Visuell kultur a 2004

Det här är faktiskt lite underhållande, en hemtenta från 2004 om visuell kultur skriven av mig.

Att moderna västerländska kulturer är skriftspråkliga har länge varit ett accepterat faktum. Nu börjar det talas om att en hybridkultur som krossar den härskande skriftliga normen och istället leder in samhället mot en visuell kultur med talspråkliga mönster. Jag kommer i detta PM diskutera denna tes och ge exempel på vad jag anser vara tecken på att den har relevans samt jämföra dessa exempel med Muntlig och skriftlig kultur- teknologiseringen av ordet (1982) av Walter J. Ong samt Media (1964) av Marshall McLuhan.

Ong menar att talspråkliga kulturer är rester, de nya idéerna menar på en återkomst. Jag anser att det inte är en ren återkomst av den talspråkliga kulturen, utan snarare modifierade ansatser. Det visuella anses enligt Karlstads Universitet, som ger kurser i Visuell Kultur, som en av de mest genomslagskraftiga förmedlingsformerna , kanske främst genom sin omedelbarhet, och i kombination med talspråkliga idéer kan genomslaget öka än mer.

Du har inte all tid i världen på dig att uttrycka din åsikt. Långa, ibland klumpiga, formuleringar lämnas därhän och istället använder sig många av talspråkliga uttryck. Det här är dock inget nytt fenomen, redan på 1960-talet skrev Marshall McLuhan om hur radiopratare i kommersiella radiostationer fullständigt rör sig inom den talspråkliga sfären, som berör alla sinnen på ett dramatiskt sätt. Det har ändå skett en förändring inom medieområdet, de kommersiella radio- och tv-stationerna och deras karaktäristiska sätt att uttrycka sig på blir allt fler, och public servicekanalerna har en tendens att följa efter.

Kanske börjar de nuvarande grammatiska reglerna spela ut sin roll? Influenser från engelskan tar över mer och mer, och plötsligt tycks allt fler glömma bort att svenska språket innehåller en mängd ihopskrivningar. ”Rökfritt” har en helt annan betydelse än ”Rök fritt”. Detta syns mer och mer, kanske är det då enklast att använda sig av den tydligare bilden av en överkryssad cigarett, som också förenklar budskapet för besökare som inte har kunskaper i svenska. Det engelska språket lämnar också spår i det svenska genom alla företrädesvis tekniska uttryck som sällan får samma genomslagskraft översatta.

Det går dock inte bara att prata om att den skriftliga kulturen lämnas för en mer visuell och muntlig sådan. Rörliga bilder i TV i allt större utsträckning kompletteras av interaktivitet från tittarna. ”SMS: a in dina kommentarer”, ”chatta med programledaren” och så vidare. Den mediekonvergens vi har idag, där det blir allt svårare att hålla isär olika medier, tenderar att påverka vår språkliga kultur och kanske leda oss till den förskjutning från den skriftbaserade kulturen till hybridkulturen.

Många telefonsamtal sparas in genom att folk istället använder sig av ett antal chat-program. Här skriver man talspråk och i stället för långa meningar används symboler. En lyckokänsla som i en bok tar flera sidor att skriva kan i en chat sammanfattas med en ”:)”, missnöje med ”:(”. I det populära chat-programmet MSN messenger kan man få tips om hur man kan ”interagera med sina vänner”. Genom datorn kan du se dina vänner med hjälp av en webkamera, du kan använda en mikrofon och högtalare och föra regelrätta samtal genom datorn och självfallet kan du även använda dig av tangentbordet. Hur kan dessa olika sätt att kommunicera förändra vår språkliga kultur? McLuhan skriver om att ”datamaskinerna” snart kan översätta vilket språk eller vilken kod som helst, till vilket språk eller vilken kod som helst. 40 år senare och vi har en global (men i huvudsak västerländsk) by med universella koder. (:) är en lyckosymbol som går att förstå oavsett om du pratar över internet med någon från Kina som med någon från Kista, till motsats mot det skrivna ordet ”lycka”) McLuhans förhoppning var att detta skulle leda till en språklöshet som skulle ge människorna evig frid och harmoni. Det står helt klart att detta inte är fallet. Jag skulle inte vilja påstå att den databaserade globala byn har ökat krig och disharmoni, däremot så har den gett oss nya sätt att skapa konflikter.

Omskapar de tillåtna 160 tecknen i mobiltelefonens SMS-funktion vår språkkultur? Vad sker när vi måste sammanfatta det vi vill ha fram på ett visst antal tecken? ”Onödiga” ord faller bort, precis som det gör när vi talar till vardags.

Men är det här tendenser som visar på en återkomst av den talspråkliga kultur Ong talar om? Som tidigare nämnt anser jag att det kanske inte är en återkomst vi ska tala om, utan snarare en ansats inspirerad av de klassiska talspråkliga kulturerna. Karaktäristiskt för talspråkliga kulturer är till exempel additivt istället för underordnande, sammanställande istället för underordnande och ett redundant språk och så vidare. Kan dessa kännetecken appliceras på den ovan berörda hybridkulturen? Är det i tidningar så vanliga uttrycken ”Big-brother-Linda”, ”Robinson-Robban” och ”Bachelor-Tess” formuleringar som kan förklaras som moderna formler liknande ”den tappre soldaten” och ”den sköna prinsessan”?

Agonistisk talspråklig kultur kan synas så väl som i hiphop-världens battles, som i de allt populärare poetry slams, där en poesiuppläsare kan tyckas duellera med samhället som motståndare. Talspråklighet präglas av homeostatiskhet, där allt sker i nuet. Kanske börjar ordböckerna spela ut sin roll? Hinner de verkligen med, när språken ständigt ändras? Det som ena dagen kallas utbrändhet ska nästa dag kallas för utmattningssyndrom, plötsligt används ord som heteroflexibel och meterosexuell. Är det något som en ordbok verkligen hinner med att ta upp? Möjligen är internet den enda tillfället att hinna med den snabba utvecklingen av nya uttryck, både svenska och utländska. Språket har ständigt utvecklats, och ord har ideligen uppkommit, med nya uppfinningar och idéer. Men när en tryckt ordbok fått med SMS i sitt register, pratar alla redan om MMS. Utvecklingen kan tyckas gå emot en mer nu-centrerad situation där alla människors 15 minutes of fame ska ske i nuet. Och har möjlighet att göra det också.

Den senaste meningen leder mig osökt in på att talspråkliga kulturer är additiva snarare än underordnande. Det har länge setts som tabu att inleda meningar med ”och”. Plötsligt syns detta allt mer frekvent. En fingervisning på att den skriftspråkliga kulturens hegemoni börjar brytas?

I Muntlig och skriftlig kultur- teknologiseringen av ordet står att läsa om avsaknaden av gör-det-själv-böcker inom muntliga kulturer (vilket ju faller sig ganska självklart), utan att hantverkskunnighet tillägnas genom lärlingsskap. Länge har den akademiska världen primerat teori i de allra flesta ämnen, det anses som finare än att använda sig av praktik. Det börjar dock diskuteras allt mer om vikten av praktik för studenter. Dels för att underlätta steget mellan studier och yrkesliv, men även för att omsätta de teoretiska kunskaperna i praktik. Denna praktik är inte meningen att den ska fungera som ett rent lärlingsskap, där iakttagelse och övning med ett minimum av verbal förklaring är sättet att lära sig på, men dagens praktik är förmodligen en förlängning av det gamla lärlingsskapet. Det går inte att enbart läsa sig till kunskaper, utan det krävs en kombination utav teori och praktik för att uppnå bästa möjliga resultat. Böckerna suveränitet börjas så smått att ifrågasättas, vilket kan tolkas som en övergång till en visuell kultur med talspråkliga mönster. Från lärlingsskapet, till enbart teori, till en modern kombination av dessa.

Hur kan man sammanfatta dessa olika exempel på en hybridkultur? Som tidigare nämnt är det enligt mig inte en återgång till en muntlig kultur vi kan tala om. Däremot förändras samhället ständigt, därför tycker jag att det känns logiskt att vi från att ha varit en muntlig kultur, blivit en skriftlig kultur för att sedan ytterligare utvecklas. En visuell kultur med talspråkliga tendenser, där vi ändå har vår skrivspråklighet bevarad fast i en uppdaterad form är vad jag tolkar in i den hybridkultur jag anser vi allt mer befinner oss i. Detta innebär att jag anser att tesen om att det skriftligas hegemoni har brutits har relevans, däremot har jag lagt in egna tolkningar i påståendet om hybridkulturen.