Sex på nätet

Man ska ju inte döma ut något innan det redan hänt, men jag funderar lite kring vad man vill komma med följande seminarium på LSU Forum:

Sex är härligt – även på nätet?
Att sex är härligt och spännande kan alla hålla med om. Men sex på nätet är ett svårt ämne att prata om. Svårt att förstå för en del men helt naturligt för andra. Ungdomsstyrelsen släppte nyligen en studie som visar att 10 procent av unga mellan 16 och 25 år någon gång har lagt ut sexiga bilder av sig själva på internet. Hälften av alla tjejer har fått sexuella erbjudanden och 2 procent har sålt sex över nätet.
Är sexuell exponering alltid exploatering? Hur kan vi prata om sex och Internet på ett bra sätt? Hur hittar vi en balans mellan att skydda unga mot exploatering och att värna ungas rätt till sexuella uttryck? Vad kan ungdomsorganisationerna göra?
Medverkande: Inger Ashing, enhetschef Ungdomsstyrelsen, Åsa Regnér, generalsekreterare RFSU, Karin Larsson, medierådet, Olof Svensson, samordnare samtalsforumet allan.
Moderator: Linus Källander

Man får förmoda att det är Olof Svensson som ska representera unga människor i debatten. En googling visar att han kommer från Rädda Barnens Ungdomsförbund (som anordnar samtalsforum i tjejform och killform). Söker man på "sex" på rbuf.se så får man fram bland annat "Sexuellt utnyttjande", "barnpornografi" och "sexualisering av barnkläder". Inget om rätten till sexuella uttryck.
Och det verkar ju rimligt i en organisation som har ordet barn i sitt namn.

Men organisationen säger sig arbeta för båda barn och unga människor. Det vill säga även de över 15 år som alltså har laglig rätt att ha sex. Undersökningen från Ungdomsstyrelsen innefattar inte heller bara människor som har laglig rätt att ha sex, det innefattar också människor som i flera år varit myndiga.

Internet är en växande del av unga människors sexliv. Kommer diskussionen våga ta perspektivet som Elin Grelsson skriver om, att vi borde lita på unga människor istället för att förfasas?

Glada sockar

Företaget Happy Socks, som jag skrev om förra året, går det bra för. Jag visste väl det.

Innemänniska

I våras var jag på fest hemma hos Erik Hörstadius. Han var en smart och trevlig person som det var riktigt kul att diskutera med. Typiskt fall av hur mediebilder inte alltid stämmer överens med verkligheten - ni vet, bilden av den stora lufsiga mansgrisen som har (medvetet?) odlats i många år.

Hursomhelst tycker jag lite synd om Erik i dag som på Newsmill får det ofantligt märkliga epitetet "innemänniska".

Nätverksstjärna, ledaress och påverkansproffs?

Vill du eller vet du någon som vill påverka studenters situation på nationell nivå? Tycker du eller någon av dina kollegor i din studentsektion om att arbeta med ledarskap? Vill du eller någon av dina kursare bli ett nätverksproffs, en vassare skribent och en bättre talare? Och, framförallt, vill du eller någon du känner på din hemmakår ha roligt?

I så fall ska du förstås kandidera eller nominera till en förtroendepost i Saco Studentråd!

Nästa fredag den 9 oktober går nomineringstiden ut, och valberedningen söker kandidater till ordförande, vice ordförande, styrelseledamöter och verksamhetsrevisorer.

Läs mer här

Värnskatten är en straffskatt

Jodå, nog noterade jag allt att alliansen sviker sitt vallöfte om att slopa värnskatten, straffskatten på utbildning som det innebär att det är mindre lönt att utbilda sig och att bli chef med mera. Den innebär att de drabbade inte ens får behålla hälften av en inkomstökning, då den fem-procentiga värnskatten innebär att den högsta genomsnittliga marginalskatten blir 57 %.

Den socialdemokratiske bloggaren Peter Andersson tycker att det var en märklig borgerlig tystnad i går och lyfter bland annat fram mig som ett exempel på någon som tidigare skrivit om värnskatten men nu är tyst.

Jag tycker att det är minst lika mycket straffskatt nu som då, och jag gillar inte att man sviker vallöften. Men i går fick bloggen, och egentligen internet överhuvudtaget, stå tillbaka för läsande av böcker, tittande på film och andra härliga aktiviteter.

Bokmässan

I går gjorde jag premiär på Bokmässan tillsammans med Timbro som gjorde nypremiär (första gången vi medverkar sedan 1995). Det var riktigt härligt! I vår monter hade Anders Edwardsson, som skrivit En annorlunda historia, och Anders Johnson, som ligger bakom Samhällets stöttepelare, kortare presentationer. En hel del folk som kom och köpte böcker och diskuterade.

Bokmässan var gigantisk. På vägen hem läste jag i Expressen att de fanns på plats i egen monter. Trots en stor sväng runt på mässan såg jag inte den. Jag såg typ knappt hälften, och då såg jag mycket. Kunde ha köpt hur mycket som helst, men har satt upp en regel i hemmet att vi inte ska köpa så mycket böcker (både jag och Eiran är mycket svaga för böcker, problematiskt då man bor i andra hand). Därför blev det bara två.

Och dessutom en ljuvlig skrivbok i rosa med texten Capitalists I met and liked från Archie Grand.

Vänliga jobbtips

Läser det charmiga mail som Sanna Rayman fått och kämpar för att inte tappa tron om mänskligheten. Det går sådär.

Undra om det finns någon studie över gruppen aggressiva mailare/anonyma kommentatorer och vilka de är? Uppenbarligen finns de ju överallt. För nog funderar man hur karriären går själv för den vänlige själ som ger Sanna jobbtips.

Jag försökte välja en bild för att illustrera men det är omöjligt att välja.

Jag brukar kika på London Inc i bland. Roligt program med fantastiskt duktiga tatueringsartister. Sådana program kan vara farliga, det är väldigt enkelt att få för sig att en tatuering skulle vara snygg på min kropp.

Som botemedel mot sådana tankar rekommenderas Ugliest Tattoos.

Mer Anna Anka

Jag skriver ännu lite mer om Anna Anka på makthavare.se

Att inte få sin vilja i genom

Jag har en kompis som precis som Ebba von Sydow snart ska bli sambo.

Min kompis frågade mig vad jag hade för tips för ett bra samboliv (för jag är efter två månader förstås expert på det) och jag sa snabbt att du måste ibland göra saker som han tycker är roligt även om du tycker att det är tråkigt -och NEJ, det här är inget sug-av-mannen-på-morgonen-annars-lämnar-han-dig-tips, utan handlar mer om tv-program och sånt. Ebbas kompis sa "Det ÄR skräckinjagande att inse att man inte får sin vilja i genom, men tro mig, det faller på plats. " och hon har så rätt.

Här har man liksom ägnat ett helt liv åt att vara en sann individualist som bestämmer själv.
Kan själv.
Gör själv.
Plötsligt finns det en underbar person som hur mycket han än älskar en inte tycker att Lipstick Jungle är värt att titta på.
Men eftersom det handlar om kompromisser så kan ju den där kvällen du la på att spela kort också göra att du nästa gång får en Sex and the city-kväll. Eller vad det nu kan vara.
Även om det först förstås kan kännas jävligt irriterande att inte få sin vilja i genom.

Att göra upp med jantelagen

Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?

Det här citatet från Anna Anka i hennes artikel på Newsmill visar en helt annan sida av hemmafruar än det som jag skrev om i går. Annas ideal innefattar verkligen inga fria individer som kan göra egna val.

Hon vill provocera och det gör hon. Men det stör mig att hon gör det på ett dåligt sätt.

Ta det här till exempel Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män. Vad har det med jantelagen att göra? Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Och på många andra sätt är Anna Anka en anti-jante-person (som fullständigt missat less is more-trender) men hennes inlägg osar av att kvinnor ska veta sin plats och män sin plats och det är inget man ska tro sig kunna göra något åt (för då blir man som de svenska männen tragisk i sitt blöjbytande)

Och det mina vänner, det är inte alls att göra upp med jantelagen och att öka friheten.

