jag nöjet att få lyssna till Åsa Moberg när hon presenterar sin nya bok Allt är möjligt - en välfärdsdagbok. Hon är verkligen en fantastiskt inspirerande person som trollbinder.

Jag minns när jag studerade genusvetenskap (så att jag faktiskt kan diskutera det hemma vid köksbordet...) och hade prästen och forskaren Lars Gårdfeldt som föreläsare. Han hade samma effekt. Allt som den här typen av människor säger går in, rakt in i hjärtat, oavsett om man håller med eller inte. Man lyssnar ändå och begrundar.

Så nu ser jag fram emot att läsa min nya och signerade bok, och få ta del av ännu mer tankar och begrundelser.

Bra med invandring

Håller med Magnus Andersson om att det här är en av dagens viktigaste nyheter.

Hur man ligger med feminister

Självfallet har du alltid undrat hur du ska få till det med en feminist.
Eller är du mer av åsikten Har de inte hår under armarna, är folkilskna och skulle i vilket fall som helst sitta hemma och läsa Simone de Beauvoirs samlade dravel med en kopp beskt te och en hink Ben & Jerrys?
Icke, säger Jensen! Precis som hos andra självpåtaget frigida kvinnominoriteter – frikyrkliga, till exempel – finns en utsvulten libido inom varje feminist som fullständigt exploderar när den väl släppts lös.

Du kan nu alltså känna dig trygg i att få en fullständig guide i den gamla blaskan Slitz. Guiden till hur du som man har sex med manshaterskor.

Johanna Nylander konstaterar att "hur man ligger med en mansgris" är något man kan klara av på två meningar, så hon skriver i stället guiden till hur man ligger med en manlig feminist. De där som aldrig sa hora osv.

För även om killen inte vill erkänna det tycker han att dina upppushade tuttar är snyggare än feministtjejens undangömda, och han är attraherad av dina bestämda höga klackar och korta kjol. Glöm bara inte bort att under palestinasjalen är även poppojken en bortskämd medelklassunge som tänder på tuttar och rumpa, och så o-alternativ det bara går.

Svensk.

Johan Ingerö är som vanligt lysande i sitt bloggande, och skriver om gårdagens dokumentär Sämre än djur. Ni såg väl den? Den var enormt gripande. Jag läser Johans text och kommer att tänka på en konversation i tunnelbanan förra veckan när jag åkte hem från jobbet:

Två tjejer i 20-årsåldern kliver på.
-Jag blev så jävla arg på den där satans %667&/&%¤#¤/(()IO=). Jag skulle kunna ha strypt henne.
- Vad hände egentligen?
-Jag satt och pratade i mobilen helt normalt och hon sa att hela vagnen kunde höra mig. Det ska väl hon för fan skita i.
- Var det en kärring eller?
-Nej, det var en sådan där 25årig blatte som försöker vara svensk.
- Djävla subba. Vad i helvete, man behöver ju inte anpassa ihjäl sig. Vem fan vill vara svensk?

Man kunde tänka sig att mobilsamtalet som det hänvisades till hade varit någorlunda högljutt, för tjejerna pratade nu så att halva vagnen hörde deras förakt i rösten över andra invandrare som "försökte vara svenskar".
Och vagnen liksom pyste ihop. Försökte vara så toleranta så att det blev bara pannkakssmet kvar. Hoppades att ingen skulle lägga märke till en, och se att man var lite svensk, lite till mans. Kanske försökte vara svensk, fast man inte visste om det?

Johan skriver:
Den omedelbara slutsatsen är att folk som tycker så illa om svenskar borde välja sin boplats i ett annat land. Men på ett djupare plan återfinns samma fråga som jag ställde tidigare...
... Såväl mänskligt som ekonomiskt handlar det om tragedier. Man kan tycka att språktest, svenskkontrakt och allt vad det har kallat är trubbiga eller fördomsfulla instrument, men de som tyckt så har aldrig klarat av att visa på några egna alternativ. I synnerhet vänstern har istället hävdat att alla integrationsrelaterade problem är kopplade till diskriminering - och det är helt enkelt inte sant. Men kanske, kanske, är vi på väg att få igång en seriös debatt om detta.

Klipp dig och skaffa dig ett jobb

Jag fick en inbjudan till ett lunchmöte som Norden i Fokus (Nordiska ministerrådets informationskontor i Stockholm) om nordiskt nytänkande om ungt utanförskap. Intressant, men framförallt fascineras jag av det faktum att man valt att ha bilden nedan som en illustration till diskussionen mellan nordiska politiker och nordiska ungdomar som själva har erfarenhet av att vara arbetslösa.
Jag vill ju bara säga "klipp dig och skaffa dig ett jobb eller låt åtminstone bli att använda t-shirten Jag är inte full förrän jag ligger på golvet och måste hålla i mig." Varför den bilden? Varför? Vad vill man signalera?

Sex på nätet

Man ska ju inte döma ut något innan det redan hänt, men jag funderar lite kring vad man vill komma med följande seminarium på LSU Forum:

Sex är härligt – även på nätet?
Att sex är härligt och spännande kan alla hålla med om. Men sex på nätet är ett svårt ämne att prata om. Svårt att förstå för en del men helt naturligt för andra. Ungdomsstyrelsen släppte nyligen en studie som visar att 10 procent av unga mellan 16 och 25 år någon gång har lagt ut sexiga bilder av sig själva på internet. Hälften av alla tjejer har fått sexuella erbjudanden och 2 procent har sålt sex över nätet.
Är sexuell exponering alltid exploatering? Hur kan vi prata om sex och Internet på ett bra sätt? Hur hittar vi en balans mellan att skydda unga mot exploatering och att värna ungas rätt till sexuella uttryck? Vad kan ungdomsorganisationerna göra?
Medverkande: Inger Ashing, enhetschef Ungdomsstyrelsen, Åsa Regnér, generalsekreterare RFSU, Karin Larsson, medierådet, Olof Svensson, samordnare samtalsforumet allan.
Moderator: Linus Källander

Man får förmoda att det är Olof Svensson som ska representera unga människor i debatten. En googling visar att han kommer från Rädda Barnens Ungdomsförbund (som anordnar samtalsforum i tjejform och killform). Söker man på "sex" på rbuf.se så får man fram bland annat "Sexuellt utnyttjande", "barnpornografi" och "sexualisering av barnkläder". Inget om rätten till sexuella uttryck.
Och det verkar ju rimligt i en organisation som har ordet barn i sitt namn.

Men organisationen säger sig arbeta för båda barn och unga människor. Det vill säga även de över 15 år som alltså har laglig rätt att ha sex. Undersökningen från Ungdomsstyrelsen innefattar inte heller bara människor som har laglig rätt att ha sex, det innefattar också människor som i flera år varit myndiga.

Internet är en växande del av unga människors sexliv. Kommer diskussionen våga ta perspektivet som Elin Grelsson skriver om, att vi borde lita på unga människor istället för att förfasas?

Glada sockar

Företaget Happy Socks, som jag skrev om förra året, går det bra för. Jag visste väl det.

Innemänniska

I våras var jag på fest hemma hos Erik Hörstadius. Han var en smart och trevlig person som det var riktigt kul att diskutera med. Typiskt fall av hur mediebilder inte alltid stämmer överens med verkligheten - ni vet, bilden av den stora lufsiga mansgrisen som har (medvetet?) odlats i många år.

Hursomhelst tycker jag lite synd om Erik i dag som på Newsmill får det ofantligt märkliga epitetet "innemänniska".

Nätverksstjärna, ledaress och påverkansproffs?

Vill du eller vet du någon som vill påverka studenters situation på nationell nivå? Tycker du eller någon av dina kollegor i din studentsektion om att arbeta med ledarskap? Vill du eller någon av dina kursare bli ett nätverksproffs, en vassare skribent och en bättre talare? Och, framförallt, vill du eller någon du känner på din hemmakår ha roligt?

I så fall ska du förstås kandidera eller nominera till en förtroendepost i Saco Studentråd!

Nästa fredag den 9 oktober går nomineringstiden ut, och valberedningen söker kandidater till ordförande, vice ordförande, styrelseledamöter och verksamhetsrevisorer.

Läs mer här

Värnskatten är en straffskatt

Jodå, nog noterade jag allt att alliansen sviker sitt vallöfte om att slopa värnskatten, straffskatten på utbildning som det innebär att det är mindre lönt att utbilda sig och att bli chef med mera. Den innebär att de drabbade inte ens får behålla hälften av en inkomstökning, då den fem-procentiga värnskatten innebär att den högsta genomsnittliga marginalskatten blir 57 %.

Den socialdemokratiske bloggaren Peter Andersson tycker att det var en märklig borgerlig tystnad i går och lyfter bland annat fram mig som ett exempel på någon som tidigare skrivit om värnskatten men nu är tyst.

Jag tycker att det är minst lika mycket straffskatt nu som då, och jag gillar inte att man sviker vallöften. Men i går fick bloggen, och egentligen internet överhuvudtaget, stå tillbaka för läsande av böcker, tittande på film och andra härliga aktiviteter.

Bokmässan

I går gjorde jag premiär på Bokmässan tillsammans med Timbro som gjorde nypremiär (första gången vi medverkar sedan 1995). Det var riktigt härligt! I vår monter hade Anders Edwardsson, som skrivit En annorlunda historia, och Anders Johnson, som ligger bakom Samhällets stöttepelare, kortare presentationer. En hel del folk som kom och köpte böcker och diskuterade.

Bokmässan var gigantisk. På vägen hem läste jag i Expressen att de fanns på plats i egen monter. Trots en stor sväng runt på mässan såg jag inte den. Jag såg typ knappt hälften, och då såg jag mycket. Kunde ha köpt hur mycket som helst, men har satt upp en regel i hemmet att vi inte ska köpa så mycket böcker (både jag och Eiran är mycket svaga för böcker, problematiskt då man bor i andra hand). Därför blev det bara två.

Och dessutom en ljuvlig skrivbok i rosa med texten Capitalists I met and liked från Archie Grand.

Vänliga jobbtips

Läser det charmiga mail som Sanna Rayman fått och kämpar för att inte tappa tron om mänskligheten. Det går sådär.

Undra om det finns någon studie över gruppen aggressiva mailare/anonyma kommentatorer och vilka de är? Uppenbarligen finns de ju överallt. För nog funderar man hur karriären går själv för den vänlige själ som ger Sanna jobbtips.

Jag försökte välja en bild för att illustrera men det är omöjligt att välja.

Jag brukar kika på London Inc i bland. Roligt program med fantastiskt duktiga tatueringsartister. Sådana program kan vara farliga, det är väldigt enkelt att få för sig att en tatuering skulle vara snygg på min kropp.

Som botemedel mot sådana tankar rekommenderas Ugliest Tattoos.

Mer Anna Anka

Jag skriver ännu lite mer om Anna Anka på makthavare.se

Att inte få sin vilja i genom

Jag har en kompis som precis som Ebba von Sydow snart ska bli sambo.

Min kompis frågade mig vad jag hade för tips för ett bra samboliv (för jag är efter två månader förstås expert på det) och jag sa snabbt att du måste ibland göra saker som han tycker är roligt även om du tycker att det är tråkigt -och NEJ, det här är inget sug-av-mannen-på-morgonen-annars-lämnar-han-dig-tips, utan handlar mer om tv-program och sånt. Ebbas kompis sa "Det ÄR skräckinjagande att inse att man inte får sin vilja i genom, men tro mig, det faller på plats. " och hon har så rätt.

Här har man liksom ägnat ett helt liv åt att vara en sann individualist som bestämmer själv.
Kan själv.
Gör själv.
Plötsligt finns det en underbar person som hur mycket han än älskar en inte tycker att Lipstick Jungle är värt att titta på.
Men eftersom det handlar om kompromisser så kan ju den där kvällen du la på att spela kort också göra att du nästa gång får en Sex and the city-kväll. Eller vad det nu kan vara.
Även om det först förstås kan kännas jävligt irriterande att inte få sin vilja i genom.

Att göra upp med jantelagen

Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?

Det här citatet från Anna Anka i hennes artikel på Newsmill visar en helt annan sida av hemmafruar än det som jag skrev om i går. Annas ideal innefattar verkligen inga fria individer som kan göra egna val.

Hon vill provocera och det gör hon. Men det stör mig att hon gör det på ett dåligt sätt.

Ta det här till exempel Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män. Vad har det med jantelagen att göra? Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Och på många andra sätt är Anna Anka en anti-jante-person (som fullständigt missat less is more-trender) men hennes inlägg osar av att kvinnor ska veta sin plats och män sin plats och det är inget man ska tro sig kunna göra något åt (för då blir man som de svenska männen tragisk i sitt blöjbytande)

Och det mina vänner, det är inte alls att göra upp med jantelagen och att öka friheten.

Och alla hemmafruar är som Anna Anka

Med en riktigt provokativ rubrik-som får nog mer än en person att lyfta på ögonbrynet- så säger min kollega Roland Poirer Martinsson så mycket smarta saker om att göra fria val:

...en ekvation där variablerna skrivs "barn", "karriär", "personlig utveckling" och "relation". Går den att lösa på ett sätt som ger ett gott liv? Kan båda makarna uppfylla kraven man ställer på sig själv som förälder, karriärist, individ och livspartner samtidigt?

Möjligheterna att få allt att gå ihop ökar såklart dramatiskt om man väljer bort det ena eller andra. Somliga bestämmer sig för att inte alls bli förälder. Andra minskar på relationens krav genom att exempelvis inte bo tillsammans. Sedan finns det familjer där en av föräldrarna väljer bort karriären, mer eller mindre permanent. I den senare gruppen händer det såklart att den som väljer bort karriären är kvinnan.

Fyra varianter: inga barn, okonventionell relation, pappan är hemma, mamman är hemma.

Och väljer man det fjärde alternativet, då är man alltså bimbo eller skurmadam?

Sedan måste jag fråga er, säger man inte "jag har en pojkvän/make/fru som... "?
Man använder sig av ordet "har" utan att på något sätt mena något ägande med det. Men på UNTs ledarblogg så är det inte riktigt rumsrent, och att Roland skriver "jag har en hemmafru" tycks vara nog för att avskriva artikeln som tokig.
Det är att direkt falla in i bimbo/skurmadamträsket.

Vet DU hur mycket du betalar?

"Oj, kan de så mycket?" var Anna Ekströms kommentar kring Timbros undersökning kring människors kunskap och förtroende för dagens socialförsäkringssystem. Och då är det mer än hälften av Sveriges löntagare som inte vet hur mycket som betalas in till socialförsäkringarna via arbetsgivaravgifterna på deras löner.
Men hon hade helt rätt. Genom en snabb handuppräckning bland de 30-35 personer i publiken till Jakten på den dolda skatten var det ungefär en (1) person som kunde svara på hur mycket pengar de betalat in till socialförsäkringarna via arbetsgivaravgifterna under 2008.
"Men hur många är det som vet hur mycket de betalar i hemförsäkring då?" kontrade Patrik Hesselius, politiskt sakkunnig till socialförsäkringsministern och menade att ingen ifrågasatte legitimiteten i en hemförsäkring bara för att cirka fem personer i publiken svarade "ja".
"Nej, alla vet inte exakt hur mycket de betalar i hemförsäkring eller hur mycket de skulle få ut om deras hus skulle börja brinna" sa Ludvig Larsson, som skrivit rapporten, "men det finns en avgörande skillnad och det är att hemförsäkringen är valfri. Du kan göra en avvägning när du får räkningen om det är värt det eller inte, och du kan byta bolag. Det kan du inte med en obligatorisk försäkring och därför är det viktigare med legitimiteten för socialföräkringarna".

Det var en riktigt bra diskussion, en ny socialförsäkringsutredning behövs verkligen (som Anna sa var hennes "revolutionära" krav) och ett tänkbart första steg för att öka tilltro och kunskap är förstås att göra redovisning av avgifterna obligatorisk. Enkelt men ack så viktigt.

Se filmen från seminariet här

Distansierad

Apropå studenter.
I helgen så skrev DN om distansstudenter, och problematiserade kvalitetsbrister i distansstudierna. Mer än var fjärde student är distansstuderande, och ändå är det märkligt tyst från dessa personer i studentpolitiken. En inte allt för vild gissning kan vara att många inte definierar sig som student. Under min tid som aktiv i Uppsala Studentkår så diskuterade vi detta, både på lokala studierådsnivån som i den centrala studentkårsstyrelsen. Distansstudenterna finns ju inte på campus och därmed har man ingen kontakt med dem. Försök görs men ofta med klent resultat. Intresset är lågt och svaret på frågan "what's in it for me?" angående kårer etcetera är nog övervägande "inget alls".

Och må så vara. Poängen med föreningsfrihet är ju också att man ska kunna vara fri från föreningar.

Men desto viktigare är ju att fundera kring varför vi har så många distanskurser, och vad detta ger. DN ledaren skriver Inget ont i att människor bildar sig när de får tid över. Men det är knappast så vi får mest ut av de miljarder Sverige satsar på högre utbildning. Kvaliteten på grundutbildningarna vid de fysiska lärosätena lämnar en hel del att önska. Om man drog ner på nätplatserna blev det pengar över för att göra något åt det problemet.

På vissa kurser är antalet platser 999 (för att det är det högsta antalet som går att skriva in?). 999 personer vars tentor ska rättas, vars PM ska diskuteras, vars utbildning ska ge ett bra resultat. Mmmm... jag undrar jag.

Studiemedelshöjning

Studiemedlet höjs. 350 kronor mer i månaden är bra och välbehövligt. Vissa organisationer säger förstås att det inte är tillräckligt- vilket är helt i enlighet med vad deras högsta beslutande organ beslutat, Non-Profit PR tipsar studentorganisationerna om att kräva mindre för att vinna mer. En mild gissning är att det kan vara lite svårt att övertyga t ex SFS fullmäktige om det...

