Anna-Lisa och Halvard i Piteå, som har varit gifta i 66 år, har fått en tvårummare på ett äldreboende i Piteå, eftersom Halvard har stora omvårdnadsbehov. Anna-Lisa berättar: ”Det är toppenbra, det går inte att få bättre. Vi har ju hjälp med allt och de kommer på nätterna och hjälper en och det är ju bara att trycka på larmet så har vi hjälp.”
I Gällivare däremot kan Albin och Gunborg inte längre bo tillsammans, eftersom Gunborg inte längre orkar ta hand om Albin i hemmet. ”Det är ju inte roligt att vara skilda. Han har ropat efter mig och jag sitter här hemma och gråter”, säger Gunborg i reportaget.
I ett arbete jag håller på med just nu har jag intervjuat en rad företagare inom äldreomsorgen. Det är hoppfullt att prata med dessa entreprenörer som har slagkraftiga ambitioner - som de också genomför- inom äldreomsorgen. Människor som ser människor oavsett ålder som individer, med olika intressen och behov. Ta t ex Kavat Vård där varje boende åtminstone en gång i veckan har individuella aktiviteter med sin kontaktperson. Heja!
Men i ett samtal så fick jag också höra något som jag inte kände till förrut, och det är att när du blir riktigt gammal så är det till slut bara ditt modersmål som finns kvar. Även om du hela ditt liv bott i ett annat land så kan du förlora förmågan att prata det språket, vilket tydligen är rätt vanligt också. Det betyder att på ålderns höst så kanske jag och Eiran behöver ha någon slags high-techmaskin mellan oss som översätter det jag säger på svenska till engelska, och det han säger på engelska till svenska. Typ jag älskar dig - I love you, I love you too- Jag älskar dig också.
För det här med den bristande parboendegarantin, den har något vi åtgärdat på ett eller annat sätt för länge sedan då. Det ska inte vara kommunens sak att avgöra när ett par ska få leva tillsammans eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar