måndag, mars 01, 2010

Veckans bloggdebatt: Ungdomsjobben

Veckans bloggdebatt handlar om ungdomsjobben. Under min tid som ordförande för Saco Studentråd handlade fokusfrågan under båda åren om att minska glappet mellan studier och arbetsmarknad. Självfallet är det för majoriteten av studenterna, akademikerna, enklare på arbetsmarknaden än för den som inte har någon utbildning alls.

Högskolestudier varierar mellan kommunerna konstaterade Högskoleverket i en rapport för en tid sedan och de skriver vidare att andelarna av respektive årskull som påbörjat högskolestudier senast vid 21 respektive 24 års ålder har minskat under de senaste åren vilket bland annat kan förklaras av det goda arbetsmarknadsläget som varit och därmed ungdomarnas möjligheter att få arbete. Den dramatiska försämringen på arbetsmarknaden som inleddes hösten 2008 kommer sannolikt att medföra att ungdomarna i större utsträckning kommer att börja studera.

"I vissa fall stärker en svag arbetsmarknad incitamenten för högre studier" skrev Högskoleverket i sin analys till sin tidigare studie på samma tema, och så måste vara fallet då det gäller kommunen jag är uppväxt i, Söderhamn i Gävleborgs län. Där ligger övergångsfrekvensen på 43,9 % vilket tillsammans med Gävles kommun är högst i länet. Söderhamn har just nu 12 lediga jobb på AMS, så det där med att läsa vidare som ett alternativ till arbetslöshet känns som en rimlig tolkning.

Men vad händer efter utbildningen? En hel del akademikervittnar om det lätt bisarra om att på samma gång vara både under- och överutbildad. En arbetslös akademiker har ofta svårt att få jobb av typen städ, restaurang och handel. Efter flera års studier är man fortfarande inte närmare ett arbete och många väljer att istället för att gå arbetslös läsa en kurs av föga relevans för drömmarna. Fortsätta ta lån, fortsätta att se ut som den lycklige studenten i statistiken, när allt man önskar är att den där personen man skickade sin ansökan till ska höra av sig.

Sedan har vi förstås de andra unga människorna. De som inte har fullständiga betyg från gymnasiet, eller till och med från högstadiet. I Söderhamn är det 17 % av niondeklassarna som slutar utan behörighet till gymnasiet. Bland Gävles niondeklassare är det t o m 22 % som saknar det. Vad händer med dessa människor? Svaret kan bland annat hittas i Utpensionerade ungdomar där Nima Sanandaji visar att 3,5 % av 20-39-åringarna i Gävleborgs län försörjs via sjuk- eller aktivitetsersättning.

Vad behöver då göras? Hur minskar vi ungdomsarbetslösheten, oavsett om det handlar om de som står allra längst från arbetsmarknaden, eller för den nyutexaminerade studenten?
För dem första så är lärlingsplatser som just nu prövas av Skolverket utmärkta. Mer sånt! De länder med låg ungdomsarbetslöshet brukar ofta kännetecknas av just lärlingsplatser. Och inte bara det förstås - även lägre ingångslöner och flexibel arbetsrätt är positivt för att öka unga människors chanser på arbetsmarknaden (vilket Magnus Andersson skriver om). För akademikerna är praktik en viktig nyckel i jakten på jobben. Arbetslivserfarenhet, med chans att omsätta teoretiska kunskaper i praktik och också att skapa nätverk och få mer kontakter. Och kunskap om vad man faktiskt kan.

I min blogg fann jag detta inlägg från 2008:
I ett pressmeddelande från Sveriges radio hittar jag detta:

Farima Karimi pluggar medie-och kommunikationsvetenskap i Stockholm.
- Jag har inte räknat med att få jobb efter det här, faktiskt.
Hon och klasskompisen Rebecca Nykvist känner sig osäkra på framtiden inom media, samtidigt som de oftast slår bort tankarna på arbetslöshet.
- Det här är en teoretisk utbildning och jag tror att i den här branschen behöver man praktiska kunskaper. Och då måste man jobba gratis, säger Farima.


Ett tydligt bevis på att man behöver en stärkt arbetslivsanknytning. Med praktik under utbildningen får man de praktiska kunskaper som Farima efterfrågar. "Jobba gratis" skulle vissa kalla det, men det är en beskrivning jag kraftigt värjer mig ifrån.

Jag blir också beklämd över deras känslor kring framtiden, även om jag förstår dem. Arbetslösheten för personer med minst 2årig eftergymnasial utbildning inom konst och media är just nu 10,7 %. Det är klart att man inte vaknar upp med känslan att den ljusnande framtid är vår då. Men kunskaperna man får av en medie- och kommunikationsutbildning är nyttiga inom många branscher. Alla företag, organisationer etcetera behöver någon som är duktig på konmunikation, det är inte bara mediabranchen som är den aktuella arbetsmarknaden.

Jag håller tummarna för Farima och Rebecca.

Var sjunde ungdom anser att de inte har ett socalt nätverk att använda sig av. Den nu två år gamla nyheten kom precis när jag skulle hålla föreläsning för en sisådär 2000 gymnasieungdomar totalt. Jag föreläste om att hitta jobb. Kontakter var förstås en av sakerna som togs upp, och att det inte behöver vara något som man är född med. Om man inte är en eremit så har man ett socialt nätverk. Det gäller att vårda det. Vssa personer får med sig från hemmet hur man gör för att använda sig av de visitkort man får, medan andra personer lär sig det under vägen. Det är verkligen inte en omöjlighet för någon.
Självklart är det bra om skola och högskola gör så mycket det bara går för att skapa plattformar för möten under vägen. Men det hänger också mycket på dig, på individen, att fånga de chanser du får. Innebandytränaren, klasskamratens förälder, elevrådets ordförandes syster... alla bildar de ditt nätverk!

Förra veckans bloggdebatt handlade ju om hushållsnära tjänster. Närbesläktat med veckans på sina sätt, eftersom det också handlar om jobb. Nu har Moderaterna startat kampanj om att vi inte har råd att säga nej till nya jobb. I juni var jag på ett seminarium anordnat av Forum för småföretagarforskning. Så här skrev jag då:

Lindstedts* slutord var väldigt tankvärda. Hon berättade hur Hemfrid sedan avdraget för hushållsnära tjänster tillkom har kunnat utöka från 400 anställda till 900 anställda. Ungefär hälften av dem gick från arbetslöshet till anställning. Hemfrid har räknat ut att man på det sättet kan säga att man sparat 70 miljoner åt staten.

*Monica Lindstedt, grundare och styrelseordförande i Hemfrid

Uppdaterad med några fler länkar:
Edvin Alam, Kent Valdemarsson och Rasmus (Liberal)

Inga kommentarer: