Dissa eller hylla facken?

Idag har jag haft ett väldigt bra möte med Edith från Stockholms studentkår, Mattias och Karin från Uppsala Studentkår samt Joakim och Veronika från Umeås dito. Efter en gemensam lunch började jag gå igenom den hiskeliga mailskörden som på något sätt bara växer och växer, de senaste veckorna har ju varit lite speciella och jag har på ett för mig mycket okaraktäristiskt sätt kommit efter i mailsvarandet.

Hade en spännande diskussion på eftermiddagen om hur det faktiskt är lika omodernt att utan urskillning vid alla händelser dissa facken som det är att utan urskillning vid alla händelser hylla facklig verksamhet. Även om det finns JÄTTEMYCKET att göra för att modernisera facklig verksamhet- och tro mig, det är verkligen levande diskussioner inom Saco om detta, så är det faktiskt fortfarande ungefär 80 % av alla svenskar som är med i ett fackförbund. Många tjänstemän och många akademiker är medlemmar i ett fackförbund. De är inte dittvingade, undersökningar visar att många är skeptiska till "facket" men är väldigt förtjusta i sitt eget fackförbund.

Diskuterade det här en hel del i Polen också. Riktigt kul att tillsammans med de andra unga personerna försöka nå fram åtminstone lite med perspektivet att unga akademiker och studenter är värda att lyssna på, och att det många fackliga organisationer står för ses som ålderdomligt. En man från Belgium lyssnade i allra högsta grad, han sa flera gånger att han skulle ta kontakt med mig för att diskutera vidare hur man kan arbeta med studentfrågor inom en akademikerorganisation. En man från Grekland missade hela poängen. Under middagen lyckades han få ur sig det oslagbara "Du är ung. Det är min uppgift att uppfostra dig" till en av de finska tjejerna. Det ironiska var att samma man hade sin mobiltelefon på hela konferensen och inte tvekade en sekund att ta upp den och svara inne i plenum.En stilla undran är förstås vem det egentligen är som behöver "uppfostras"?