tisdag, februari 09, 2010

How I fell in love


Jag levde verkligen ett slags Stockholmsbaserat Sex and the city-liv. Ni vet, mingel, lanseringsfester, utekvällar, var och varannan kväll. Kärlek mest en flyktig konstruktion. Mitt liv var dock på inget sätt ytligt, precis som i serien så var det fullt med djupare mening än uteliv. Möten med så mycket inspirerande människor runt om i världen, vänskap, spännande seminarier och givande konferenser gav stimulans. Nej, ingenting saknades. För jag trodde inte riktigt på att någon eller något kunde ge mig något mer.

Så var jag just på en konferens i Strausburg. Först tyckte jag att den där skottska killen var lite av en besserwisser. Men andra dagen började jag plötsligt ändra inställning. Jag vet inte, kanske var det när han frågade mig vad som var meningen med en övning, och jag svarade "42" och han skrattade igenkännande, som jag började se honom som något annat. Han läste ju uppenbarligen böcker i alla fall, och förstod popkulturella nördreferenser. Han var i en annan arbetsgrupp än mig, och under deras presentation så tittade han plötsligt på mig under lite lugg och log snett. Han hade hemska t-shirtar på sig med Che Guevaratryck, och jag minns inte vad det var han hade sagt men jag hade fått för mig att han var typ kommunist. Det var ju helt galet! Vad var det som gjorde att jag blev alldeles pirrig i magen av det där leendet? Helt obegripligt.

Men så var det. På kvällen var det cultural evening som alla som varit engagerad i någon typ av ungdomsorganisation vet innebär att alla deltagare tar med sig dryck eller mat från sitt hemland. Efter det var det fest, vi dansade hellre hos Young romans som också hade konferens på European Youth Centre i Strausburg. Vi dansade, skrattade och åh vad han var rolig att umgås med! En av de unga romerna frågade hur länge vi hade känt varandra egentligen. "Tja, sedan i går kväll" skrattade vi och plötsligt... så höll vi varandra i handen. Det tog någon timme från handhållandet till den första kyssen. På en parkbänk utanför konferenscentret.

Veckan gick. Vi var i det närmaste oskiljaktiga även om vi försökte för alla de andra att vara diskreta. Jag var tvungen att åka hem innan konferensen var slut pga ett möte i Sverige. Jag lämnade honom med tunga steg. Känslan var dock att något förändras. Om jag aldrig mer skulle träffa honom - för face it, hur stor skulle chansen vara?- så var jag ändå lycklig över att jag hade upplevt något jag inte gjort på år. Något som jag till och med glömt bort att man kunde känna.

Jag kom hem till Sverige. Till vardagen, men levde fortfarande på den där berusande känslan. Så började vi prata på MSN. Och som vi pratade. Plötsligt så var det där med sömn kraftigt nedprioriterat, och så fort jag kom hem från kontoret bänkade jag mig framför datorn och för en sådär 9-10 timmars chattande. Jag skulle åka till Wien några dagar senare. Natten innan jag åkte bestämde vi, och bokade, en resa till Dublin helgen därpå. Jag vaknade upp och kände mig fortfarande översvallande övertygad om att det var det bästa beslutet jag någonsin kunde ta. Att träffa honom igen. Och han var ju inte kommunist, alls. Han hade bara lite svajig klädsmak, och en anarkistisk ungdom bakom sig.

Det blev ett inslag på Nyhetsmorgon i skvallerdelen Hemligstämplat om det hela. Därav bilden ovan. (Försök för övrigt att förklara för din nya kärlek att han har, förklädd till Sean Connery, varit på svensk TV av anledningen att han träffat mig. Och inte Paris Hilton.)
Och the rest is history som man brukar säga. Tio månader senare flyttade han till Sverige. Ett år efter första mötet i Strausburg förlovade vi oss. Den 5 juni gifter vi oss.

Det blir mitt bidrag till Mymlans bloggtema Kärlek det.

3 kommentarer:

juliaskott sa...

Fint.

Eva Westerberg sa...

Tack!

Ulrica sa...

Härliga, underbar, förunderliga kärlek.