Inflytande

...vilket känns som ett trevligt konstaterande av inflytande.se så här på fredagseftermiddagen. Detta har jag också skrivit om på makthavare.se

Kreativ input

Ibland är det kul att tävla, och framförallt är det roligt att få vinna. Åh, vad vi kommer att landa i världens finaste inbjudningskort nu.

Förslag

Som Saco Studentråds valberednings sammankallande 2009 måste jag ju förstås presentera vårt förslag till ny styrelse 2010. Det är ett grymt bra förslag med helt fantastiskt intressanta och duktiga personer. Snacka om att den ljusnande framtid är Saco Studentråds.

1995

Apropå förra inlägget, om att 1995 inte känns som så länge sedan.

Låt mig ge er det årets största hit:



.... så kanske vi istället kan enas om att det har runnit lite vatten under broarna sedan dess?

Grattis internet!

Hur ska du fira internets födelsedag? twittrar P3 Kvällspasset. Tja, tänker jag, att jag efter ett möte nära hemmet gick hem och fortsatte arbetet hemifrån soffan var väl ett rätt bra firande? Otänkbart utan internet.

Första gången jag använde internet var sommaren 1995. Det låter ju inte som så särskilt länge sedan direkt. Det var sommaren mellan sjuan och åttan och jag gick en teknikkurs för tjejer där vi fick smakprov på olika mer mansdominerade utbildningar på gymnasiet. Riktigt kul för övrigt, roligast var att starta en lastbil på fordonsprogrammet. Hur som helst, under den här kursen så fick vi också sätta oss framför en uppkopplad dator. Jag minns inte alls vad vi gjorde, vad vi tittade på. Men spännande var det.

Inte så kort därefter kom min styvpappa hem med ett modem. Det fick man använda efter klockan 18.00 eftersom det var för dyrt på dagen. Jag föll handlöst. Man kunde chatta på Aftonbladet, och jag hade det i efterhand förmodligen lätt olämpliga namnet Nätstrumpan- där jag åsyftade NÄTET i någon slags näthumor och inte en sexig attiralj. Vad jag minns det så var det heller aldrig något problem med namnet. Eftersom chatten var helt öppen och alla såg vad som skrevs- lite som att skriva på Facebook eller Twitter i dag- så blev det sällan plumpa förslag heller.

Jag förstod mig inte riktigt på hotmail så där i början, men jag kunde använda mig av en av min styvpappas mailadresser. Därför hade Eva Westerberg den lätt absurda mailadressen kentle@something.something. Däremot förstod jag mig på ICQ och roade mig kungligt där med olika nätbekanta. Genom Aftonbladets chatt kom jag i kontakt med en kille som jag hade någon slags väldigt väldigt oskyldig flirt med. Framförallt var han underhållande i sina idéer kring nätet. Jag som alltid skrivit dagbok roades av hans plan att bygga en sajt där man kunde lägga upp sin dagbok publikt. Han byggde sajten, vars namn jag inte längre minns, och jag mailade inlägg till honom varje dag. Och det funkade! Året var 1997 och jag började att skriva internetdagbok.

I samma veva upptäckte en av killarna i parallelklassen internets möjligheter till att skriva historier, både sanna och osanna. Han startade en vad man idag skulle kalla för en bloggsåpa om den lilla staden och den lilla gymnasieskolan. Och började skriva om alla. Sant som falskt. Efter varje helg kom det nya inlägg om vem som hade hånglat med vem eller varit riktigt full. Varannan sak var sann och varannan sak inte. Jag hade själv precis börjat dejta killens bästa kompis vilket förstås gjorde att jag och mina vänner blev hett villebråd i nätsåpan. Problemet var att lärarna, som också läste den flitigt, inte alltid förstod det här med att källkritik också är viktigt på nätet.

98 och 99 hade jag egna hemsidor, som mer inom programmering bevandrade personer hjälpte mig med. Och jag fortsatte med dagböckerna, som förstås var en viktig detalj. Samtidigt så hade jag börjat förstå möjligheterna för att faktiskt närma sig intressanta objekt genom nätet och 98 hade jag redan lyckats bryta mot den gyllene regeln att inte göra slut över nätet, eller ICQ som det var i det fallet. Inte så snyggt. Men annars var det ofta smidigt. Man kunde söka upp folk genom nämnda ICQ och börja prata och bygga relationer. Genom den metoden träffade jag också min före detta sambo. Under vårt förhållande så startade han tillsammans med några vänner en mindre dagboksportal där man med enkla medel skrev in sin text i ett fönster och tryckte skicka och texten publicerades! Under en kris i vårt förhållande så lärde jag mig dessutom åtminstone grunderna i HTML vilket gjorde att jag kunde bygga mina egna hemsidor där jag kunde ha min dagbok.

Nerikes Allehanda var också tidiga med att ha en chatt på sin webbplats, samtidigt som Skunk.se och Lunarstorm lockade, så var det Nerikes som pockade när man på rasterna sprang ner i olika mörka datasalar. Jag fastnade dock aldrig helt och hållet för Lunarstorm, det var för mycket krafs på sidan för att det skulle passa mig.

I dag är det svårt att säga vad internet betyder för mig, för det är ungefär som att säga vad det betyder att kunna skriva, läsa, kunna prata och annat helt nödvändigt för kommunikation med omvärlden. Mitt jobb skulle vara väldigt svårt att utföra, för att inte säga omöjligt, det är verktyget för att prata med vänner, familj, bekanta, göra alla ärenden och så vidare. Det är en sådan otroligt viktig beståndsdel av livet.

Grattis internet!

Det skulle arbetarrörelsens pionjärer undrat över

Anders Jonsson kommenterar Mona Sahlins tal på Makthavare.se och skriver något som jag tycker är himla viktigt att komma ihåg:

För den borgerliga regeringen finns ett tydligt samband mellan hur hög arbetslösheten är inom en bransch och hur hög avgiften till a-kassan ska vara. Tanken är att lönekraven ska hållas nere i yrkesgrupper med hög arbetslöshet, annars blir det ännu dyrare att ta hand om alla arbetslösa. Men något sådan koppling ska inte finnas enligt socialdemokraterna. Det ska inte finnas någon som helst samband mellan arbetslöshet och avgiftsnivå slog Mona Sahlin fast.”Avgifterna i a-kassan ska inte vara avhängig risken för arbetslöshet”, lovade Sahlin.

Det löftet skulle nog arbetarrörelsens pionjärer ha undrat en del över om de varit på plats. A-kassorna startade en gång i tiden som en solidaritetsgärning inom en bransch eller yrkesgrupp. Då fanns en direkt koppling mellan hur hög arbetslösheten var och hur höga avgifterna blev. Då gick det inte an att kräva höga löneökningar som slog ut arbetsplatser. Om nivån på arbetslösheten inte ska ha någon betydelse för kostnaden i en viss a-kassa kan man lika gärna ha en allmän arbetslöshetsförsäkring för alla som vill vara med. Men då försvinner en uppgift som drar medlemmar till fackföreningarna och det vill förstås inte socialdemokraterna.
"Vi står alltid på er sida”, som Mona Sahlin hälsade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin välkommen till kongressen.

Var är de länkarna?

Det här var intressant. Tydligen-enligt Knuff-så är en av de bloggar som ofta länkar hit Tinas Universum, om Second Life.

Hmm?

Modebloggare ber inte om lov

... är rubriken på en text jag har på Newsmill. Det finns nämligen en diskussion där om huruvida modebloggare är de nya feministerna.

Vad säger Ebba von Sydow, Sofi Fahrman, Elin Kling och Isabella Löwengrip själva?

Nya tankar om Norden

Det är alltid kul att leka med nya tankar. Som t ex Gunnar Wetterbergs idé om att de fem nordiska länderna borde gå ihop i en union. Språkmässigt skulle det vara lite knepigt i början men man kommer alltid in i norskan och danskan och t o m isländskan. Reaktionerna i bloggvärlden är väldigt blandade, Kent Persson kallar det för en skott utanför målet och att det är något otidsenligt, medan Fredrik Segerfeldt gillar panskandinavismen och uppskattar idéen.

Fredrik skriver dock vidare något som får mig att dra öronen till mig.
Att vi som britterna skulle ha olika fotbollslag.
Britterna ja.
Alla kommentarer och samtal jag haft med min skottska fästman gör sig påminda och jag inser snabbt att det lätt skulle bli komplikationer. Och när t ex Island inte längre tycker att det är så roligt att allt bestäms någon annanstans så får man inte lämna den Nordiska Unionen. När den svenska nationalsången, där man ju sjunger om Norden, blir den officiella. Och missnöje uppstår. Och folk i omvärlden börjar kalla finnar för danskar - för det är ju samma sak- och svenskar för islänningar- och till slut blir punchlinen i en satirisk film "don't ever call me fucking Norwegian again".

Kanske stämningen blir bättre med ett nordiskt samarbete UTAN en union ändå.

Ska vi hindra människor från att köpa fler än ett par skor?

