Snacksalig

Lisa är inne på det här med att prata för mycket. Kan verkligen relatera till det där, och just hur man blir tillsagd om det (återigen- är det verkligen lika vanligt att killar blir det?)
När jag studerade genusvetenskap blev det en stor konflikt i klassen för att jag och mina tre närmaste vänner i kursen blev anklagade för att ta för mycket plats. Uttryckligen sades det så. "Ni pratar för mycket, de andra vågar inte säga något,ni tar för mycket plats".

Liknande saker hände på museologin, som jag och Lisa läste tillsammans. Återigen togs det för mycket plats tyckte andra tjejer.

När sådana här saker händer så börjar man ju förstås rannsaka sig själv. Jag kanske är en hemsk människa som kör över andra. Därför testade jag tillsammans med mina medbrottslingar både på genusen och museologin att hålla tyst och släppa fram alla andra. Hur det gick?

Tyst









Tyst













Tyst




.... ingen sa något alls.

Visst ska man i många sammanhang använda sig av metoder för att låta alla komma till tals. Tyvärr är det inte så överallt. Vi kommer hamna i situationer där det inte är rundor, det inte är olika praktiska övningar framtagna av någon konsult alternativt ungdomsorganisation som används för att demokratisera hela processen. Det är bara pang-på-diskussion. Och då tycker jag sannerligen att vi ska peppa varandra att klara av det, och inte kväva varandra av janteaktiga "du tar för mycket plats".