40 år efter kårhusockupationen

Ikväll var jag och lyssnade på seminariet 4o år efter kårhusockupationen, med
Håkan Arvidsson, historiker och aktuell med boken Vi som visste allt - minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse , Margareta Garpe, dramatiker som bl a gjorde pjäsen Jösses flickor
Mats Johansson, riksdagsledamot (m) och författare till bl a De svarta åren - minnen från andra sidan och Lars Leijonborg, högskole- och forskningsminister som 1971-1973 var ordförande i folkpartiets ungdomsförbund (som på bilden ovan endast finns med på teckning)

Det blev ett personligt seminarium där panelen berättade om sina upplevelser kring 1968. En hel del skratt och en del jobbiga minnen kom upp till ytan. Bilden eftervärlden ofta haft är att mer eller mindre varenda människa var ute och revolterade 1968. Leijonborg sa flera kloka saker kring det, till exempel att 40-talisterna är duktiga på att framhäva att just det de har gjort är så himla viktigt, samt hur en affisch om ett revolutionärt stormöte sett ut "flyttat från Aulan, nu i Lilla matsalen". Ett bevis på att det inte var så jättemånga som var medlemmar i olika bokstavskombinationsfraktioner. Men att det gjort avtryck det som hände i slutet av 60talet märks tydligt, kanske är det på kultursidorna som Håkan Arvidsson sa, eller så är det jämställdhetsfrågorna som både Mats Johansson och Margareta Garpe nämnde.

På det efterföljande minglet pratade vi om vad som kommer vara det vi minns mest från idag. Kommer vi ha seminarium om Irakkriget? Är det miljöfrågorna som kommer vara "men hur TÄNKTE vi egentligen?" Kan man ens sia om vad som i ens samtid det kommer att skrivas böcker om?