I samma artikel skrivs också att den 1 januari 2011 höjs dessutom fribeloppet för studenter med cirka 30.000 kronor. Regeringens förslag innebär att fribeloppet beräknas höjas från dagens 107.000 kronor till cirka 136.400 kronor per kalenderår för en heltidsstudent. I praktiken betyder det att en student skulle kunna tjäna cirka 23.500 kronor per månad under två sommarmånader och dessutom jobba en del helger med en lön på upp till 8.900 kronor per månad utan att det minskar studiemedlen. Det innebär att de allra flesta studenter med normala extrainkomster täcks in av förändringen.

Det är verkligen på sin plats. Men det är också märkligt att så pass många förordar ett fullständigt slopat fribelopp. Det innebär, som Annie Johansson brukar säga, att sådana som tjänar 54000 kronor i månaden kan plocka ut bidrag. En kraftig höjning av fribeloppet är absolut nödvändig, framförallt då sommarmånaderna räknas in i det systemet trots att du endast får studiemedel i nio månader (och vad jag fick lära mig när jag satt i referensgruppen till den studiesociala utredningen så beror detta på att det är tekniskt knepigt att dela på året) och att det också är bra och vettigt att om man kan jobba extra. Det ska man inte straffas för. Men bidraget ska vara behovsprövat.

Noterar att...

... Politikerbloggen uppmärksammar min nya status. Och att min man föredömligt på helt ok svenska (för att tala bara lite svenska) rättar nationaliteten.

Avgifter för utomeuropeiska studenter

Okej, nu är det dags att komma ut.

Eller kanske snarare berätta om att jag till slut fick höra det argument som övertygade mig att Sverige inte ska ha avgiftsfri utbildning för internationella studenter. Få lyckades komma med en bra förklaring under väldigt lång tid. Sedan träffade jag Maria Rankka , och hon berättade för mig sin syn på saken, som hon också skrev om i en krönika 2007:

Australien är ett land där tjänster utgör en stor del av ekonomin. Den fjärde största exportnäringen i Australien är utbildning. Inkomsterna kommer dels genom de utländska studenter som söker sig till australiensiska universitet, dels genom att många universitet etablerat filialer i andra länder. Av de fem privata universiteten i Malaysia är tre
australiensiska. 2002 fanns det 1,8 miljoner internationella studenter på universitetsnivå
i världen. 2025 beräknas antalet har stigit till 8 miljoner enligt rapporten ”Education without borders” som Australiens utrikes- och handelsdepartement gav ut 2005.
Svenska universitet är än så länge inte med i det här racet eftersom en regel i högskoleförordningen kräver att all högre utbildning ska vara avgiftsfri i Sverige – och därmed går det inte att tjäna pengar på utländska studenter som söker sig hit. Redan den förra regeringen beställde en utredning om högskoleavgifter och det finns ett färdigt förslag om att tillåta i alla fall vissa avgifter för internationella studenter. Självklart har Australien som engelskspråkigt land ett försprång, men allt fler utbildningar i Sverige bedrivs på engelska och det vore förmodligen bra för utbildningskvaliteten generellt med ett större inslag av internationella studenter.

Samma sak var TCOs ordförande Sture Nordh och Svenskt Näringslivs Urban Bäckström inne på 2007, där den gemensamma skriften om utbildning som export kom ut.
Åter till dagens förslag. Det är smart att använda sig av biståndsbudgeten för att utveckla stipendier för studenter som kommer ifrån utvecklingsländer.

500 miljoner räknar regeringen med att få in på avgifter. Universitetskansler Anders Flodström föreslår att högskolorna ska få behålla ungefär hälften av de pengarna, för ett bra system som lockar de vassaste studenterna. Det verkar som en rimlig avväjning.

Pengarna som blir kvar motsvarar t ex regeringens satsning för 2009 för bättre och värdigare äldreomsorg.

Slutsats.

Vi kan alltså börja exportera utbildning. Marknaden finns där redan.
Vi kan använda biståndspengar på ett smart och genomtänkt sätt.
Vi ska konkurrera om de vassaste studenterna och det med de vassaste utbildningarna. Inte de billigaste.
Och så finns det pengar över som man kan satsa på andra, mer behövande, områden.

Erik Scheller, som jobbar på Utbildningsdepartementet, skriver på Facebook att det verkar vara få reformer som regeringen föreslagit som mottagits med så mycket ros som denna. Nu gäller det bara att se till att den svenska högskolan faktiskt är så pass attraktiv att det kommer att fungera. Vissa saker står emot oss, som att vi ligger långt norrut och har en lång, mörk och ofta kall vinter. Många kan engelska men det är ett samhälle där kraven på att folk ska kunna bra svenska ändå är rätt starka. Utvecklingen kommer helt enkelt bli riktigt intressant att följa.

Jakten på den dolda skatten

Första gången jag träffade Ludvig Larsson kandiderade jag emot honom som ordförande i Saco Studentråd. Ludvig, som var en erfaren politiker från både Folkpartiet och Uppsala Studentkår, vann både posten och min vänskap väldigt fort. Några månader senare blev jag Ludvigs vice ordförande och ytterligare ett tag senare en av hans efterträdare på posten som ordförande.

Sedan han klev av som ordförande har han arbetat på Sveriges Ingenjörer, och för närvarande gör han praktik på LO/TCO/Sacos gemensamma Brysselkontor. Men innan han for dit han han slutföra rapporten Jakten på den dolda skatten, med presentation av en attitydundersökning kring svenskarnas syn och förtroende för socialförsäkringarna, samt förslag på hur försäkringsmässigheten kan bli bättre.
Och den rapporten ger vi på Timbro ut!
Rapporten, med tillhörande seminarium där Sacos ordförande Anna Ekström och statssekreteraren Bettina Kashemi medverkar förutom Ludvig, presenteras på tisdag.

Mindre kvar av lönen

En snabb koll på den utmärkta sajten Jobbskatteavdrag visar att jag - räknat på en genomsnittlig kommun- får behålla 1 965 kr mer varje månad av min lön. Det är en ansenlig summa, framförallt när man ändå har känslan att pengarna inte riktigt räcker*.

Så i dag går Mona Sahlin och Thomas Östros ut och säger att man vill höja skatten för att säkra jobb och välfärd. Nu tror jag inte att de röd-gröna menar att jobbskatteavdraget skulle slopas helt och hållet, för det vore verkligen politiskt självmord. Men
1)utifrån ett rent krasst personligt perspektiv: ta inte mina pengar!
2) att det är klart att svenskar rent generellt stödjer idéen om skatter och välfärd. Men skatterna måste ju användas klokt, och det offentliga uppdraget måste vara tydligt. Det finns många exempel på felprioriteringar i dag. Att man stödjer koppling skatt och välfärd innebär heller inte per autoamtik att man stödjer idéen om höjda skatter. En skattehöjning är dessutom endast en kortsiktig lösning, den finansieringsproblematik som finns inom sjukvården till exempel kan inte lösas enbart genom skattehöjningar.

Förslaget innebär alltså att "de rika" - vilket innebär alla med ett jobb mer eller mindre- ska tjäna mindre och att de som inte har ett jobb ska få mer. Och genom det ska vi få mer jobb? Förvirrat.

Som André Assarsson skriver : Vi har inte råd med skattechocker mitt i en lågkonjunktur.

* För i vårt hushåll är jag den enda som har en inkomst.

Så gick det till när jag fick en fästman

Hälsosamt sparande

Ett lyckat lunchseminarium gick nyss av stapeln. Det var Jakob Arfwedssons rapport Hälsosamt sparande som presenterades, och kommenterades av Lena Unemo från Finansdepartementet och Jens Magnusson från SEB Trygg Liv. Thomas och Jakob hade i dag en debattartikel om de hälsokonton som finns i de amerikanska sjukvårdssystemet som den svenska sjukvården kan inspireras av.

På seminariet gjorde Jens Magnusson en intressant framtidsspaning. Om 10 år kan privata sjukvårdsförsäkringar vara en vanlig del av kollektivavtalen. Arbetsgivare som inte har kollektivavtal signalerar plötsligt att deras anställda inte ska satsas på. En intressant konkurrensfördel - och dessutom något som jag tror gör att människor ser som en direkt poäng med den typen av avtal.

Bloggpoäng

Malin Siwe skrev i helgen om Högskolan i Borås bloggkurs. Diskuterade den där kursen för någon vecka sedan och funderade kring syftet. Ja, man ska självfallet diskutera och problematisera bloggar utifrån t ex demokrati- och kommunikationsperspektiv. Men en renodlad bloggkurs - för att starta en blogg? Tveksamt.

Jag översatte Siwes ledare för Eiran i går och han utbrister "jaha, så man anmäler sig till en hitte-på-kurs och sedan klagar man att den inte är seriös?"

Och jag kunde inte annat än att le.

Uppdaterad: Läs gärna högskolans intervju med den kursansvariga.

Saknad

Nu är det drygt två veckor sedan pappa dog. På fredag- 11 september och allt- är det begravning. Det har varit två väldigt märkliga veckor. Det går inte alls att förutspå hur man ska må när ens förälder försvinner, och vad man mår bra av att göra.

Jag är trött, så mycket tröttare än jag någonsin varit. Häromveckan var jag på ett mingel, som ju lite är ett av mina signum att vara på, och jag blev så trött. "Hej! Hur är det?!" frågar folk slentrianmässigt och man ser på deras glada min att de absolut inte vill höra att "Nej, det är så där. Min pappa har just dött". Så jag säger det inte. Så kommer någon fram som vet och det blir konstigt. Efter en halvtimme fick jag promenera hem och känna mig alldeles utpumpad.

Fick en förfrågan om att vara med i en talarförmedlings stall. Jag blev väldigt glad och smickrad förstås. Och den som jag allra helst ville berätta det för, han finns inte där längre. I min glädje så blev allt så ledsamt ändå. Något som gör att folk nästan ser lite skrajsna ut när man skrattar. Gränsen mellan skratt och gråt har aldrig varit så hårfin. Men jag njuter ändå av stunderna av glädje. Jag njuter av att livet går framåt och inte är nattsvart, även om det finns starka stunder av sorg.

Förra helgen var jag med min syster med flera och gick igenom pappas lägenhet. Jag blev glad över att se att han sparat en massa vykort och teckningar han fått genom åren. Och jag är glad över att jag på dem skrivet "Jag älskar dig pappa!"
Det finns alltid saker som är osagda. Men de mest viktiga att säga har blivit sagt.

Såg att Bloggvärldsbloggen har just Pappa som tema. Så det här, det här är mitt bidrag.

15år och stjärna

Jag hittade mina gamla dagböcker häromveckan. Den första är skriven 1994, och börjar med att jag börjar högstadiet. Jag har läst dem fram till att jag börjar gymnasiet och det är en resa som består av vänner, killar och lite kläder/musik. Det är enormt intressant att läsa, jag är kaxig och framåt och svänger i känslor och åsikter från den ena dagen till den andra. Men lite genant är det. Ni vet, man beskriver att man tycker att någon är så enormt snygg, eller att någon är så töntig att det är som en karaktär i en amerikansk high-schoolfilm. Jag är glad att jag inte har dem på nätet, det är jag. Men så minns jag också första gången jag var ute på internet. Jag minns när jag inte hade en egen emailadress utan använde min styvpappa och hur livet var när Aftonbladet Chat var höjden av social media-revolution.

Det gör inte dagens femtonåringar och när de är så gamla som mig (så att man på fullaste allvar två dagar i rad har pratat om att det är trendigt med giftermål nuförtiden) så kommer det vara vardagsmat att man kan hitta " I LOVE YOU XXXX" eller vad det nu kan tänkas stå helt publikt. Inga konstigheter. Och blonda tjejer med rosa läppstift har liksom alltid varit populära. What's new?

Almedalsbesökare- här är ditt liv!

