Hollywood luras.

Saker och ting är inte som på film.

Det fick jag senast uppleva idag. Vaknade nämligen upp och var sjuk, med feber och så. En dag utan allt för mycket inplanerat så hälsan fick komma i främsta rummet och jag stannade hemma. Så någon gång strax efter lunch, så hör jag en knackning på dörren. Knatar upp, iklädd en flanellpyjamas med något för korta byxor, raggsockar och en sovfrisyr (jag tror starkt på att sova bort sjukdomar) går jag och kikar ut genom titthålet. Där står tre män, och eftersom de skramlar med nycklar så kopplar jag ihop det med husets handy men som ska komma och åtgärda de olika felen som vi hittat i lägenheten. Så i en svettig flanellpyjamas får jag visa runt de tre männen. Och sända en tanke till hur det är i filmer där handy men alltid är läckra personer som gärna går runt i bar överkropp- det behöver ju inte vara porrfilm för att det ska vara så! Tänk bara trädgårdsmästaren i Desperate housewifes!

.. och kvinnorna som öppnar dörren har garanterat inte en flanellpyjamas på sig. Och om de mot förmodan skulle ha det så är det på ett sånt där charmigt Meg Ryan-sätt, inte på ett förkylt sätt.

Nej, så inget tycke uppstod. Livet är inte som på film.