Luggsliten.

Oväntad stiltje på min blogg. Det är för att i stället för att vara kvicktänkt och hårt arbetande så har jag ägnat mig åt akutoperationer och svimningsattacker.

Så här ligger det till : på eftermiddagen igår gjorde jag ett litet akut kirurgiskt ingrepp för att ta bort en helt ofarlig men för jävlig cysta som jag har haft problem med i flera år. Jag var helt inställd på att det var ett enklare ingrepp som jag gjort tidigare, och förstod på något sätt inte att det var mer jämförbart med den operation jag gjorde 2005 där jag var inlagd på sjukhus.
Och eftersom jag tänkte lilla ingreppet tog jag tunnelbanan hem och ungefär där slutade bedövningen att verka och jag slutar att höra och se och håller på att svimma.

Stapplar av i Gamla stan och ringer Stina på Saco som jobbar i närheten som får övertyga spärrvakten att hon bara ska hämta en halvt medvetslös kompis och inte tjyvåka. Får ligga på hennes kontors soffa i en timme innan jag tog taxi hem.

När jag kommer hem så skakar hela jag, jag fryser och svettas och börjar gråta något alldeles fruktansvärt och har hjärtklappning och allt annat man kan tänkas ha. Chock och panik. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag blev nog riktigt rädd tror jag. Svimning är väldigt otrevligt, och att hålla på att svimma har nästan alltid stressat upp mig mer än då det faktiskt har blivit en riktig svimning. Och tunnelbanan är inte riktigt platsen för den typen av dramatik.

Nu ska jag i några veckors tid gå till distriktssköterskan varje dag för omläggning. Redan nu är dock huvudet rätt så piggt men kroppen i sängläge vilket förstås leder till viss tristess. Men det är ju bara att acceptera. Och på det stora hela så är jag ju fortfarande rätt luggsliten.

Så var det med det.