Läs mer här.

LO-medlemmarna kan välja själva

Under sommarens medverkan i Tv4s Nyhetspanel träffade jag Ann-Charlott Altstadt, som bland annat skriver ledare i Flamman. Jag var högerspöket och Ann-Charlott vänsterditot och av naturliga skäl så har vi olika syn på mycket här i livet.

Läser nu en krönika i LO-tidningen av Ann-Charlott där jag faktiskt håller med i någon mening om själva förslaget: att LO inte per automatik ska stödja socialdemokraterna. Sedan är det en hel del saker i analysen dit som jag definitivt inte håller med om. Det finns t ex stor anledning att tro att många av LO-medlemmarna inte tycker eller gör vare sig som LO-ledningen vill eller som Ann-Charlott vill. Bland annat visar en undersökning från Folksam att dessa grupper är de som helst skulle teckna en privat äldreomsorgsförsäkring om det var möjligt. De är också fler som har eller som planerar att teckna en privat sjukvårdsförsäkring än bland TCOs medlemmar.

Därför borde inte LO stödja något parti.
Jag tror LOs medlemmar är helt kapabla att välja själva.

Mappies och 80talister

Häromdagen retade jag min oskyldige jämnårige kollega Fredrik för att börja bli till åren på grund av hans nya fabläss för medelålders manliga författare. Någon dag senare och jag sitter som ett tänt ljus på en föreläsning med Amelia Adamo. Skrattar först som skrattar sist?

Nej, det enda det är ett symptom på är att Amelia är en talang utan dess like. Och själv överraskar jag mig själv nästan vid mina ständigt ökande kunskaper om kontexten äldreomsorg. Amelia pratade för övrigt om sin målgrupp mappie:sar (55plussarna) och som hon pratade om det hela så kände jag nästan igen mig från många andra typer av generationsföreläsningar och snack.
80-talisterna.
Amelia sa att mappies är vana att få vad de vill (och gärna betala för det) och få det nu. Är det inte så vi beskrivs också? Fast vi kallas än så länge bortskämda för det?

Vaccin

Som bekant hade jag och min sambo svininfluensan eller A(H1n1) för några veckor sedan. Det är en för jäklig influensa och jag är fortfarande rätt matt. Men vi klarade oss bra i slutändan. Men för varje person som blir smittad smittas i snitt två andra personer, enligt Expressens ledarsida idag. Även om jag, och kanske även du, fixar svininfluensan bra vet man inte hur dem du smittar fixar det. Därför hade ju förstås vaccinet varit att föredra. Jag blir med anledning av detta alldeles perplex hur så många människor faktiskt säger att "vaccinet är farligare" och en del av en komplott (förmodligen finansierad av CIA). Kvällstidningarna har spätt på det hela och bilden av att man blir förlamad av vaccinet sprids flitigt. Bloggen Akademisk frihet skriver om vad den rädslan kommer ifrån.

Expressen skriver det bra, ta svininfluensan på allvar men få inte panik.
Och ta vaccinet när det erbjuds.

Lärare och entreprenörskap

Eget företagande och entreprenörskap inspirar och intresserar mig. Inom barnomsorgs- och utbildningssektorn har antalet eget företagare de senaste tio åren ökat med femtio procent, och utgör nu en fjärdedel av den hela sektorn. Då påminns jag om den framstående företrädaren för många av landets lärarstudenter som för något år sedan sa till mig att det där med entreprenörskap i utbildningen inte var något som var relevant för han och hans medlemmar.

Huvudet på spiken.

Visa stöd

Igår fick jag och min syster ny kunskap, den om hur det går till på en begravningsbyrå. Det går bra till, mycket proffsigt. Och på ett märkligt sätt var det mindre svårt än jag trodde, jag hade ställt in mig på det värsta jag någonsin varit med om.

Bland annat satte vi ihop dödsannonsen, med en passande bild och vers, och den finns förutom tryckt i dagens Söderhamns Kuriren även att se här. Många undrar om det är något de kan göra. Att genom annonsens anvisningar ringa begravningsbyrån och sätta in pengar till Barncancerfonden och därmed också skicka en hälsning och visa sitt stöd är definitivt ett sånt sätt som skulle uppskattas.

Två bra projekt

Jag har varit projektledare för två spännande saker som jag båda har missat själva grande finale av. Men allt har fungerat utmärkt vilket gör att jag glädjs på avstånd.

Till exempel har rapporten Bland världens mest bildade folk nu släppts med ett välbesökt seminarium. DNs ledarsida skriver om den idag. Vidare diskuterades Linda Wahlquist och Mathias Knutssons rapport Vårdval Sverige i dag i Örebro, i ett seminarium med det moderata oppositionsrådet i Örebro läns landsting Kent Persson och Vårdföretagarnas näringspolitiska chef Hans Dahlgren. Kent bloggar om seminariet här.

Det konstigaste.

En av de där sakerna som hör till livet men som man aldrig kan förbereda sig på har hänt nu i helgen. Min pappa finns inte längre med oss, och det är det mest konstiga jag har varit med om. Varje situation får utvärderas, vad känns det bäst att göra? Inga svar är givna.

Kärleken från alla vänner, bekanta, kollegor med flera är betydelsefull. Tack alla fina.

Mer om Mona Sahlin.

Jag skriver i dag på Newsmill lite mer på temat om Mona Sahlin och kvinnorna.

Långt ifrån lagom

För någon vecka sedan släpptes den av Lotta Moberg och Jonas Sigedahl skrivna rapporten Långt ifrån lagom-kommunala satsningar i kristider här på Timbro. Resultatet- att kommuner kan spara utan att dra ned på välfärd- presenterades i en artikel på DN debatt skriven av Thomas Idergard. Och det väckte intresse kan man lugnt säga. Enormt många tidningar skrev om rapporten, enormt många bloggar också. Många var arga, jättearga. Att ifrågasätta hur kommunerna hanterar skattepengar görs inte utan diskussion. Och det är bra, för diskussionen vill vi åt. Vi SKA diskutera hur våra gemensamma medel används.