Och alla hemmafruar är som Anna Anka

Med en riktigt provokativ rubrik-som får nog mer än en person att lyfta på ögonbrynet- så säger min kollega Roland Poirer Martinsson så mycket smarta saker om att göra fria val:

...en ekvation där variablerna skrivs "barn", "karriär", "personlig utveckling" och "relation". Går den att lösa på ett sätt som ger ett gott liv? Kan båda makarna uppfylla kraven man ställer på sig själv som förälder, karriärist, individ och livspartner samtidigt?

Möjligheterna att få allt att gå ihop ökar såklart dramatiskt om man väljer bort det ena eller andra. Somliga bestämmer sig för att inte alls bli förälder. Andra minskar på relationens krav genom att exempelvis inte bo tillsammans. Sedan finns det familjer där en av föräldrarna väljer bort karriären, mer eller mindre permanent. I den senare gruppen händer det såklart att den som väljer bort karriären är kvinnan.

Fyra varianter: inga barn, okonventionell relation, pappan är hemma, mamman är hemma.

Och väljer man det fjärde alternativet, då är man alltså bimbo eller skurmadam?

Sedan måste jag fråga er, säger man inte "jag har en pojkvän/make/fru som... "?
Man använder sig av ordet "har" utan att på något sätt mena något ägande med det. Men på UNTs ledarblogg så är det inte riktigt rumsrent, och att Roland skriver "jag har en hemmafru" tycks vara nog för att avskriva artikeln som tokig.
Det är att direkt falla in i bimbo/skurmadamträsket.

Vet DU hur mycket du betalar?

"Oj, kan de så mycket?" var Anna Ekströms kommentar kring Timbros undersökning kring människors kunskap och förtroende för dagens socialförsäkringssystem. Och då är det mer än hälften av Sveriges löntagare som inte vet hur mycket som betalas in till socialförsäkringarna via arbetsgivaravgifterna på deras löner.
Men hon hade helt rätt. Genom en snabb handuppräckning bland de 30-35 personer i publiken till Jakten på den dolda skatten var det ungefär en (1) person som kunde svara på hur mycket pengar de betalat in till socialförsäkringarna via arbetsgivaravgifterna under 2008.
"Men hur många är det som vet hur mycket de betalar i hemförsäkring då?" kontrade Patrik Hesselius, politiskt sakkunnig till socialförsäkringsministern och menade att ingen ifrågasatte legitimiteten i en hemförsäkring bara för att cirka fem personer i publiken svarade "ja".
"Nej, alla vet inte exakt hur mycket de betalar i hemförsäkring eller hur mycket de skulle få ut om deras hus skulle börja brinna" sa Ludvig Larsson, som skrivit rapporten, "men det finns en avgörande skillnad och det är att hemförsäkringen är valfri. Du kan göra en avvägning när du får räkningen om det är värt det eller inte, och du kan byta bolag. Det kan du inte med en obligatorisk försäkring och därför är det viktigare med legitimiteten för socialföräkringarna".

Det var en riktigt bra diskussion, en ny socialförsäkringsutredning behövs verkligen (som Anna sa var hennes "revolutionära" krav) och ett tänkbart första steg för att öka tilltro och kunskap är förstås att göra redovisning av avgifterna obligatorisk. Enkelt men ack så viktigt.

Se filmen från seminariet här

Distansierad

Apropå studenter.
I helgen så skrev DN om distansstudenter, och problematiserade kvalitetsbrister i distansstudierna. Mer än var fjärde student är distansstuderande, och ändå är det märkligt tyst från dessa personer i studentpolitiken. En inte allt för vild gissning kan vara att många inte definierar sig som student. Under min tid som aktiv i Uppsala Studentkår så diskuterade vi detta, både på lokala studierådsnivån som i den centrala studentkårsstyrelsen. Distansstudenterna finns ju inte på campus och därmed har man ingen kontakt med dem. Försök görs men ofta med klent resultat. Intresset är lågt och svaret på frågan "what's in it for me?" angående kårer etcetera är nog övervägande "inget alls".

Och må så vara. Poängen med föreningsfrihet är ju också att man ska kunna vara fri från föreningar.

Men desto viktigare är ju att fundera kring varför vi har så många distanskurser, och vad detta ger. DN ledaren skriver Inget ont i att människor bildar sig när de får tid över. Men det är knappast så vi får mest ut av de miljarder Sverige satsar på högre utbildning. Kvaliteten på grundutbildningarna vid de fysiska lärosätena lämnar en hel del att önska. Om man drog ner på nätplatserna blev det pengar över för att göra något åt det problemet.

På vissa kurser är antalet platser 999 (för att det är det högsta antalet som går att skriva in?). 999 personer vars tentor ska rättas, vars PM ska diskuteras, vars utbildning ska ge ett bra resultat. Mmmm... jag undrar jag.

Studiemedelshöjning

Studiemedlet höjs. 350 kronor mer i månaden är bra och välbehövligt. Vissa organisationer säger förstås att det inte är tillräckligt- vilket är helt i enlighet med vad deras högsta beslutande organ beslutat, Non-Profit PR tipsar studentorganisationerna om att kräva mindre för att vinna mer. En mild gissning är att det kan vara lite svårt att övertyga t ex SFS fullmäktige om det...

I samma artikel skrivs också att den 1 januari 2011 höjs dessutom fribeloppet för studenter med cirka 30.000 kronor. Regeringens förslag innebär att fribeloppet beräknas höjas från dagens 107.000 kronor till cirka 136.400 kronor per kalenderår för en heltidsstudent. I praktiken betyder det att en student skulle kunna tjäna cirka 23.500 kronor per månad under två sommarmånader och dessutom jobba en del helger med en lön på upp till 8.900 kronor per månad utan att det minskar studiemedlen. Det innebär att de allra flesta studenter med normala extrainkomster täcks in av förändringen.

Det är verkligen på sin plats. Men det är också märkligt att så pass många förordar ett fullständigt slopat fribelopp. Det innebär, som Annie Johansson brukar säga, att sådana som tjänar 54000 kronor i månaden kan plocka ut bidrag. En kraftig höjning av fribeloppet är absolut nödvändig, framförallt då sommarmånaderna räknas in i det systemet trots att du endast får studiemedel i nio månader (och vad jag fick lära mig när jag satt i referensgruppen till den studiesociala utredningen så beror detta på att det är tekniskt knepigt att dela på året) och att det också är bra och vettigt att om man kan jobba extra. Det ska man inte straffas för. Men bidraget ska vara behovsprövat.

Noterar att...

... Politikerbloggen uppmärksammar min nya status. Och att min man föredömligt på helt ok svenska (för att tala bara lite svenska) rättar nationaliteten.

Avgifter för utomeuropeiska studenter

Okej, nu är det dags att komma ut.

Eller kanske snarare berätta om att jag till slut fick höra det argument som övertygade mig att Sverige inte ska ha avgiftsfri utbildning för internationella studenter. Få lyckades komma med en bra förklaring under väldigt lång tid. Sedan träffade jag Maria Rankka , och hon berättade för mig sin syn på saken, som hon också skrev om i en krönika 2007:

Australien är ett land där tjänster utgör en stor del av ekonomin. Den fjärde största exportnäringen i Australien är utbildning. Inkomsterna kommer dels genom de utländska studenter som söker sig till australiensiska universitet, dels genom att många universitet etablerat filialer i andra länder. Av de fem privata universiteten i Malaysia är tre
australiensiska. 2002 fanns det 1,8 miljoner internationella studenter på universitetsnivå
i världen. 2025 beräknas antalet har stigit till 8 miljoner enligt rapporten ”Education without borders” som Australiens utrikes- och handelsdepartement gav ut 2005.
Svenska universitet är än så länge inte med i det här racet eftersom en regel i högskoleförordningen kräver att all högre utbildning ska vara avgiftsfri i Sverige – och därmed går det inte att tjäna pengar på utländska studenter som söker sig hit. Redan den förra regeringen beställde en utredning om högskoleavgifter och det finns ett färdigt förslag om att tillåta i alla fall vissa avgifter för internationella studenter. Självklart har Australien som engelskspråkigt land ett försprång, men allt fler utbildningar i Sverige bedrivs på engelska och det vore förmodligen bra för utbildningskvaliteten generellt med ett större inslag av internationella studenter.

