Mediekonvergens- den nya normen på museer

I väntan på att bloggdiskussionen, med bland annat Karolina Lassbo på SVTs Argument fastnade jag i debatten om huruvida samers förfäder hade på museer att göra eller inte. Vän av min blogg kan ana ett musei-engagemang från undertecknad, något som är helt korrekt. Efter studier i museologi, praktik på Moderna Museet och arbete som ABM-pedagog på Kulturmagasinet finns det förstås en särskild plats i mitt hjärta för att diskutera museifrågor.

Att bevara något för kommande generationer kan vara en anledning att musealisera ett föremål. Vissa drar det ett steg längre, exempelvis nämnde Staffan Brunius på Etnografiska Museet en anledning varför han var skeptisk till att återlämna den 9 meter långa totempåle från Nordvästra Kanada som sedan 1929 finns i museets ägo. I regeringens gåvobrev stod det som krav att pålen skulle sparas till eftervärlden, något som strider emot de traditioner Haislaindianerna har, där det är centralt att totempålar står utomhus och efter år av vind och vatten återförenas med Moder Jord. Brunius påtalade under studiebesöket på museet hur de flesta civilisationer bygger museum, och så kommer det förmodligen även bli för Haislaindianerna, · vilket på hemsidan beskrivs som att indianerna har accepterat kravet på sparande då totempålen blivit en viktig symbol för dem. Kannibalistiska tendenser skulle här kunna ses i en annan form. Västvärlden, och här homogeniserar jag, tar inte bara de ”mer etnografiska”ländernas kulturarv till våra museer, utan vi kan också ses tvinga på vår syn om det för oss viktiga samlandet på omvärlden. Vad vissa ser som ett bevarande inför kommande generationer, ser andra som ett gisslantagande av föremål.

Varför anses då museum som viktiga? ”Museum är viktiga för att folk vill ha dem” alternativt ”Museum är viktiga för att det byggs nya och de gamla renoveras”. Dessa motiveringar är lika ihåliga som att säga att märkeskläder är viktiga på andra plan än att signalera status och tillhörighet. Personligen är jag fascinerad av hur det kulturella kapitalet är viktigt i diskussionen kring museum. Kulturellt kapital är ett begrepp som myntats av Pierre Bourdieu, som hänvisar till den mängd socialt erkända kunskaper och färdigheter som en person har kulturellt sett. Vissa kulturyttringar anses mer värdefulla än andra, och det är oftast specifika institutioner, som till exempel museer, som står för det kulturella kapitalets värde. Bourdieu undersökte på 1960-talet en mängd museum och dess besökare. Den sociala sammansättningen var skev, bland annat var endast 1 % av besökarna jordbruksarbetare, och upplevelsen av konsten skiljde sig markant åt mellan de olika samhällsgrupperna, där de ”folkliga grupperna” ofta beskrev en underdånig respekt för konsten.

De senaste åren satsar allt fler museum på fri entré. Har detta påverkat den sociala statusen och det kulturella kapitalet, eller är den stora besöksökningen ett resultat av att samma människor, från samma sociala tillhörighet, besöker museer fler gånger? Den praktiska möjligheten att besöka ett museum har klart underlättats genom prissänkningen, dock kan museerna trots alla visioner om öppenhet fortfarande ha imaginära spärrar. Det öppna museet underlättar inte för människor som kommer från museiovana miljöer genom alla koder och komplicerade mönster som besökaren förväntas kunna tolka och förstå. Arbetet med att förenkla inträdet på den med högt kulturellt kapital fyllda arenan behöver inte alltid bli lyckat det heller. Kravet på att tillfredställa hela publiken riskerar att urholka de viktiga forskningsdelarna av ett museum. De vetenskapliga aspekterna anses riskera att försvinna i en snuttifierad version av de tidigare utställningarna.

Snuttifierade versioner alltså, något som även kallas in-situutställningar. Installationer av detta slag kan som sagt ibland anklagas för att förlora sin vetenskapliga seriositet genom att påhittigheten överväldigar artefakten.Jag tror att detta handlar om en rädsla för att på riktigt ta till sig metoden att arbeta för en publik som fått sina kommunikationsvanor ifrån MTV-media. Mediekonvergens blir allt mer självklart, visuella intryck kompletteras av interaktivitet från publiken och detta tycks vara den nya normen för kommunikation. House of terror i Budapest är ett upplevelsespäckat museum som arbetar med alla sinnen för att skapa känslor, och som är ett tydligt exempel på in-situutställningar.

Personligen älskar jag det, och blir sannerligen förförd av hur den direkta kontakten med mina sinnen ger mig kunskap. Jag anser även att det är en fördom att museum som House of terror förlorar sin vetenskapliga seriositet genom sin brist av objektivitet. Vetenskap är inte, och kan inte heller vara fullkomligt objektiv, och det är fel att kunskap måste presenteras kliniskt för att räknas som seriös. Museiarbetare har länge ansett att utställningar förmedlar en objektiv sanning, och publiken har å sin sida förväntat sig just detta. Jag anser att den kulturliberalisering som sker är av godo och därför bör främjas.