Växande grupp skröpliga äldre

Veckans bloggdebatt handlar om seniorer. Ett bete jag nappar på.

De fattiga pensionärerna. Det har verkligen blivit en vedertagen sanning, jag tror jag själv hörde den senast i går. Verkligheten är att många av de nyblivna pensionärerna har en bättre ekonomi än tidigare generationer. Hur det kommer se ut i framtiden är det dock svårt att säga något om. Mycket pekar tyvärr på att Alecta har rätt i att dagens 25-35åringar, sådana som jag själv alltså, riskerar att bli riktiga fattigpensionärer. Anledningen är bland annat de senare inträdet på arbetsmarknaden. Beräkningar gjorda av Alecta visar att en privatanställd tjänsteman som börjar jobba vid 30 istället för vid 25 år kan förlora 30 till 40 procent av sin tjänstepension, allt annat lika. Den låga genomströmningen i högskolan kan alltså ställa till det rejält.

Det är inte där vi har de stora utmaningarna dock. Oavsett om man är en mer välbärgad pensionär eller en mer barskrapad så finns det ett skede i livet som det är riktigt svårt att planera inför, det är när behovet av äldreomsorg kommer. Under perioden 2020-2040 kommer antalet personer som är 80 år eller äldre att öka dramatiskt. Visst blir vi allt friskare och lever allt längre. Men baserat på de få studier som finns om de allra äldsta så finns det inte mycket som pekar på en hälsoförbättring i denna grupp, utan i stället kommer människor vara sjuka och skröpliga längre. Med ett ökande vårdbehov alltså. Och trots stora och vackra ambitioner finns det ofta ett glapp till verkligheten när det gäller äldreomsorgen. Det offentliga åtagandet, vad som egentligen är kommunens ansvar, blir därför ofta inte tydligt eller känt för medborgarna. Det spelar till exempel roll var du bor i landet.

Känslan av att förlora möjligheten att bestämma själv- för att du är gammal-måste vara riktigt jobbig. Du har inte längre möjlighet att välja, någon annan säger vad ditt duschbehov är, hur ofta du kan gå ut och vad du ska äta. Jag har tidigare skrivit om ljuspunkter, i väntan på en äldrepeng som jag tycker är en lysande idé, som LOV inom äldreomsorgen. En i dag frivillig valfrihetsmöjlighet där pengarna följer den äldres val, till exempel kring vem som ska utföra hemtjänsten. Maud Olofsson och Kenneth Johansson har föreslagit att LOV:en inom äldreomsorgen ska göras obligatorisk. Det finns en lång rad exempel från olika ställen av landet som tydligt visar stelbenheten i äldrevården, med bristande möjligheter till att kanske göra en utflykt, se på en konstutställning eller få ett glas vin till fredagsmiddagen.

Det är positiva steg på vägen, men det löser inte problematiken för den växande gruppen multisjuka äldre. Vad som saknas är ett helhetsgrepp - vi vet ju att gruppen växer och behoven genom det.