Man kan inte låna till skattesänkningar

Edvin Alam har startat Bloggskatteupproret där han bland annat utmanar mig att berätta hur jag ska göra för att uppmärksamma fler människor om jobbskatteavdraget.

Jag tänkte börja med att bemöta den vanligt spridda uppfattningen "låna till skattesänkningar". Det hör vi rätt ofta, och det låter onekligen oansvarigt. Men kan man verkligen låna pengar för att sänka skatten? Dick Kling, nationalekonom och tidigare Timbromedarbetare, skrev i höstas detta på bloggen Folkkapitalism.nu :

Regeringsformen inleds med: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Riksdagens och kommunernas makt att ta ut skatt bygger på folkets medgivande. Medborgarna har alltså första tjing på pengarna.

Omsorgen om statens budget får inte drivas så långt att den sker på bekostnad av omsorgen om medborgarnas budgetar. Och det är vad som riskerar att ske när statsskuldskräcken blir för stor.

Nittiotalskrisen drev upp den svenska statsskulden till strax över 80 procent av BNP. Men det tog bara tio år att halvera den skulden som andel av BNP, och som lägst var statsskulden förra året nere på 34 procent av BNP. Att finansdepartementet räknar med att den under de närmaste åren ska plana ut på något över 40 procent borde inte kännas speciellt oroväckande för finansministern. Däremot borde det vara oroväckande för svenska folket.

I det som betecknas som det värsta ekonomiska krisen sedan trettiotalet, försämras statens förmögenhetsställning bara marginellt. Nästan hela stöten får tas direkt av medborgarna. Det hade kanske varit motiverat om hushållen hade kunnat bygga upp egna sina egna förmögenheter. Men 80 procent av svenskarna har inga andra tillgångar än de bostäder de i bästa fall äger.

Om stat och kommun sänker skatterna är det följaktligen inte en fråga om att ge medborgarna pengar, utan att ta lite mindre av deras pengar. Det innebär också att man inte kan sänka skatten med lånade pengar.

Förra veckan var jag på ett seminarium anordnat av Skattebetalarnas förening där någon ställde frågan varför inga fackförbund egentligen driver frågan om skattesänkningar, eftersom det ger mer pengar för medlemmarna. Någon dag senare skriver Svenska Dagbladet om hur arbetarna förlorar på avtalsrörelsen och visar med enkel matematik hur mycket en svensk byggnadsarbetare vunnit på jobbskatteavdraget:

Den löneökning som en genomsnittlig byggnadsarbetare har fått sedan början av 2007 till idag hade utan jobbskatteavdraget gett 1579 kronor mer i månaden, netto. Allt enligt Byggnads egen lönestatistik och jobbskatteavdrag.se.

Det låter som en rätt rejäl slant. Men skattesänkningarna har gett mer. Om lönerna hade varit helt oförändrade under samma period hade jobbskatteavdraget ändå resulterat i en nettolöneökning på 1749 kronor. Att jämföra med de drygt 170 kronor mindre som bara bruttolöneökningen gav.

Sammantaget har den genomsnittlige byggnadsarbetaren fått hela 3590 kronor mer kvar efter skatt och med löneökningar under de tre åren. Hade Byggnads fått bestämma hade det däremot inte blivit någon skattesänkning av.

Slutsatsen? Tas jobbskatteavdraget bort, det jobbskatteavdrag som enligt Riksrevisionen beräknar på sikt gör att 88000 fler får arbete (enligt Edvin som läst rapporten), blir också ekonomin sämre för t ex Byggnads medlemmar. Och pengarna som man tar, det ä deras egna pengar. Inte någon annans.

Magnus Andersson bloggar också om skatter och principen om dem. Dick Erixon skriver om hur LO genom att kämpa emot jobbskatteavdraget inte jobbar för medlemmarnas bästa.

Uppdaterad: Nu finns hela Riksrevisionsrapporten upplagd här.