Bakslag för patienterna

I våras skrev jag och Fredrik Johansson rapporten Den europeiske patienten - ett vårdval Europa eller all makt till EU.

I diskussionen skriver vi:
Sedan 2004 har svenska medborgare haft rätt att söka vård utomlands och få ersättning i efterhand av Försäkringskassan. Försäkringskassans siffror visar att denna möjlighet främst används av människor som bor i Norrbotten och är födda mellan 1930 och 1950, och som i de flesta fall har åkt till Finland för att få vård. Vänsterpartiets Eva Olofsson sade i en riksdagsdebatt i december 2008:
Förslagen i patientrörlighetsdirektivet riskerar att rubba allas lika rätt till vård och vård efter behov, eftersom yngre, rikare och friskare patienter kan söka sig utomlands. Samtidigt saknar till exempel äldre, personer med kroniska sjukdomar och/eller många diagnoser och personer med svårare psykiatriska sjukdomar i realiteten den möjligheten.

Argument som dessa är byggda på ren spekulation, inte på fakta. De patienter som i dag söker vård utomlands – redan innan Försäkringskassan har informationsplikt – befnner sig oftast i pensionsåldern eller strax därunder. Makten lämnas över till EU-byråkraterna, opponerar sig Åsa Westlund. Socialdemokraterna argumenterar vidare att direktivet innebär att patienten inte får någon trygghet utan förhandsbesked. Socialdemokraterna vill att medlemsstaten ska godkänna vården i förväg för att ersättning ska utgå, något man menar ger en säkerhet för alla patienter oavsett storlek på plånboken.

Vi tror att det är precis tvärtom, att makten tas från landstingspolitiker och lämnas över till patienterna. I dagsläget är informationen om vård i ett annat land snårig och svårtillgänglig. Med de nya reglerna blir de europeiska vårdsystemen mer lättöverskådliga. Tanken är att man i framtiden inte ska behöva vara stark och frisk för att orka vara sjuk. Genom Försäkringskassans informationsplikt stärker patientrörlighetsdirektivet patientens rättigheter. Köerna till vården kan i bästa fall balanseras något över hela Europa, vilket kan sänka trycket på de nationella sjukvårdssystemen. Det tjänar alla på, även de med kroniska sjukdomar som för närvarande har svårt att få vård i andra länder. Och rädslan för sjukvårdsturism och social dumpning är ogrundad, det fnns ju ingen anledning att åka till ett land där köerna är långa.

Patientrörlighetsdirektivet innebär nya möjligheter för de europeiska patienterna att enklare få vård utanför hemlandet. Förhandsbeskedet, som i den socialdemokratiska retoriken verkar vara nyckeln till jämlik vård, innebär att en patient ska ha landstingets godkännande innan han eller hon får vården. Det kommer också att vara medlemslandets ansvar att bestämma när förhandstillståndet ska användas och ges. I dag tar Försäkringskassan till exempel hänsyn till hur långa köer det är för aktuell behandling i Sverige. Ett förhandstillstånd innebär förvisso att du endast behöver betala det aktuella landets patientavgifter, och inte ligga ute med mer pengar, men det kan också innebära stora hinder i rörligheten för patienterna. Dessutom får du tillbaka pengarna för vården i efterhand.

I går var det meningen att socialministermötet i Bryssel skulle ta beslut i frågan, och öka makten för patienterna, skapa mer transperanta system och slå ett slag för rörligheten. Men icke. Sanna Rayman skriver om det här,