Dan före dan före dopparedan

Förhoppningsvis blir det tid för lite sparkåkande i Hälsingland.

Första morgonen på julledigheten och självfallet känner jag mig långt mer pigg än de flesta vardagsmorgnar. Men lyxen av att kunna stanna kvar i sängen kan man inte ta miste på. Särskilt med information om att termometern står på minus tretton grader. Jo tack. täcket är rätt mysigt.

I eftermiddag åker jag till Hälsingland, i morgon kommer Eiran dit, och sedan är det julfirande fram till söndag då vi vänder kosan åter. Jobbar den 28/12, därefter åter till semester med besök av kusin Judith på hennes väg från Umeå till Barcelona, lite lägenhetsvisningar och så resa till Skottland för en tio dagars vistelse.

Jag ser fram emot jul även om det förstås känns märkligt med första julen utan pappa. Elin Grelsson skriver så fantastiskt vackert om första julen utan sin morfar.

Men julen är inte extra jobbig för mig. Saknaden finns där varje dag, så fort något spännande händer politiskt så tror jag i några sekunder att det bara är att greppa telefonen och ringa upp pappa. Men så fungerar det inte längre.

Så fort något nytt spännande hände i mitt liv, oavsett om det var en ny uppsats under studierna, ett tal i Bryssel som skulle hållas eller medverkan i TV så var det pappa som jag pratade med, och pappa som var den som kunde säga något mer än "jaha, vad kul!". Han var den som satte sig in i och som ville förstå hur och varför och som ställde smarta frågor. Om jag var orolig och inte trodde att jag kunde, så löste ett samtal med pappa alltid det. Efter att ha diskuterat saken med honom så kunde jag allt.

Jag försöker frammana den känslan när självförtroendet haltar. Försöker komma ihåg hur pappa sa eller frågade.

För ingen annan någonsin kan förstås ta den platsen eller fylla det tomrummet som finns efter pappa.