Det finns några huvudsakliga kritikområden som Thomas nu bemöter på vår hemsida.

Jag tror min personliga favorit, och det är en ständigt återkommande sådan, är att Timbro är kultur-, idrotts-, folkbildnings- och fritidsfientligt. Har på flera håll sätt hur man skrivit saker som t ex Hade detta varit svensk politik under de senaste decennierna hade den svenska idrottsbredden förmodligen aldrig möjliggjort för svenska friidrottsstjärnor som Stefan Holm och Carolina Klüft (jag minns just nu inte var jag hittade detta, jag sparade citatet på Facebook).
Själv trodde jag att idrottsframgångar berodde på individernas talang och ansträngningar och inte på kommunalpolitik allena.
Thomas skriver: Att, som våra kritiker, sätta likhetstecken mellan kommunal utgiftsrullning till kultur- och fritidspolitiska ändamål, å ena sidan, och begreppen ”kultur” och ”fritid”, å den andra, är faktiskt något som gränsar till en totalitär syn – dvs att allt som är, finns till genom stat och kommun. Det ligger långt från vår uppfattning.

Comeback

Hurra, han är tillbaka!
Claes de Faire alltså, och hans blogg på Resumé.

Sverige Sverige älskade land

Får man möjligheten att göra en popkulturell knorr på en seminarieserie, så varför inte ta den? Därför heter höstens mini-serie Sverige Sverige älskade land, efter Kents försök till ny nationalsång. Sitter just nu med den i princip färdiga rapporten Bland världens mest bildade folk, skriven av Daniel Braw, fil dr vid University of London.

Rapporten släpps på tisdag och presenteras av Daniel, och sedan kommer nationsbyggandet att kommenteras av Anders Edwardsson och Stig-Björn Ljunggren. Och jag är övertygad om att det blir alldeles lysande! Anmälan görs här.

Mycket Väl inte riktigt Godkänd

För några år sedan arbetade jag med information- och kommunikation på en elevorganisation och träffade därmed hundratals ungdomar mellan 12-20 år. Många av dem var förstås riktiga mönsterditon med stort engagemang och bra betyg. Men jag reagerade ändå på det där, att det var då väldigt vad precis ALLA hade strålande betyg. Jag försökte avskriva det som att jag började bli gammal och inte kom ihåg hur det var typ fem år tidigare, men trots det gnagde känslan att det faktiskt var lättare att få MVG nu än det var "på min tid".

Och tänka sig. Känslan stämmer. En ny undersökning visar att myndighetsutövningen som betygen utgör är väl generös, andelen som går ut med MVG i alla ämnen har ökat med 28 % sedan 1997. Magnus Henreksson och Jonas Vlachos som gjort studien föreslår tre alternativa vägar för att öka rättsäkerheten: centralt rättade nationella prov, en studentexamen med utomstående examinatorer samt låta varje högskola besluta om sina egna antagningskriterier och därmed skippa den betygsbaserade antagningen till högre utbildning.

Och det här är viktigt, att ge ett MVG till någon som inte förtjänar det är en enorm otjänst. Då kan eleven inte lita på sina egna kunskaper. Vidare riskeras kvaliteten i den högre utbildningen att urholkas ordentligt då man kan förmoda att ribban sänks även där.
Vad ska svensk utbildning egentligen vara värd? Svenskans ledarsida skriver i dag att utan pålitiliga sätt att mäta kunskap så riskeras studentmössan att pumpas med luft. Hela utbildningssystemet, säger jag.

Uppdaterad: Johannes Forssberg skriver om sina egna erfarenheter från rekordgenerationen och kallar det hela för den marknadsliberala flumskolan.
Varför tycks det alltid bli så väldigt svårt att konkurrera med kvalitet?

Men den amerikanska sjukvården har också en del för oss att inspireras av

En ganska klassisk bild förmedlas i dagens DN kring den amerikanska sjukvården, eller kanske snarare om amerikanerna. Kongressledamöter som stödjer Obamas sjukvårdsreform kallas kommunister och "varför ska min skatt gå till din dotter"?

Jag säger inte att det inte är så det har gått till. Och sjukvården i USA behöver absolut vissa reformer. Men allt är inte åt helvete, även om det är den historien vi har fått berättad för oss ett otal gånger. Det finns till och med- hör och häpna!- delar att inspireras av och importera till Sverige. De amerikanska hälsokontona är ett intressant exempel på nytänkande som också har relevans för den svenska sjukvårdens allt tydligare långsiktiga finansieringsproblem. Med individuella hälsokonton kan konsumtionen av vård och dess kostnader spridas över en längre tidsperiod. Den enskildes makt över den egna hälsan, ansvaret för den och för dess utgifter ökar – och många kan få denna makt och möjlighet om bara politiken vill skapa de rätta förutsättningarna.

Intressant, eller hur? Och som tur är kan du lära dig mer. Frilansskribenten Jacob Arfwedssson har skrivit en rapport åt Timbro om just hälsokonton som presenteras på en lunch den 7 september. Kom dit!

Nu kan även ensamstående kvinnor bada

I Söderhamns kommun ska det kommunala badhuset nu införa tider där endast kvinnor får använda badhuset. Tydligen menar kommunalrådet (enligt muntliga uppgifter tagna från Söderhamns Kuriren som inte finns på nätet) att det inte bara handlar om religiösa och kulturella anledningar. Även gruppen ensamstående kvinnor har problem att bada om det finns män i badhallen.

Är det ett upprop jag missat? Efter Bara bröst eller så menar jag? Varför skulle ensamstående kvinnor- som för övrigt är ett trist uttryck- ha något emot män i badhuset? Vill de inte bli raggade på? Blir de raggade på? Vem ser vem som är tillsammans eller ej (förutom om folk är gifta och simmar med ringar förstås)? Vad är det med ensamstående kvinnor och badhus?

State owned gay disco

I Stockholm så firades i veckan Berlinmurens fall genom en technofest, vilket Mattias Svensson skriver om på Neobloggen. Han berättar vidare om att nästa nummer av Magasinet Neo kommer att innehålla en artikel om censuren på dansgolvet i det forna Östberlin.

Jag undrar om artikeln också tar upp att det- på riktigt- i diktaturens Berlin fanns "state owned gay disco". Smaka på det. State owned gay disco.

Jag ställer högre krav än att någon ska vara av ett visst kön

Newsmill har ju som tradition att efterlysa skribenter till mer eller mindre aktuella ämnen. Nu på morgonen eftersöker man någon som vill skriva om Mona Sahlin och kvinnorna, dvs på temat att Sverige för första gången i den svenska demokratins historia har en chans att få en kvinnlig regeingschef. Varför får inte Mona Sahlin större stöd hos kvinnliga väljare?

Men kära Newsmill, finns det så mycket att säga om det? Som kvinnlig väljare- som absolut ser fram emot en kvinnlig statsminister- ställer jag garanterat högre krav på en politiker än att den personen ska vara av ett visst kön. Det jag värdesätter finns i politiken, och det är då rakt inte Mona Sahlins politik. Hur mycket chans det än är att det kan bli en kvinnlig statsminister.

Ingen blåsning

Jag fick en Friend request på Facebook. Jag är faktiskt lite petig med vem jag addar och har som regel att jag ska ha träffat människan först. Men visst, vill en riksdagsledamot jag ej känner bli min Facebookvän så är jag inte den som är den. Men den här gången var det en okänd, snygg, tjej i 20 årsåldern som ville bli min vän. Trots det 50tal gemensamma vänner vi hade tryckte jag på Ignore.

..och nu läser jag att "Hon blåste kändisarna på Facebook" och undrar om det gör mig till en kändis.

Nej, jag vet. Inte mycket bloggat häromdagarna. Det är för att jag och Eiran har haft svininfluensa och mest tittat på dvd. Jag har liksom inte så mycket att tillägga- även om många är himla intresserade av hur det känns att ha svininfluensan, eller den nya influensan.

Som en hejdundrande influensa helt enkelt.

Fräscha kongressbeslut

Jag avslutar semestern med en hejdundrande influensa. Jag har varit sjuk i fyra dagar, Eiran i sex dagar och ännu ingen bättring. Det är riktigt riktigt trist.

Efter tre dagars Lostmaraton (första och andra säsongen) tar jag mig en runda i bloggosfären, och rent generellt kan man konstatera att det fortfarande är semestertider. Men SSU har i alla fall jobbat på och haft kongress där man bland annat återvalt Jytte Guteland (lugnast så kanske, ordförandeval i SSU tenderar att ta så väldigt mycket utrymme i media).
Jag hittar på Jonas Morians blogg en liten samling av beslut som togs av kongressen. SSU kongress 2009- så här fräscha är dem:

Mer oroväckande tycker jag det verkar att man också vill att arbetet med löntagarfonder ska återupptas, ett globalt skatteutjämningssystem liknande Tobinskatten ska införas och skolplikt gälla från tre (!) års ålder. Vidare säger SSU nej till Lissabonfördraget och anser att inga privata aktörer eller ideella organisationer ska kunna utföra välfärdstjänster.

Jag vet inte var jag ska börja. Lontagarfonder är ett jävla skit, är en bra sammanfattning, och principen har så vitt jag vet- och enligt Wikipedia- endast spridits till det italienska kommunistpartieet. Globala skatteutjämningssystem är något som antiglobaliseringsivrare gillar vilket borde ge stora varningssignaler. Skolplikt från tre år??? Obligatoriskt dagis då eller? Och att inga privata aktörer eller ideella organisationer ska kunna utföra välfärdstjänster är så uppåt väggarna tossigt. Jag trodde att vi ändå kommit så långt så att det var för eller emot vinst diskussionen handlade om. Men icke. Nej till friskolor och föräldrakooperativ, nej till drivna entreprenörer och många gånger kvinnligt företagande.

Fräscht, SSU.

Så ser det ut i ett mångkulturellt hem

Den svenska dalahästen och Liverpools symbol Lambanana prydligt på rad.

Det är klart att vi ska drömma!

Jag förstår inte.

Genom Christoffer Järkeborns blogg hittar jag en länk till Gustaf Fridolins debattinlägg, ett inlägg som varnar för drömmar och förebilder och en tro att du kan. Det var det konstigaste jag hört åtminstone den här veckan. Han ställer drömmar om att ha sin framtid i sina egna händer emot utbildnings- och jobbmöjligheter vilket i min mening är absurt.

Om inte drömmen om det liv jag vill ha, vad jag vill göra, var jag vill vara, skulle finnas - varför skulle jag då vilja utbilda mig? Nej, man kan inte äta drömmar. Men utan att tro på sig själv och att man kan uträtta stordåd så är det också svårt att hitta matlusten. Förebilder är sjukt viktiga, kanske allra viktigast-precis som Christoffer skriver- just för människor som växer upp i områden med stort utanförskap.

Skomakaren ska inte bliva vid sin läst.

Fattigt

Johan Ingerö skriver så bra om Expressens fattigdomsserie. Ni kanske såg framsidan av tidningen häromveckan. En hip-hopkille med ledsen blick med texten "XXX har bara råd med ett par jeans" eller något liknande. Precis som någon av kommentarerna skriver till Ingerös text är ju frågan om hur många jeans de skulle ha råd med om man inte köpte det dyraste paret.

Levis eller Dieseljeans var helt klart de de coola hade när jag var ung tonåring också. Men det fanns inte på kartan att jag skulle ha pengar till jeans för närmare tusen kronor. När jag var 14 år ärvde jag dock ett par slitna Levis av min kusin och jag har nog aldrig känt mig så cool. Om det nu har blivit så stört mycket svårare att inte vara helt rätt i dag än vad det var för femton år sedan (vilket jag har lite svårt att tro) så är det väl den typen av attityder som behöver motverkas. Att bara ha råd med ett par märkesjeans är inget tecken på fattigdom.

Sommardag på fjäderholmarna

Med sol, bad och bara himla härligt slappande.