lördag, februari 28, 2009

Den exklusiva Messengergruppen, och chatten som jag anar oråd med.

Hur många människor har ni på er MSN Messenger och hur många av dem har ni kontinuerlig kontakt med? Hur lättsinnigt delar du ut din MSN-adress?

Själv har jag 16 personer på min lista. Av dessa är det typ 4 personer jag pratar med i stort sett varje dag, ytterligare två-tre stycken som jag pratar med varje vecka. De andra någon gång i månaden. För mig är det ytterst privat att prata över MSN och inget jag vill göra med vem som helst. Trots detta är det tre-fyra av mina MSN-kontakter som jag till stor del pratar jobbrelaterade saker med, men det är fortfarande inom en sfär av de närmaste. Mina 16 personer är alla väluppfostrade människor som jag har förtroende för. Jag minns att det någon gång funnits önskemål, både på en tidigare arbetsplats och i styrelser, att alla skulle ha varandras MSN. Vet ni vad det leder till? Att folk 00.45 en onsdag kväll skickar meddelanden om möteshandlingar eller bara försöker på ett ointressant sätt att snacka strunt.

Det går bra att vara MSN-konservativ. Man delar helt enkelt inte ut sin adress och kan därför fortsätta att vara exklusiv med den vägen att prata.

Men nu börjar det mer och mer slå mig att det finns nya problem, nya vägar där min integritet utmanas. Den kallas Facebookchatten.

När man har strax 800 kontakter på Facebook och de alla erbjuds möjligheten att direktchatta med en kan man snabbt räkna ut av några stycken kommer att missbruka detta. Några kommer att i tid och otid, utan att ha något att säga, bryta in i mitt privatliv.

Och vad är skillnaden från allt annat på Facebook som typ bygger på att de bjuds in i mitt liv och ska kommentera det och skicka meddelanden och säga om de gillar min status eller inte? Jo, det är att även om kommunikationen går fort så kan jag fortfarande snabbt välja om jag vill svara på det här meddelandet nu eller senare.

MSN Messenger och Facebookchatten kan ge vibbar av ICQ:s OhOh!-ljud som när det kom från fel person var en ren plåga. Någon knackar på- nej någon tränger sig in för att de upptäckt att dörren är på glänt!- i min bubbla. Och jag minns inte att jag sa att de fick kliva på. Och de vill ha direkt uppmärksamhet. De vill prata NU! Oavsett om du har tid eller inte. Och de vill att DU pratar. För själva har de inget att säga.

Kan de inte bara skicka ett vanligt mail så svarar jag?

2 kommentarer:

Johan sa...

Jag avaktiverade mitt Facebookkonto pga det du beskrev men aktiverade det igen då vissa ville använda det som bollplank. 800 kontakter Eva! Varför? Jag har börjat ta bort samt tacka nej till vänförfrågningar. Vill jag verkligen vara en öppen bok? Hur välskrivna är egentligen mina kapitel?

Eva Westerberg sa...

Eftersom jag använder min Facebook i jobbsammanhang också finns det en hel del vinster i att ha folk som Facebookkontakter. Det kan handla om semiarieinbjudningar, både som jag vill ha och som jag vill skicka. Men jag godkänner inte kreti och pleti (om man inte menar det Umeåbaserade socialistbandet Kreti och Pleti vars fangrupp jag är med i :) ) utan har lite regler för mig själv. Och alla människor kanske inte får se allt heller...

Om man inte är på Facebook these days är det lätt att man överlåter åt någon annan att skriva ens kapitel. Även om man själv inte finns där kommer DU att finnas där genom andras foton etcetera, och kontrollen förloras. Bäst att an styra skutan själv. Sedan gäller det ju att känna sig trygg i hur mycket man avslöjar, hur mycket öppen bok man är. Gränsen för vad som är ok för mig kanske är way to crazy för någon annan.

Man kan använda sig av devisen:
Känns det rätt i magen?
Är det lagligt?
Kan jag se det på Rapport utan att skämmas?

... för mig fungerar det bra (och då har jag ju också haft mitt förhållande "avslöjat" på Nyhetsmorgon )