Visa stöd

Igår fick jag och min syster ny kunskap, den om hur det går till på en begravningsbyrå. Det går bra till, mycket proffsigt. Och på ett märkligt sätt var det mindre svårt än jag trodde, jag hade ställt in mig på det värsta jag någonsin varit med om.

Bland annat satte vi ihop dödsannonsen, med en passande bild och vers, och den finns förutom tryckt i dagens Söderhamns Kuriren även att se här. Många undrar om det är något de kan göra. Att genom annonsens anvisningar ringa begravningsbyrån och sätta in pengar till Barncancerfonden och därmed också skicka en hälsning och visa sitt stöd är definitivt ett sånt sätt som skulle uppskattas.

Två bra projekt

Jag har varit projektledare för två spännande saker som jag båda har missat själva grande finale av. Men allt har fungerat utmärkt vilket gör att jag glädjs på avstånd.

Till exempel har rapporten Bland världens mest bildade folk nu släppts med ett välbesökt seminarium. DNs ledarsida skriver om den idag. Vidare diskuterades Linda Wahlquist och Mathias Knutssons rapport Vårdval Sverige i dag i Örebro, i ett seminarium med det moderata oppositionsrådet i Örebro läns landsting Kent Persson och Vårdföretagarnas näringspolitiska chef Hans Dahlgren. Kent bloggar om seminariet här.

Det konstigaste.

En av de där sakerna som hör till livet men som man aldrig kan förbereda sig på har hänt nu i helgen. Min pappa finns inte längre med oss, och det är det mest konstiga jag har varit med om. Varje situation får utvärderas, vad känns det bäst att göra? Inga svar är givna.

Kärleken från alla vänner, bekanta, kollegor med flera är betydelsefull. Tack alla fina.

Mer om Mona Sahlin.

Jag skriver i dag på Newsmill lite mer på temat om Mona Sahlin och kvinnorna.

Långt ifrån lagom

För någon vecka sedan släpptes den av Lotta Moberg och Jonas Sigedahl skrivna rapporten Långt ifrån lagom-kommunala satsningar i kristider här på Timbro. Resultatet- att kommuner kan spara utan att dra ned på välfärd- presenterades i en artikel på DN debatt skriven av Thomas Idergard. Och det väckte intresse kan man lugnt säga. Enormt många tidningar skrev om rapporten, enormt många bloggar också. Många var arga, jättearga. Att ifrågasätta hur kommunerna hanterar skattepengar görs inte utan diskussion. Och det är bra, för diskussionen vill vi åt. Vi SKA diskutera hur våra gemensamma medel används.

Det finns några huvudsakliga kritikområden som Thomas nu bemöter på vår hemsida.

Jag tror min personliga favorit, och det är en ständigt återkommande sådan, är att Timbro är kultur-, idrotts-, folkbildnings- och fritidsfientligt. Har på flera håll sätt hur man skrivit saker som t ex Hade detta varit svensk politik under de senaste decennierna hade den svenska idrottsbredden förmodligen aldrig möjliggjort för svenska friidrottsstjärnor som Stefan Holm och Carolina Klüft (jag minns just nu inte var jag hittade detta, jag sparade citatet på Facebook).
Själv trodde jag att idrottsframgångar berodde på individernas talang och ansträngningar och inte på kommunalpolitik allena.
Thomas skriver: Att, som våra kritiker, sätta likhetstecken mellan kommunal utgiftsrullning till kultur- och fritidspolitiska ändamål, å ena sidan, och begreppen ”kultur” och ”fritid”, å den andra, är faktiskt något som gränsar till en totalitär syn – dvs att allt som är, finns till genom stat och kommun. Det ligger långt från vår uppfattning.

Comeback

Hurra, han är tillbaka!
Claes de Faire alltså, och hans blogg på Resumé.

Sverige Sverige älskade land

Får man möjligheten att göra en popkulturell knorr på en seminarieserie, så varför inte ta den? Därför heter höstens mini-serie Sverige Sverige älskade land, efter Kents försök till ny nationalsång. Sitter just nu med den i princip färdiga rapporten Bland världens mest bildade folk, skriven av Daniel Braw, fil dr vid University of London.

Rapporten släpps på tisdag och presenteras av Daniel, och sedan kommer nationsbyggandet att kommenteras av Anders Edwardsson och Stig-Björn Ljunggren. Och jag är övertygad om att det blir alldeles lysande! Anmälan görs här.

Mycket Väl inte riktigt Godkänd

För några år sedan arbetade jag med information- och kommunikation på en elevorganisation och träffade därmed hundratals ungdomar mellan 12-20 år. Många av dem var förstås riktiga mönsterditon med stort engagemang och bra betyg. Men jag reagerade ändå på det där, att det var då väldigt vad precis ALLA hade strålande betyg. Jag försökte avskriva det som att jag började bli gammal och inte kom ihåg hur det var typ fem år tidigare, men trots det gnagde känslan att det faktiskt var lättare att få MVG nu än det var "på min tid".