Samma sak var TCOs ordförande Sture Nordh och Svenskt Näringslivs Urban Bäckström inne på 2007, där den gemensamma skriften om utbildning som export kom ut.
Åter till dagens förslag. Det är smart att använda sig av biståndsbudgeten för att utveckla stipendier för studenter som kommer ifrån utvecklingsländer.

500 miljoner räknar regeringen med att få in på avgifter. Universitetskansler Anders Flodström föreslår att högskolorna ska få behålla ungefär hälften av de pengarna, för ett bra system som lockar de vassaste studenterna. Det verkar som en rimlig avväjning.

Pengarna som blir kvar motsvarar t ex regeringens satsning för 2009 för bättre och värdigare äldreomsorg.

Slutsats.

Vi kan alltså börja exportera utbildning. Marknaden finns där redan.
Vi kan använda biståndspengar på ett smart och genomtänkt sätt.
Vi ska konkurrera om de vassaste studenterna och det med de vassaste utbildningarna. Inte de billigaste.
Och så finns det pengar över som man kan satsa på andra, mer behövande, områden.

Erik Scheller, som jobbar på Utbildningsdepartementet, skriver på Facebook att det verkar vara få reformer som regeringen föreslagit som mottagits med så mycket ros som denna. Nu gäller det bara att se till att den svenska högskolan faktiskt är så pass attraktiv att det kommer att fungera. Vissa saker står emot oss, som att vi ligger långt norrut och har en lång, mörk och ofta kall vinter. Många kan engelska men det är ett samhälle där kraven på att folk ska kunna bra svenska ändå är rätt starka. Utvecklingen kommer helt enkelt bli riktigt intressant att följa.

Jakten på den dolda skatten

Första gången jag träffade Ludvig Larsson kandiderade jag emot honom som ordförande i Saco Studentråd. Ludvig, som var en erfaren politiker från både Folkpartiet och Uppsala Studentkår, vann både posten och min vänskap väldigt fort. Några månader senare blev jag Ludvigs vice ordförande och ytterligare ett tag senare en av hans efterträdare på posten som ordförande.

Sedan han klev av som ordförande har han arbetat på Sveriges Ingenjörer, och för närvarande gör han praktik på LO/TCO/Sacos gemensamma Brysselkontor. Men innan han for dit han han slutföra rapporten Jakten på den dolda skatten, med presentation av en attitydundersökning kring svenskarnas syn och förtroende för socialförsäkringarna, samt förslag på hur försäkringsmässigheten kan bli bättre.
Och den rapporten ger vi på Timbro ut!
Rapporten, med tillhörande seminarium där Sacos ordförande Anna Ekström och statssekreteraren Bettina Kashemi medverkar förutom Ludvig, presenteras på tisdag.

Mindre kvar av lönen

En snabb koll på den utmärkta sajten Jobbskatteavdrag visar att jag - räknat på en genomsnittlig kommun- får behålla 1 965 kr mer varje månad av min lön. Det är en ansenlig summa, framförallt när man ändå har känslan att pengarna inte riktigt räcker*.

Så i dag går Mona Sahlin och Thomas Östros ut och säger att man vill höja skatten för att säkra jobb och välfärd. Nu tror jag inte att de röd-gröna menar att jobbskatteavdraget skulle slopas helt och hållet, för det vore verkligen politiskt självmord. Men
1)utifrån ett rent krasst personligt perspektiv: ta inte mina pengar!
2) att det är klart att svenskar rent generellt stödjer idéen om skatter och välfärd. Men skatterna måste ju användas klokt, och det offentliga uppdraget måste vara tydligt. Det finns många exempel på felprioriteringar i dag. Att man stödjer koppling skatt och välfärd innebär heller inte per autoamtik att man stödjer idéen om höjda skatter. En skattehöjning är dessutom endast en kortsiktig lösning, den finansieringsproblematik som finns inom sjukvården till exempel kan inte lösas enbart genom skattehöjningar.

Förslaget innebär alltså att "de rika" - vilket innebär alla med ett jobb mer eller mindre- ska tjäna mindre och att de som inte har ett jobb ska få mer. Och genom det ska vi få mer jobb? Förvirrat.

