Stålkvinnan, eller behovet av ett plåster.

När jag var 14 år gammal och skulle cykla till Segelvik utanför Söderhamn tillsammans med min kompis Nadja för ett läger med klassen skedde en incident.

Ena cykelhjulet fastnade i ett järnvägsspår och över styret for jag. Och landade på handen. Det gjorde djävulskt ont. Det var precis bredvid ett åkeri så dit gick vi, ringde skolsköterskan som sa åt oss att gå tillbaka till skolan. Det gjorde vi, hon tittade på handen och satte på ett bandage och skjutsade oss sedan till lägret. Där ute hade vi bland annat danskurs, det var jättekul men det var lite jobbigt att hålla hand i foxtrot och så där. När skolsköterskan skjutsade ut oss tog hon med min cykel så att jag kunde cykla hem igen dagen efter. På väg hem tänkte jag att jag kanske ändå borde svänga förbi sjukhuset där min mamma jobbar för armen dunkade lite väl mycket. Och jo då. En stor spricka i armen hade jag. Och med det hade jag dansat.

När jag var 17 år gammal var jag på friluftsdag i Hemlingby i Gävle. Där kunde man åka pulka, och det gjorde jag och Josefine. Ett sista åk med extra mycket fart innan vi åker hem och... där var vi i luften och där slog vi i marken. Allt blev som tyst och jag kunde inte röra mig. Några av killarna i klassen drog upp mig för backen i pulkan, jag lyckades på något sätt resa mig upp och linkade till läraren som krasst konstaterade att det borde vara lugnt eftersom jag rörde mig. Jag och Josefine satte oss, nej fel - la oss för jag kunde inte sitta av smärtan- och väntade på bussen som skulle komma om en timme. När jag kommer hem till min pappa bryter jag ihop och gråter och gråter och han kör mig till sjukhuset. Där konstateras att min ena ländkota är ihoptryckt och om det hade varit ländkotan bredvid skulle jag bli förlamad för livet. Nu fick jag äta morfin och ligga som en grönsak i några veckor i stället.

Med detta vill jag visa att jag har en förmåga att göra lite för mycket saker och ignorera smärta. Och jag tror att min fot som gör jätteont och som varit svullen sedan i tisdags kanske kan vara ytterligare en sådan sak. Det kanske är en liten fraktur? Och jag ignorerar friskt och springer runt i klackskor och så vidare. Nu när jag offentliggör det så här hoppas jag att jag håller mitt löfte att kontakta läkare.