Och tänka sig. Känslan stämmer. En ny undersökning visar att myndighetsutövningen som betygen utgör är väl generös, andelen som går ut med MVG i alla ämnen har ökat med 28 % sedan 1997. Magnus Henreksson och Jonas Vlachos som gjort studien föreslår tre alternativa vägar för att öka rättsäkerheten: centralt rättade nationella prov, en studentexamen med utomstående examinatorer samt låta varje högskola besluta om sina egna antagningskriterier och därmed skippa den betygsbaserade antagningen till högre utbildning.

Och det här är viktigt, att ge ett MVG till någon som inte förtjänar det är en enorm otjänst. Då kan eleven inte lita på sina egna kunskaper. Vidare riskeras kvaliteten i den högre utbildningen att urholkas ordentligt då man kan förmoda att ribban sänks även där.
Vad ska svensk utbildning egentligen vara värd? Svenskans ledarsida skriver i dag att utan pålitiliga sätt att mäta kunskap så riskeras studentmössan att pumpas med luft. Hela utbildningssystemet, säger jag.

Uppdaterad: Johannes Forssberg skriver om sina egna erfarenheter från rekordgenerationen och kallar det hela för den marknadsliberala flumskolan.
Varför tycks det alltid bli så väldigt svårt att konkurrera med kvalitet?

Men den amerikanska sjukvården har också en del för oss att inspireras av

En ganska klassisk bild förmedlas i dagens DN kring den amerikanska sjukvården, eller kanske snarare om amerikanerna. Kongressledamöter som stödjer Obamas sjukvårdsreform kallas kommunister och "varför ska min skatt gå till din dotter"?

Jag säger inte att det inte är så det har gått till. Och sjukvården i USA behöver absolut vissa reformer. Men allt är inte åt helvete, även om det är den historien vi har fått berättad för oss ett otal gånger. Det finns till och med- hör och häpna!- delar att inspireras av och importera till Sverige. De amerikanska hälsokontona är ett intressant exempel på nytänkande som också har relevans för den svenska sjukvårdens allt tydligare långsiktiga finansieringsproblem. Med individuella hälsokonton kan konsumtionen av vård och dess kostnader spridas över en längre tidsperiod. Den enskildes makt över den egna hälsan, ansvaret för den och för dess utgifter ökar – och många kan få denna makt och möjlighet om bara politiken vill skapa de rätta förutsättningarna.

Intressant, eller hur? Och som tur är kan du lära dig mer. Frilansskribenten Jacob Arfwedssson har skrivit en rapport åt Timbro om just hälsokonton som presenteras på en lunch den 7 september. Kom dit!

Nu kan även ensamstående kvinnor bada

I Söderhamns kommun ska det kommunala badhuset nu införa tider där endast kvinnor får använda badhuset. Tydligen menar kommunalrådet (enligt muntliga uppgifter tagna från Söderhamns Kuriren som inte finns på nätet) att det inte bara handlar om religiösa och kulturella anledningar. Även gruppen ensamstående kvinnor har problem att bada om det finns män i badhallen.

Är det ett upprop jag missat? Efter Bara bröst eller så menar jag? Varför skulle ensamstående kvinnor- som för övrigt är ett trist uttryck- ha något emot män i badhuset? Vill de inte bli raggade på? Blir de raggade på? Vem ser vem som är tillsammans eller ej (förutom om folk är gifta och simmar med ringar förstås)? Vad är det med ensamstående kvinnor och badhus?

State owned gay disco

I Stockholm så firades i veckan Berlinmurens fall genom en technofest, vilket Mattias Svensson skriver om på Neobloggen. Han berättar vidare om att nästa nummer av Magasinet Neo kommer att innehålla en artikel om censuren på dansgolvet i det forna Östberlin.

Jag undrar om artikeln också tar upp att det- på riktigt- i diktaturens Berlin fanns "state owned gay disco". Smaka på det. State owned gay disco.

Jag ställer högre krav än att någon ska vara av ett visst kön

Newsmill har ju som tradition att efterlysa skribenter till mer eller mindre aktuella ämnen. Nu på morgonen eftersöker man någon som vill skriva om Mona Sahlin och kvinnorna, dvs på temat att Sverige för första gången i den svenska demokratins historia har en chans att få en kvinnlig regeingschef. Varför får inte Mona Sahlin större stöd hos kvinnliga väljare?

Men kära Newsmill, finns det så mycket att säga om det? Som kvinnlig väljare- som absolut ser fram emot en kvinnlig statsminister- ställer jag garanterat högre krav på en politiker än att den personen ska vara av ett visst kön. Det jag värdesätter finns i politiken, och det är då rakt inte Mona Sahlins politik. Hur mycket chans det än är att det kan bli en kvinnlig statsminister.