Som André Assarsson skriver : Vi har inte råd med skattechocker mitt i en lågkonjunktur.

* För i vårt hushåll är jag den enda som har en inkomst.

Så gick det till när jag fick en fästman

Hälsosamt sparande

Ett lyckat lunchseminarium gick nyss av stapeln. Det var Jakob Arfwedssons rapport Hälsosamt sparande som presenterades, och kommenterades av Lena Unemo från Finansdepartementet och Jens Magnusson från SEB Trygg Liv. Thomas och Jakob hade i dag en debattartikel om de hälsokonton som finns i de amerikanska sjukvårdssystemet som den svenska sjukvården kan inspireras av.

På seminariet gjorde Jens Magnusson en intressant framtidsspaning. Om 10 år kan privata sjukvårdsförsäkringar vara en vanlig del av kollektivavtalen. Arbetsgivare som inte har kollektivavtal signalerar plötsligt att deras anställda inte ska satsas på. En intressant konkurrensfördel - och dessutom något som jag tror gör att människor ser som en direkt poäng med den typen av avtal.

Bloggpoäng

Malin Siwe skrev i helgen om Högskolan i Borås bloggkurs. Diskuterade den där kursen för någon vecka sedan och funderade kring syftet. Ja, man ska självfallet diskutera och problematisera bloggar utifrån t ex demokrati- och kommunikationsperspektiv. Men en renodlad bloggkurs - för att starta en blogg? Tveksamt.

Jag översatte Siwes ledare för Eiran i går och han utbrister "jaha, så man anmäler sig till en hitte-på-kurs och sedan klagar man att den inte är seriös?"

Och jag kunde inte annat än att le.

Uppdaterad: Läs gärna högskolans intervju med den kursansvariga.

Saknad

Nu är det drygt två veckor sedan pappa dog. På fredag- 11 september och allt- är det begravning. Det har varit två väldigt märkliga veckor. Det går inte alls att förutspå hur man ska må när ens förälder försvinner, och vad man mår bra av att göra.

Jag är trött, så mycket tröttare än jag någonsin varit. Häromveckan var jag på ett mingel, som ju lite är ett av mina signum att vara på, och jag blev så trött. "Hej! Hur är det?!" frågar folk slentrianmässigt och man ser på deras glada min att de absolut inte vill höra att "Nej, det är så där. Min pappa har just dött". Så jag säger det inte. Så kommer någon fram som vet och det blir konstigt. Efter en halvtimme fick jag promenera hem och känna mig alldeles utpumpad.

Fick en förfrågan om att vara med i en talarförmedlings stall. Jag blev väldigt glad och smickrad förstås. Och den som jag allra helst ville berätta det för, han finns inte där längre. I min glädje så blev allt så ledsamt ändå. Något som gör att folk nästan ser lite skrajsna ut när man skrattar. Gränsen mellan skratt och gråt har aldrig varit så hårfin. Men jag njuter ändå av stunderna av glädje. Jag njuter av att livet går framåt och inte är nattsvart, även om det finns starka stunder av sorg.

Förra helgen var jag med min syster med flera och gick igenom pappas lägenhet. Jag blev glad över att se att han sparat en massa vykort och teckningar han fått genom åren. Och jag är glad över att jag på dem skrivet "Jag älskar dig pappa!"
Det finns alltid saker som är osagda. Men de mest viktiga att säga har blivit sagt.

Såg att Bloggvärldsbloggen har just Pappa som tema. Så det här, det här är mitt bidrag.

15år och stjärna

Jag hittade mina gamla dagböcker häromveckan. Den första är skriven 1994, och börjar med att jag börjar högstadiet. Jag har läst dem fram till att jag börjar gymnasiet och det är en resa som består av vänner, killar och lite kläder/musik. Det är enormt intressant att läsa, jag är kaxig och framåt och svänger i känslor och åsikter från den ena dagen till den andra. Men lite genant är det. Ni vet, man beskriver att man tycker att någon är så enormt snygg, eller att någon är så töntig att det är som en karaktär i en amerikansk high-schoolfilm. Jag är glad att jag inte har dem på nätet, det är jag. Men så minns jag också första gången jag var ute på internet. Jag minns när jag inte hade en egen emailadress utan använde min styvpappa och hur livet var när Aftonbladet Chat var höjden av social media-revolution.

