Slutcoachat

Det är väldigt mycket diskussioner just nu kring coacherna hos arbetsförmedlingen - med all rätt. Floran av coacher är minst sagt varierad och alla ÄR verkligen inte lika bra. Så är det.

När arbetsförmedlingen gjordes om så renodlades också arbetsförmedlarnas uppdrag. Coacherna ska ha rollen peppande, sporrande och energigivande, lite som en fotbollscoach helt enkelt. Myndighetsutövningen, med en kontrollfunktion, ansvar för budget etcetera ligger kvar hos arbetsförmedlarna. Alla är inte helt nöjda med detta, den roliga delen av arbetet är ju enligt många att vara nära kunden, det som coacherna är tänkta att ägna sig åt alltså.

Men här i blir det också en märklig paradox. Kulturen på arbetsförmedlingen har varit att arbetsförmedlarna ska prägla samhället i stort. Därför har det räckt med en tvåårig gymnasieutbildning. Med den nya rollen, den mer renodlade myndighetsutövande rollen, så är det för mig självklart att det också kommer andra krav på arbetsförmedlarna. En högskoleutbildning i grunden för alla de 2000 nyrekryteringar av arbetsförmedlare som nu görs är ett rimligt krav. Men det tycker inte t ex VLT som menar att det blir orimliga trösklar. Alla ska kunna bli arbetsförmedlare?

Självfallet kan man inte läsa sig till allt. Om man ska dra den något långsökta liknelsen mellan arbetsförmedlare och journaliststudenter så har jag genom Twitterrapporter de senaste dagarna sett exempel på hur liten koppling utbildningarna gör till den digitala världen, och hur pass lite studenterna tar tag i det själva.
Men när jag går till en läkare så vill jag att läkaren ska ha en utbildning.
Om jag går till en arbetsförmedlare som ansvarar för kontakten med a-kassan och med andra myndigheter som för den arbetssökande förstås spelar jäkligt stor roll i vardagen så vill jag ha lite krav på den personen också. T ex 180 hp.