Ingen blåsning

Jag fick en Friend request på Facebook. Jag är faktiskt lite petig med vem jag addar och har som regel att jag ska ha träffat människan först. Men visst, vill en riksdagsledamot jag ej känner bli min Facebookvän så är jag inte den som är den. Men den här gången var det en okänd, snygg, tjej i 20 årsåldern som ville bli min vän. Trots det 50tal gemensamma vänner vi hade tryckte jag på Ignore.

..och nu läser jag att "Hon blåste kändisarna på Facebook" och undrar om det gör mig till en kändis.

Nej, jag vet. Inte mycket bloggat häromdagarna. Det är för att jag och Eiran har haft svininfluensa och mest tittat på dvd. Jag har liksom inte så mycket att tillägga- även om många är himla intresserade av hur det känns att ha svininfluensan, eller den nya influensan.

Som en hejdundrande influensa helt enkelt.

Fräscha kongressbeslut

Jag avslutar semestern med en hejdundrande influensa. Jag har varit sjuk i fyra dagar, Eiran i sex dagar och ännu ingen bättring. Det är riktigt riktigt trist.

Efter tre dagars Lostmaraton (första och andra säsongen) tar jag mig en runda i bloggosfären, och rent generellt kan man konstatera att det fortfarande är semestertider. Men SSU har i alla fall jobbat på och haft kongress där man bland annat återvalt Jytte Guteland (lugnast så kanske, ordförandeval i SSU tenderar att ta så väldigt mycket utrymme i media).
Jag hittar på Jonas Morians blogg en liten samling av beslut som togs av kongressen. SSU kongress 2009- så här fräscha är dem:

Mer oroväckande tycker jag det verkar att man också vill att arbetet med löntagarfonder ska återupptas, ett globalt skatteutjämningssystem liknande Tobinskatten ska införas och skolplikt gälla från tre (!) års ålder. Vidare säger SSU nej till Lissabonfördraget och anser att inga privata aktörer eller ideella organisationer ska kunna utföra välfärdstjänster.

Jag vet inte var jag ska börja. Lontagarfonder är ett jävla skit, är en bra sammanfattning, och principen har så vitt jag vet- och enligt Wikipedia- endast spridits till det italienska kommunistpartieet. Globala skatteutjämningssystem är något som antiglobaliseringsivrare gillar vilket borde ge stora varningssignaler. Skolplikt från tre år??? Obligatoriskt dagis då eller? Och att inga privata aktörer eller ideella organisationer ska kunna utföra välfärdstjänster är så uppåt väggarna tossigt. Jag trodde att vi ändå kommit så långt så att det var för eller emot vinst diskussionen handlade om. Men icke. Nej till friskolor och föräldrakooperativ, nej till drivna entreprenörer och många gånger kvinnligt företagande.

Fräscht, SSU.

Så ser det ut i ett mångkulturellt hem

Den svenska dalahästen och Liverpools symbol Lambanana prydligt på rad.

Det är klart att vi ska drömma!

Jag förstår inte.

Genom Christoffer Järkeborns blogg hittar jag en länk till Gustaf Fridolins debattinlägg, ett inlägg som varnar för drömmar och förebilder och en tro att du kan. Det var det konstigaste jag hört åtminstone den här veckan. Han ställer drömmar om att ha sin framtid i sina egna händer emot utbildnings- och jobbmöjligheter vilket i min mening är absurt.

Om inte drömmen om det liv jag vill ha, vad jag vill göra, var jag vill vara, skulle finnas - varför skulle jag då vilja utbilda mig? Nej, man kan inte äta drömmar. Men utan att tro på sig själv och att man kan uträtta stordåd så är det också svårt att hitta matlusten. Förebilder är sjukt viktiga, kanske allra viktigast-precis som Christoffer skriver- just för människor som växer upp i områden med stort utanförskap.

Skomakaren ska inte bliva vid sin läst.

Fattigt

Johan Ingerö skriver så bra om Expressens fattigdomsserie. Ni kanske såg framsidan av tidningen häromveckan. En hip-hopkille med ledsen blick med texten "XXX har bara råd med ett par jeans" eller något liknande. Precis som någon av kommentarerna skriver till Ingerös text är ju frågan om hur många jeans de skulle ha råd med om man inte köpte det dyraste paret.

Levis eller Dieseljeans var helt klart de de coola hade när jag var ung tonåring också. Men det fanns inte på kartan att jag skulle ha pengar till jeans för närmare tusen kronor. När jag var 14 år ärvde jag dock ett par slitna Levis av min kusin och jag har nog aldrig känt mig så cool. Om det nu har blivit så stört mycket svårare att inte vara helt rätt i dag än vad det var för femton år sedan (vilket jag har lite svårt att tro) så är det väl den typen av attityder som behöver motverkas. Att bara ha råd med ett par märkesjeans är inget tecken på fattigdom.

Sommardag på fjäderholmarna

Med sol, bad och bara himla härligt slappande.