Det gör inte dagens femtonåringar och när de är så gamla som mig (så att man på fullaste allvar två dagar i rad har pratat om att det är trendigt med giftermål nuförtiden) så kommer det vara vardagsmat att man kan hitta " I LOVE YOU XXXX" eller vad det nu kan tänkas stå helt publikt. Inga konstigheter. Och blonda tjejer med rosa läppstift har liksom alltid varit populära. What's new?

Almedalsbesökare- här är ditt liv!

Läs mer här.

LO-medlemmarna kan välja själva

Under sommarens medverkan i Tv4s Nyhetspanel träffade jag Ann-Charlott Altstadt, som bland annat skriver ledare i Flamman. Jag var högerspöket och Ann-Charlott vänsterditot och av naturliga skäl så har vi olika syn på mycket här i livet.

Läser nu en krönika i LO-tidningen av Ann-Charlott där jag faktiskt håller med i någon mening om själva förslaget: att LO inte per automatik ska stödja socialdemokraterna. Sedan är det en hel del saker i analysen dit som jag definitivt inte håller med om. Det finns t ex stor anledning att tro att många av LO-medlemmarna inte tycker eller gör vare sig som LO-ledningen vill eller som Ann-Charlott vill. Bland annat visar en undersökning från Folksam att dessa grupper är de som helst skulle teckna en privat äldreomsorgsförsäkring om det var möjligt. De är också fler som har eller som planerar att teckna en privat sjukvårdsförsäkring än bland TCOs medlemmar.

Därför borde inte LO stödja något parti.
Jag tror LOs medlemmar är helt kapabla att välja själva.

Mappies och 80talister

Häromdagen retade jag min oskyldige jämnårige kollega Fredrik för att börja bli till åren på grund av hans nya fabläss för medelålders manliga författare. Någon dag senare och jag sitter som ett tänt ljus på en föreläsning med Amelia Adamo. Skrattar först som skrattar sist?

Nej, det enda det är ett symptom på är att Amelia är en talang utan dess like. Och själv överraskar jag mig själv nästan vid mina ständigt ökande kunskaper om kontexten äldreomsorg. Amelia pratade för övrigt om sin målgrupp mappie:sar (55plussarna) och som hon pratade om det hela så kände jag nästan igen mig från många andra typer av generationsföreläsningar och snack.
80-talisterna.
Amelia sa att mappies är vana att få vad de vill (och gärna betala för det) och få det nu. Är det inte så vi beskrivs också? Fast vi kallas än så länge bortskämda för det?

Vaccin

Som bekant hade jag och min sambo svininfluensan eller A(H1n1) för några veckor sedan. Det är en för jäklig influensa och jag är fortfarande rätt matt. Men vi klarade oss bra i slutändan. Men för varje person som blir smittad smittas i snitt två andra personer, enligt Expressens ledarsida idag. Även om jag, och kanske även du, fixar svininfluensan bra vet man inte hur dem du smittar fixar det. Därför hade ju förstås vaccinet varit att föredra. Jag blir med anledning av detta alldeles perplex hur så många människor faktiskt säger att "vaccinet är farligare" och en del av en komplott (förmodligen finansierad av CIA). Kvällstidningarna har spätt på det hela och bilden av att man blir förlamad av vaccinet sprids flitigt. Bloggen Akademisk frihet skriver om vad den rädslan kommer ifrån.

Expressen skriver det bra, ta svininfluensan på allvar men få inte panik.
Och ta vaccinet när det erbjuds.

Lärare och entreprenörskap

Eget företagande och entreprenörskap inspirar och intresserar mig. Inom barnomsorgs- och utbildningssektorn har antalet eget företagare de senaste tio åren ökat med femtio procent, och utgör nu en fjärdedel av den hela sektorn. Då påminns jag om den framstående företrädaren för många av landets lärarstudenter som för något år sedan sa till mig att det där med entreprenörskap i utbildningen inte var något som var relevant för han och hans medlemmar.

Huvudet på spiken.