I lite tankemässiga förberedelser inför nästa veckas debatt mellan Anders Edwardsson och Stig-Björn Ljunggren (som för övrigt i dag har blivit fullsatt vilket förstås är kanonkul!) hamnar jag på HBT-sossens blogg där Efter ett kvartssekel av nederlag recenseras. Här ställs riktigt intressanta frågor, som har ställts förrut men som verkligen tål att ställas igen. Framförallt är den denna del som fastnar:

S-studenters ordförande, Kajsa Borgnäs, skriver en ödesmättad text om klimatfrågan. Borgnäs tar bland annat upp fattiga människors krav på rätt till jämlika utsläpp. Vad jag kan sakna i hennes debattinlägg är ett svensk klassperspektiv. I och med lågprisflyg som till exempel Ryanair, har fler råd att resa utomlands. Lågpriskedjan Lidl säljer, förutom billiga livsmedel, allt från kläder till teknik, Deichmann är ett annat tyskt företag som numer också säljer billiga skor i Sverige. Listan kan göras lång, men frågan är: ska vi hindra människor, som aldrig sett London, från att resa dit på grund av klimatfrågan? Ska vi hindra människor från att köpa fler än ett par skor på grund av klimatfrågan?

Ja, det är skitviktigt att ha en långsiktig miljöpolitik. Men eftersom flera av de som säger så här inte kombinerar det med till exempel en ekonomisk politik så kan vi väl lägga oss ner och dö på en gång eller? Jag tror benhårt på att alla människor kan göra något för miljön, jag tror på utveckling av klimatvänlig teknik. Men jag tror inte att vi till exempel ska förbjuda flygresor för denna skull, jag tror däremot på snabbare och/eller billigare tåg. Det handlar inte om att begränsa och fördela, det handlar om att effektivisera och utveckla. Det var som någon sa för ett tag sedan "om våra förfäder hade börjat begränsa sig i sin utveckling så hade vi väl tvärdött för länge sedan". Det kan inte heller vara en sådan tydlig ekonomisk fråga huruvida man har råd att vara mer miljövänlig eller inte, eller råd att lära känna och utveckla relationer med människor som bor längre än några mil ifrån ens egna hem. Världen skulle riskera att bli mindre fredlig.

Erik Zsiga skrev förra året i en antologi om kommunikation en riktigt bra text som heter Kroppar som möts:

"Vad spelar det för roll att Gaza blir fritt om det kommer ett hav och dränker alltihop?" frågar sig en klimatångestdrabbad debattör i en DN-artikel hösten 2007. Men man kan lika gärna vända på det. Varför ska inte Gaza bli fritt bara för att det kunde ha kommit ett hav och dränkt alltihop? Det är läge för ett uns besinning. Finns det inte ett bättre sätt att förebygga klimateffekten än att tvinga fram beteendeförändringar hos människor, i detta fall minska rörlighet, som gör världen till en mindre fredlig plats? Det är en särskilt relevant fråga att ställa när man pratar om en region där möten mellan oliktänkande människor är en bristvara och där murar varje dag bokstavligt talat hindrar människor från att möta den andra sidans människor genom arbete och umgänge. För den fattige palestinern i Gaza skulle vardagen så klart inte påverkas om flygresor förbjöds, men omvärldens förmåga att sätta sig in i hennes situation skulle försvinna när våra referensramar återigen blev snävt nationella, och de få gränsytorna blev ännu mindre. Om världsordningen bytte melodi från öppen och extrovert till sluten och introvert, skulle viljan att få fred minska.

Säkert

Med jämna mellanrum kommer någon kompis och säger att de istället för kondom och p-piller kör med säkra perioder. Min reaktion blir alltid densamma, jag stirrar med lätt öppen mun och undrar om de alltså försöker bli gravida? A och O när det kommer till preventivmedel är att det inte finns några säkra perioder. Det finns mer eller mindre chans att bli gravid men inte någon garanterat säker period. Det är alltså inte som att ha kondom eller äta p-piller eller så (som har procent- respektive promillerisk kopplat till sig).
En som nu ställer sig i den raden av kvinnor som gått på det är Katrin Zytomierska.

Jag blir överraskad. Hon kan vara en hur gapig person som helst, men jag har ändå intrycket av att hon är smart. Vem har lurat i Katrin att det finns säkra perioder?

Bilden av Sverige

När jag flög hem från Goa för något år sedan så mellanlandade jag i Azerbajdzjan och dess huvudstad Baku. Bilden ovan är tagen från flygplanet. Det lilla jag såg såg ut ungefär så här. Väldigt sovjetiskt.

New York Times toppar just nu med nyheter från Sverige, och reportaget "To cut global warming, Swedes study their plates". Man kryddar den storyn med en bild från Uppsala.

Dean C.K. Cox for The New York Times

Wake up people, you living in a socialist nightmare?

Länge leve kärleken

Foto: Lovelypetal/FlickR

Det är verkligen så fantastiskt glädjande att kyrkomötet i dag sa ett väldigt tydligt ja till vigsel av homosexuella i kyrkan. Kärlek är något underbart, och det betyder så fantastiskt mycket för så många människor att de nu får möjlighet att bekräfta sin kärlek i kyrkan.*

Några gamla vänner och bekanta är intervjuade i Aftonbladet, som den tidigare kollegan Magnus Norgren, som Fredrick Federley och som Fredrik Kempe. Jag hoppas också på lite mer bröllop framöver.

*Personligen är jag inte medlem i Svenska Kyrkan utan planerar istället att gifta mig i stadshuset. Däremot har jag full förståelse för att det för många troende människor är väldigt viktigt att få möjligheten att vigas i kyrkan.

Don't ever call me fucking English again

Häromkvällen inbjöds alla de människor som står på Prime PRs Almedalslista- det vill säga de som faktiskt får en skriftlig inbjudan till rosévinsminglet och inte bara tar sig dit ryktesvägen- att gå på förhandsvisning av In the loop. Jag bjöd med mig Eiran, som nästan fått politisk satir med modersmjölken som den brittiske medborgare han är, och mötte upp Tobias, som fått samma sak genom sitt dubbla medborgarskap, och Maria som liksom mig uppskattar en bra film.
Och som vi skrattade!
En hysteriskt rolig film om politik helt enkelt.

Så här beskrivs filmen på SF:
Den amerikanska presidenten vill tillsammans med den brittiska premiärministern starta ett krig i Mellanöstern. Simon Foster, den brittiske biståndsminstern, gör under en radiointervju av misstag ett uttalande som kan tolkas som att han stödjer ett eventuellt krig. Samtidigt är den brittiska premiärministern pressad att skicka trupper för att stödja USA i Mellanöstern och hans PR-ansvarige, Malcolm Tucker gör Fosters olyckliga uttalande till en stor nyhet i media. Foster blir över en natt en ofrivillig mediapersonlighet och tillsammans med sin PR-ansvarige Judy och den politiskt sakkunniga Toby skickas han till Washington för att träffa amerikanska politiker och militärer. Trots Judys och Tobys hjälp visar Foster upp en oerhörd oförmåga att säga det som han instruerats att säga och han befinner sig snart mitt i mellan krigsivrare som diplomaten Karen Clarke och UD-tjänstemannen Linton Barwick och motståndare som General Miller och aktivisten Liza. Endast om Simon lyckas träffa de rätta personerna i Washington, om hans enmansstab får ligga med aktivisten Liza och om de kan hindra Tucker från att rigga omröstningen i FN, kan kriget stoppas. Om de inte lyckas kan de ju alltid sparka Judy som de ändå aldrig gillat speciellt mycket...

Självfallet kan man på Facebook få reda på vem man är i filmen.
Jag är diplomaten Karen Clarke, en stark individ som är både beräknande och förutseende. En människokännare som ser till att omge sig med bra personer för att få saker gjorda.´Du är modig och inte rädd för att snoka eller lägga dig i andras angelägenheter. Det bor alltså en liten jävel i dig och dina bittra motståndare kommer kunna ägna sina liv åt att försöka bräcka dig. Bästa citat: "They gonna want some tea, give them some tea, tea and a hand job" .

Starbucks

I dag dammar vi av den här sammanställningen för att fira att hädanefter vill jag helst fika på Arlanda.

Jimmie Åkesson inspireras av Geert Wilders

I dag skriver SVT-journalisten Roland Zuiderveld på DN Debatt om hur de svenska mediernas rapportering kring Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna ”befäster bilden av en hårt arbetande partiledare som ensam slåss mot hela det politiska och mediala Sverige”.

”Det är dags att sluta kasta sand i Sverigedemokraternas sandlåda”, menar Zuiderveld, författaren till en kommande bok om Geert Wilders och invandringspolitiken i Nederländerna. Boken utges nästa år här på Timbro och beskrivs så här:
"Det var inte länge sedan holländarna brukade beskrivas som Europas mest toleranta folk som med öppna armar välkomnade invandrare från främmande kulturer. I dag är tonen annorlunda. I alla politiska läger pekas såväl islam som den mångkulturella integrationspolitiken ut som samhällsproblem. Särskilt hård är tonen från den högerpopulistiske politikern Geert Wilders och hans islamfientliga Frihetsparti som sedan starten 2006 snabbt har vuxit i popularitet. I dag tror många att Geert Wilders mycket väl skulle kunna bli landets näste premiärminister. Vad var det egentligen som hände när toleransen sinade och främlingsfientligheten fick fäste in det holländska samhället?”

CMR som röstvärvare till SD

Efter hela den gamla Nogger Black-historien så är det svårt att ta Centrum mot rasism på allvar. Och även med försök att läsa deras artikel om polisanmälan av Aftonbladet med nyktra ögon så är det svårt. För varför, VARFÖR, tar man inte frågorna på allvar? Varför gjorde man inte som Svenska Dagbladet och granskade fakta? Sofia Mirjamsdotter är inne på samma sak och efterfrågar (men mer generellt) mer konkreta motförslag: Men det som oroar mig när jag skummar igenom reaktionerna är att den i stort sett enda samstämmiga kommentaren är just den (som ju också jag använder) att partiet äntligen bekänner färg, SD är dåliga. SD vill vi inte ha med att göra. SD är rasister.

För vad Centrum mot rasisms ordförande skriver som förklaring är:
Artikeln är så öppet rasistisk att någon närmare förklaring till varför jag tänker polisanmäla Aftonbladet inte behövs.

Det är inte att ta diskussionen, det är inte att försöka lösa något. Det är snarare att ge Sverigedemokraterna extraröster.

Uppdaterad: LUFs ordförande Adam Cwejman skriver också om hur CMR (som faktiskt är deras förkorting och inte CMO som i hans artikel) havererar igen.

Talare

Beautiful Business är ett tufft företag som bland annat driver portalen driftig.nu och talarförmedlingen Kvinnligatalare.se. För ett tag sedan blev jag kontaktad av dem och fick den fantastiskt smickrande frågan om jag ville bli en del av deras talarförmedlingsstall.
Och det ville jag!

Skolresa

Jag har verkligen haft en himla bra uppväxt och skolgång. Min låg- och mellanstadieskola var idyllisk med sex stycken klasser a 20 elever i varje klass. Alla kände varandra, det var brännbollsmatcher med föräldrarna där alla dök upp. Det var många barn som kom från de närliggande villaområdena, jag själv var en av de få barnen med skilda föräldrar vars storasyster i bland var den som fick gå på föräldramötet men det var ju bara lite komiskt om någon lärarvikarie skulle tro att det var den superunga mamman. Typ så.

På högstadiet hade vi en enormt engagerad lärare. Från första dagen i 7an så började vi samla pengar till skolresan. Men inte alls att våra föräldrar förväntades betala, som det vittnas om i Expressens artikelserie, utan genom att vara företagsamma genom att anordna discon, genom att vara tävlingsinriktade på olika sätt (t ex så vann vi LO Gävleborgs kunskapstävling, vi vann UNF Gävleborgs skattjakt, Lilla Aktuellts frågesport och en fototävling i Tidningen Land), Allt detta sammantaget gjorde att vi i nian hade en rätt saftig summa på klasskontot. Vi hade avsatt ett antal dagar i slutet av april för vår resa och så blev det dags för att bestämma var vi skulle åka.
- London kanske? föreslog jag.
- Eller Gotland? föreslog min kompis Marie.
Nej då, eftersom vi skulle vara borta över sista april om vi reste längre-och det ville inte folk- så valde man istället att vi skulle åka till Stockholm i två dagar. Sure, alla fick shoppingpengar och det var ju kul men... jag förstår fortfarande inte hur mina femtonåriga klasskamrater tänkte.

Hur kan det vara roligare att bli packad på stan i Söderhamn (och glömma kontraktet vi upprättat med UNF) än att åka till London?
Men det var väl också någonstans just där jag bestämde mig för att flytta därifrån. Eftersom jag aldrig förstod just den där grejen.

Fredag

Fredag eftermiddag.
Första veckan där jag inte har en hemmaman utan en arbetande dito (vilket verkligen är skillnad. Jag förstår på ett sätt konceptet med att en hemmafru-oavsett kön- kan vara bättre för familjen). Men han är fasligt stilig när han går till jobbet i sin trenchcoat, vilket uppväger allt.

I helgen är det fullmatat med intervjuer med hugade kandidater till Saco Studentråds styrelse, både till ordförandepost, vice ordförandepost och ledamöter. Det ska bli intressant. Dessutom ska jag föreläsa på en kurs för CUF där jag ska prata om välfärd och solidaritet och vänsterns felslut kring det hela.

Och så ska CUF-topparna Magnus Andersson och Johan Pettersson traditionsenligt firas. Jo, de blev 28 år de också.