Svensk.

Johan Ingerö är som vanligt lysande i sitt bloggande, och skriver om gårdagens dokumentär Sämre än djur. Ni såg väl den? Den var enormt gripande. Jag läser Johans text och kommer att tänka på en konversation i tunnelbanan förra veckan när jag åkte hem från jobbet:

Två tjejer i 20-årsåldern kliver på.
-Jag blev så jävla arg på den där satans %667&/&%¤#¤/(()IO=). Jag skulle kunna ha strypt henne.
- Vad hände egentligen?
-Jag satt och pratade i mobilen helt normalt och hon sa att hela vagnen kunde höra mig. Det ska väl hon för fan skita i.
- Var det en kärring eller?
-Nej, det var en sådan där 25årig blatte som försöker vara svensk.
- Djävla subba. Vad i helvete, man behöver ju inte anpassa ihjäl sig. Vem fan vill vara svensk?

Man kunde tänka sig att mobilsamtalet som det hänvisades till hade varit någorlunda högljutt, för tjejerna pratade nu så att halva vagnen hörde deras förakt i rösten över andra invandrare som "försökte vara svenskar".
Och vagnen liksom pyste ihop. Försökte vara så toleranta så att det blev bara pannkakssmet kvar. Hoppades att ingen skulle lägga märke till en, och se att man var lite svensk, lite till mans. Kanske försökte vara svensk, fast man inte visste om det?

Johan skriver:
Den omedelbara slutsatsen är att folk som tycker så illa om svenskar borde välja sin boplats i ett annat land. Men på ett djupare plan återfinns samma fråga som jag ställde tidigare...
... Såväl mänskligt som ekonomiskt handlar det om tragedier. Man kan tycka att språktest, svenskkontrakt och allt vad det har kallat är trubbiga eller fördomsfulla instrument, men de som tyckt så har aldrig klarat av att visa på några egna alternativ. I synnerhet vänstern har istället hävdat att alla integrationsrelaterade problem är kopplade till diskriminering - och det är helt enkelt inte sant. Men kanske, kanske, är vi på väg att få igång en seriös debatt om detta.