Statsbidraget ska inte ersätta medlemsintäkterna.

Lars Leijonborg skriver en väldigt klok sak i sitt nyhetsbrev:

Det är framförallt representanter för studentkårer som är kritiska, och de är i huvudsak bekymrade över sin framtida ekonomi. En typisk kommentar kommer från Karlstads studenkårs ordförande Susanna Svensson till Nya Wermlands-Tidningen: ”I propositionen föreslås en statlig finansiering på 100 kronor per student vilket för Karlstads studentkår skulle innebära att endast en femtedel av dagens medlemsintäkter finansieras.” Flera andra kårföreträdare uttrycker sig på liknande sätt i andra medier.

Men det är ju verkligen inte meningen att ett statsbidrag ska ersätta medlemsintäkterna! Vi tycker studentinflytandet är viktigt, och för att stödja det inför vi ett statsbidrag på ungefär 105 kr per student. Men självklart ska kårerna precis som idag huvudsakligen betalas av sina medlemmar. Kan en kårordförande på allvar tro att den egna kårens verksamhet är så ointressant att den inte kommer att få in en enda frivillig krona i medlemsavgift?

Jag har tänkt på det där flera gånger de senaste dygnen (ja, så nördig är jag). Den pessimism kring den egna verksamheten som visas kan ju inte på något sätt vara sund.

Märks det att jag har VÄLDIGT svårt att hålla mig i från utbildningspolitiken förresten?
Den senaste veckan har ju varit väldigt händelserik på det här området, och det sker nyheter med frågor som varit min egna studentvardag och som varit mitt politiska intresse under snart sagt hela 2000-talet. Det skulle kännas helt absurt att inte fundera kring dem. Min pappa tog upp häromdagen hur han kommer ihåg min upprördhet över kårobligatoriet när jag började plugga. Det går ju liksom inte bara att släppa.