Just kvinnor med slöja/burka/niqab får ofta stå som exempel över integrationspolitikens utmaningar, och integration är denna veckans ämne i bloggdebatten. På Newsmill finns det ett fyrtiotal inlägg om Slöjan, om dess vara eller icke vara, om det ska vara tillåtet på arbetsplatser och utbildningar eller inte. Och förstås- huruvida kvinnorna som bär det är offer eller inte. En sak borde ändå vara klar- ett förbud mot niqab ökar inte chanserna på arbetsmarknaden för kvinnorna som det berör.
För nyckeln till lyckad integration hittas på arbetsmarknaden. Arbetslösheten i Rinkeby/Kista är högst i Stockholm och ligger på 6,9 % . Under perioden oktober 2008 till oktober 2009 fördubblades arbetslösheten både i Rinkeby/Kista och Spånga/Tensta. Rapporten Arbetsmarknad och integration från Saco och Svenskt Näringsliv analyserar den svenska arbetsmarknaden utifrån en rad perspektiv, och visar bland annat att inrikes födda män är sysselsatta i högst utsträckning och utrikes födda kvinnor i lägst. Av utlandsfödda personer som varit i Sverige i mindre än två år är ligger jobbfrekvensen på 30 %. Språkkunskaper spelar ju förstås en stor roll, något som jag bland annat skrivit om här. Tiden i Sverige spelar också roll, störst arbetslöshet är det bland människor som kommer från Afrika och Asien, människor som ofta inte varit i landet så länge. Oavsett din utbildningsbakgrund så har tiden betydelse. Men hur ska vi göra för att minska den tiden som faktiskt slösas bort? Inte nog med att det är en stor förlust för människorna som står utanför, det är också viktigt för samhället i stort att öka integrationen.
Den rävsax som många människor hamnar i när de kommer till Sverige visas tydligt av Svenskt Näringsliv Farbod Rezania i detta exempel (som för övrigt då också handlar om min hemstad Söderhamn):
Vårt sociala skyddsnät snärjer nyanlända invandrare i en fälla. Skattepolitiken och skattetrycket gör att nyanlända invandrare kan knappt försörja sig, arbetsmarknadspolitiken leder till att dem inte får jobb och bostadspolitiken innebär att dem har oerhört svårt att hitta bostad.
Låt oss ta ett exempel, där en flyktingfamilj på fyra personer – mamma, pappa och två barn – kommer till Sverige och bosätter sig i Söderhamn. Det socialbidrag familjen får ligger på i runda tal 10 500 kronor per månad plus hyran för bostaden. För en trerumslägenhet kan det röra sig om cirka 5 000 kronor. Totalt uppgår med andra ord det ekonomiska stödet till 15 500 varje månad.
Vi fortsätter tankeexperimentet, där mannen i familjen direkt hittar ett heltidsjobb med en lön på 23 000 kronor i månaden, låt vara att den summan förmodligen är orealistiskt hög som ingångslön för en ganska nyanländ flykting. Efter skatt återstår ungefär 16 000 av dessa 23 000.
I det här läget upphör det ekonomiska stödet till familjen. Inkomsten överstiger bidragsnormen. Men också på ett annat sätt ställs familjen inför nya villkor. Det faktum att mannen fått ett arbete ger kostnader som man tidigare inte haft. Det handlar om resor till och från jobbet, mat, a-kasseavgift, barnens dagisavgift, etc. Familjen kan därmed inte klara ekonomin med mannens inkomst.
För att en familj i Sverige ska kunna stå på egna ben är det nödvändigt att både mannen och kvinnan har en egen inkomst. Det kan vara inkomst från tjänst eller ersättning från a-kassa eller annan ersättning. Vår nyanlända flyktingfamilj har dock inte rätt till a-kassa eller annan försäkring. Det innebär att paret måste få jobb vid samma tillfälle för att inte obalans ska uppstå i ekonomin. Att den lösningen i praktiken är närmast ouppnåbar är förstås givet. Vad ska då familjen göra? Vanligtvis får problemet ”en lösning” genom att både mannen och kvinnan i familjen slussas genom olika system till annan ersättning än socialbidrag, kanske a-kassa eller studiestöd.
Vi antog i det här fallet att mannen fick en anställning i Söderhamn. Men vad händer om det inte finns jobb i Söderhamn? Att då flytta till exempelvis det ganska närbelägna och betydligt större Gävle borde vara något att rekommendera, men då tornar nya svårigheter upp sig. Hyresvärden, i det här fallet troligtvis ett kommunalt bostadsbolag, ställer nästan undantagslöst krav på ett fast arbete innan kontraktet kan skrivas under.
Apropå boende så är det ju också en viktig del av integrationspolitiken. I mitt hemområde Tensta/Spånga så har man Järvalyftet. Det är alldeles fantastiskt bra idéer som jag verkligen hoppas kommer att införlivas. Och när vi promenerar till Tensta går vi förbi de här underbara radhusen som byggdes till Bomässan i Tensta. De är så fina, och ett bra exempel på hur man kan få områdena mer blandade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar